Archive for the ‘jobbet’ Category

h1

Historien på mitt nya jobb.

september 9, 2011

Jag började nytt jobb i slutet av förra året. Ett relativt litet företag, där jag är projektledare över ett fåtal personer, men desto fler kundorienterade projekt. Anledningen att jag tackade ja till jobbet var att jag saknade utmaningar på mitt gamla företag, att karriärstegen lutade alltför flackt, lokaliseringen och att jag blev smickrad över att jag blivit head huntad.

Som projektledare är jag mycket entusiasmerande, driven, lyhörd och mån om att mina medarbetare har det bra. Mina svagheter är att jag inte gillar konflikter, jag tycker det är jobbigt, och svårt, att vara hård då det närmar sig deadline och jag behöver kräva mer av mina medarbetare för att de ska leverera på tid.

På mitt gamla jobb har jag blivit mycket uppskattad för mina projektledaregenskaper, jag har fått befordringar och utnämningar, och jag har också många kollegor som numer är mina vänner även privat. Så när jag började mitt nya jobb gick jag in med den kanske naiva inställningen att ”alla gillar mig” och ”jag är duktig på det jag gör”. Och så blev det precis tvärtom.

Såhär i efterhand, snart 10 månader sedan jag började, kan jag se att min första dåliga tid på jobbet har berott mycket på att en av medarbetarna, som sökte det jobbet jag fick, som också är en mycket stark inofficiell ledare har påverkat gruppens inställning till mig. Hennes åsikter har blivit deras lag. Där skitsnack har varvats med att jag inte blivit medbjuden och tillfrågad på lunch eller fikaraster. Där min kompetens blivit ifrågasatt inför kunder och kollegor. Där information inte lämnats till mig bara för att jag ska framstå som okunnig.

Såklart förstår jag också min egen del i att det blivit som det blivit. Hur jag klampat på med mina kunskaper från det stora företaget och skulle implementera det i det lilla. Min önskan att styra upp i projekten som krockat så brutalt med forskningsmentaliteten. Jag förstår det.

Nu har den ”dumma” kollegan slutat sedan några månader tillbaka och det börjar hända saker på jobbet. Bra saker. Men det är också först nu som jag förstår hur hårt detta har tagit på mig. Hur detta har bidragit till stor del till att jag mår som jag gör just nu. Hur min självkänsla och mitt självförtroende rasat i botten.

Samtidigt är det fascinerande att en person kan påverka en grupp på detta vis. Och jävligt underligt att det kan tillåtas så pass länge som det tilläts.

h1

Äntligen en bra dag på jobbet.

augusti 18, 2011

En utmärkt jobbdag har passerat, vilket är skönt eftersom jag under en tid haft svårt att engagera mig på mitt jobb. Nu känner jag att energin på jobbet är på väg tillbaka och det gör mig glad.

Jag började på nytt jobb i slutet av förra året, där jag kom in i det lilla företaget med erfarenheter från det stora. Bara det var en chock, dessutom var området nytt för mig och det var mycket jag skulle lära mig. Uppe på det var det dålig stämning i min grupp som jag skulle projektleda, där en av medarbetarna uttryckligen ville ha den tjänst jag fått. Att säga att det första halvåret varit tungt är en underdrift minst sagt. Det har varit skittufft, och är det stundtals fortfarande. Mitt självförtroende som projektledare har också fått sig en rejäl törn där jag behövt ifrågasätta mina metoder och ifall jag är lämplig att vägleda folk.

Men idag har det varit en bra dag!

h1

Den här dagen suddar vi bort. Okey?

augusti 11, 2011

Idag har mycket som kunnat gå fel gjort så också. Materiella saker. Men dock skapar det problem.

Som elfelet som upptäcktes idag vid installation av ny spis. Jag förstår inte vidden av problemet mer än att någon elektriker behöver komma hit, mäta och göra rätt. Jag förstår däremot att det kan komma att kosta, både i tid och i pengar. Där det första är något jag inte har just nu och det andra använder jag mycket hellre på att göra fint i mitt kök.

Tiden. Jag är stressad för jobbet som börjar på måndag igen. Där en strategiplan ska trollas fram till på onsdag. Det korta varslet gör mig galen, trots att jag ändå vet att det är såhär det är. I ett annat liv hade jag tyckt att det var ok, till och med kul, men nu, ja, jag vet inte. Tillsammans med elen, som också bara måste lösas eftersom jag nu står helt utan spis och mikro, rinner bägaren över.

Idag önskar jag att jag haft en axel att luta mig mot. Att kunna gråta ut i någons famn. Att jag inte behöver ta alla beslut själv och där jag inte behöver ta kommandot över allting.

h1

När kropp och huvud tänker olika.

november 27, 2010

Jag har två dagar kvar på mitt gamla jobb. Två dagar.

