Blogga med gräns?

Jag har berättat för han (nä, nu får jag börja kalla honom för U), för U, att jag bloggar. För att det är en stor del av mig och det är dessutom en viktig ventil för mig att kunna skriva av mig, speciellt när det är något som är tufft och svårt. Jag kände mig lite mallig där och då när jag berättade, visste att det skulle kunna chocka lite att jag bloggade. Jag var också helt säker på att bloggen inte går att googla upp och hitta. Inte utan mycket letande i alla fall och med rätt sökord i texten, vilka jag inte delat med mig av.

Nu är jag inte riktigt lika säker längre, tycker att det finns vägar att hitta. Såklart. Allt pingbackande hit och dit mellan nya och gamla bloggen gör sitt till. Denna vetskap gör att jag känner mig lite hämmad i bloggandet. Att jag får tänka ett varv till vad jag bloggar om och på vilket sätt jag gör det. Vissa saker om mig passar helt enkelt inte att veta rätt upp och ner via en dator, när man precis har träffats. Vissa saker passar mycket bättre att berätta in real life.

Men det är svårt, för jag har så mycket tankar om allt detta nya; Varför gör han si, varför gör han så, vad tycker han nu, gillar han mig, eller inte, är det en fling, tänker han längre, tänker jag längre, vill han träffa mig snart igen, hur får vi in det med alla barnen, hur tänker han där, hur tänker jag där..?

Jag vet helt enkelt inte riktigt hur jag ska hantera detta.

Förslag?