Archive for maj, 2009

h1

Detta kommer att funka

maj 25, 2009

Jag har bra dagar också.

Idag är en sådan dag! Idag är jag glad. Livet är lätt och jag är fylld av energi.

Idag skrattar jag utan att känna mig falsk.

Annonser
h1

Träffa barnen?

maj 24, 2009

Det är söndag. En dag som normalt sett är den värsta då jag inte har barnen, men idag vaknade jag och kände lite jävlar anamma. Idag vaknade och tänkte: Idag ska jag i alla fall få någon liten grej gjord och inte bara vara apatiskt och tycka att livet är pest. Idag ska jag rycka upp mig själv. Inte mycket, men tillräckligt för att det ska vara åt rätt håll.

Så får jag ett sms från pappan: ”Hej! Kan vi komma över och hämta vacc-papppren? Om du vill ses i Solna C går det också bra, vi ska dit sen. /XX”

Inga konstigheter. Snällt att han vill hämta upp vaccinationspappren som jag glömde ta med när jag lämnade barnen. Men jag sjunker, blir låg och så jävla ledsen. All min energi försvann. Pangbom. Borta. För ett sms.

Och jag tänker. Varför reagerar jag så här? Mina första tankar är rent försvar. Ilska. ”Vadå, ska han bara komma förbi och hämta pappren och sen gå? Vad säger barnen då? Se mamma i fem minuter. De kommer bli tokledsna när de ska gå igen. Va fan tänker pappan med?”

Men sanningen är en helt annan. För jag vill inte träffa barnen. Skillnaderna mellan mammaliv och Lindaliv är så stora och det är så tungt att gå emellan. Jag har precis landat i vuxenlivet. Och att gå fram och tillbaka för en liten stund det är så jobbigt. Så, jag-vill-inte. Och DET får mig att sjunka djupt och bli så ledsen.

Och jag skäms. Skäms som en gris. För jag borde vilja träffa barnen. Jag borde ta chansen när jag får den. (Inte för de fem minuterna för de kan jag ha och mista. Men träffen kan lika gärna bli en timmes fikastund i Solna som är trevlig.)

Sen ser jag, nu när jag skriver inlägget, att det är bra att jag ändå vet varför jag blir så låg. Att jag inte skyller mina känslor på pappans agerande. Jag förstår också att även fula och otillåtna känslor finns hos mig, precis som hos alla andra, även fast ovilja att träffa sina egna barn är något mycket tabubelagt (i alla fall i min värld).

Jag kommer också att träffa mina barn ändå och det kommer att bli bra. Det kommer att kosta energi hos mig. Men det kommer att bli bra.  

h1

Vägval

maj 23, 2009
annac svarade: Ja, du är ensam.
<kommer du ihåg vad vi pratade om för länge sen, att man i en relation ofta går runt och muttrar om allt den andre gör och inte gör, att man projicerar mkt negativa känslor på den man lever med, för att det blir enklare.
Just nu känns det som om du projicerar alla negativa känslor på att du blivit lämnad.
Lägg inte alla känslo-ägg i samma korg. Livet är större än så.

Jag: Du har verkligen rätt i att inte lägga alla känsloägg i samma korg. Jag gör det. Skyller det mesta på att jag är just ensam. Däremot så handlar det inte längre om att jag blivit lämnad. Utan just det facto att jag är ensam.

Allt som jag känner i min kropp just nu; ensamheten, uppgivenheten, sorgen och tristessen, känner jag så väl igen. Jag har känt detta förut. Tillsammans med pappan, tillsammans med andra killar i mitt liv och jag känner det nu då jag är själv. Det innebär att mina känslor som jag har nu inte beror på någon annan än mig själv, men att det är lättare att ”skylla” på något annat och i mitt fall är det ensamheten som får vara boven.

Och det är inte konstigt att ensamheten får bära hundhuvudet eftersom det är när jag är ensam som känslorna tränger på. I ensamheten behöver jag inte ha en yttre barriär av ”trevlighet” där jag inte tillåts att åka berg-och-dalbana i känslovagnen.

Det stora frågan jag ställer mig just nu är åt vilket håll jag ska gå. Ska jag ta mig igenom ensamheten och känna på allt vad det innebär? Eller är det en väg som leder nedåt och in i en bitterhet jag inte kan ta mig ur?

Den andra vägen. Aktivitetsvägen, där jag inte behöver känna dessa känslor och där jag kan vara glad och slippa vara ensam. Den vägen är mycket energikrävande och emellanåt så känner jag mig falsk då jag ”klär på” mig leenden och glättighet.

MEN jag vet också att denna period i mitt liv kommer att passera. Jag kommer att må bättre. Jag vet.

h1

Familjelyckan

maj 20, 2009

Jag tittar på 2:an. Ett norskt program från en förlossningklinik. Jag gråter alltid då jag ser när barn kommer till världen. För lyckan, för hur kvinnan kämpat, för smärtan. Idag gråter jag också för att familjerna var så lyckliga, där och då. 

Jag har inte familjen. Jag är ensam.

h1

Den lätta vägen

maj 18, 2009

Jag skulle kunna berätta att pappan varit här och vi har haft ett bra samtal om Storebrors ovilja att just nu gå till dagis, men fan vad det tar emot att berätta bra saker som ändå händer i pappans och min relation lite då och då.

Jag borde bli glad över att en del saker fungerar ok. Och jag är det. Men ändå, tröttheten och tomheten finns där nu efteråt. Kanske är det för att det nya livet är så definitivt, att han har sitt liv med barnen där jag inte längre ingår och där jag har mitt. Det tar mycket kraft och energi att hitta vägen in i det nya.

Det är lättare att vara arg. Det är lättare att vara besviken. Det är lättare att vara bitter.

Det går inte att bli sårad då. 

h1

Middag hemma hos oss

maj 16, 2009

17.05. Jag med glättig stämma: Maten är klar. Kom och ät.

17.05. Lillasyster kommer direkt. Jag vill inte ha potatis. Jag vill ha pasta.

17.06. Storebror dröjer.

17.07. Kom nu maten är klar, upprepar jag till Storebror

17.09. Jag går in på hans rum, den glättiga stämman har blivit lite hårdare. Maten är klar!

Maten portioneras upp på tallrikarna. Köttbullar, sås och potatis. Storebror är hungrig och äter som en häst. Lillasyster petar mer, men trots protesten om potatis så gillar hon det ändå.

17.13. Mamma jag måste bajsa, säger lillasyster. Måste man så måste man.

17.13.5. MAMMA! Kom! Jag vill inte bajsa på klänningen, skriker hon från toan. Jag får gå dit för att hålla upp klänningen där bak.

17.14. Gå mamma! Jag vill vara ifred! Jag vänder mig om går tre steg och så kommer det: KLAAAAR!

17.15. Lillasyster och jag är tillbaka till matbordet. Jag kan återigen börja skala min potatis.

17.16. Jag måste bajsa igen. Denna gång går hon själv och klarar av klänningen med bravur.

17.17. KLAAAR!

17.17.5. Lillasyster och jag är åter tillbaka till matbordet.

17.18. Jag är mätt. Får jag gå ifrån? frågar Storebror.

Mellan 17.09 och 17.13 satt vi alla tillsammans och åt en trevlig middag! 4 minuter! Detta måste vara någon form av rekord.

h1

Grisaktigt

maj 16, 2009

Halsont, ont i kroppen, varit i NY. Fast utan feber.

Googlar som attan – blir lite lugnare. Influensan följs alltid av hög feber… Ok. Jag behöver inte vara orolig så länge jag har normala 37.

Pust!