Igår var det after work som jag bjudit in till för att komma ut och ha det lite roligt en sista gång innan jag försvinner till nya utmaningar. Många kom. Många fler än jag någonsin väntat mig. Och jag blir så rörd att det är så eftersom jag inser att jag är omtyckt. Folk gillar mig. Både privat och arbetsmässigt. Jag får mycket bekräftelse på att det är just så.

Men ändå. Det är som om det finns vattentäta skott mellan alla mina fina vänner och mig själv. En stor fet vägg. För jag förstår inte i kroppen att de tycker så mycket om mig. Jag vet att det är så. Men jag känner det inte.

Med mina pojkvänner, även med barnens pappa, har det alltid varit på samma vis. Jag har vetat att de älskar mig. För att de sagt det. För att de visat det. Men jag har aldrig genomsyrats av det i hela kroppen. Ibland kanske, men långtifrån alltid.

Jag undrar varför det är så. Är det så här för andra med? Eller är det bara jag?

h1

Jobbet är mitt!

oktober 13, 2010

Någon gång i december byter jag jobb. Från det stora bolaget i Uppsala till det lilla bolaget i Stockholm. Jag ser mycket fram emot det, fast i ärlighetens namn förstår jag nog inte vad jag ger mig in på. Och tur är kanske det, för annars hade det nog krävt mycket mer mod än den dos som jag idag besitter.

Nu väntar avslutning på gamla jobbet. Och överlämning till alla dem som mina uppgifter ska delas ut på. Jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop det, men det ska nog gå. Det måste ju gå.

h1

Nytt jobb?

september 26, 2010

Fredagens eftermiddag tillbringade jag på intervju. En intervju för ett jobb jag inte sökt utan blivit tillfrågad om jag vill komma dit. Sen var det i och för sig finaste vännen som rekommenderade mig, men det gör mig inte desto mindre smickrad över förfrågan. Och spänd av förväntan är jag över att jag kan tänkas få detta jobb. Ett jobb som innebär mer ansvar och en utmaning som heter duga. Ett jobb där jag inte behöver pendla till Uppsala varje dag. Tusenlapparna extra i månaden är inte heller fy skam.

Nu håller vi tummarna! Ok?!

h1

Energismitta.

april 27, 2010

Idag på jobbet, där ett möte precis avklarats och jag skulle ta mig till nästa, gick jag ute i det fina vädret med ansiktet vänt mot solen. Jag njöt av värmen och ljuset. Helt plötsligt, mitt i ett steg, så kände jag det. Lycka. Total lycka. Hela jag uppfylldes av känslan. Det var ett tag sedan det hände sist. Jag kommer inte ens ihåg när det var.

Jag blev så glad och mycket tacksam över allt jag faktiskt har. Mina fina barn. Storebror och Lillasyster. Jobbiga är de, men oj vad jag älskar dem. Gränslöst.

Lyckan över att våren verkar ha vunnit över vintern. Äntligen är den jobbiga tvekan över.

Lyckan över att jag har tagit ställning, för mig själv, i var jag står i förhållande till min karriär och mitt eget välbefinnande. Att jag tagit de viktiga stegen för att bromsa framfarten av alla mina stressymtom.

Lyckan över att jag, just nu, har ett stort lugn i allt vad som gäller kärlek och relationer. Att den biten kommer att lösa sig, av sig själv, så småningom.

Känslan gav mig energi som heter duga. Idag har jag sprudlat på jobbet och smittat andra med energi.

h1

Ingen. Karriär. I. Världen.

april 21, 2010

Igår tog jag ytterligare ett steg för att mitt stressiga liv ska vara mindre stressigt. Jag gick helt enkelt till företagsläkaren och berättade att jag känner av stress och visar symtom genom att jag är mycket trött, får högt stresspåslag även för små obetydliga saker, tappar hår i mängder och känner ofta ett tryck över bröstet och därmed tungandad.

Jag ville att han skulle kolla upp mig, att jag inte har någon annan sjukdom som ger dessa symtom så att jag kan utesluta den oron och därefter bara fokusera på att stressen ska minska.

Fantastisk är han, företagsläkaren. Förminskade inte min oro, lyssnade, bekräftade och satte direkt upp mig för provtagning, därefter gav han mig telefonnummer till företagets kurator och sa åt mig på skarpen att ringa till henne för att få några samtal.

Jag känner mig nöjd för att jag nu själv stoppar framfarten jag gått fram med tidigare. Just nu orkar jag inte jobba på topp. Ingen karriär i världen är värd att jag ska klappa igenom och därigenom inte kunna ta hand om mina barn.

Ingen. Karriär. I. Världen.

h1

I min tankebubbla

mars 26, 2010

Hej jag lever. Och jag mår ganska ok. Inte bra, men ändå ok.

Det är som om jag har gått in i en ny fas. Av något nytt. Oväntat. Helt plötsligt finner jag mig sittandes hemma, själv, tänkandes. Utan att gå under av ensamhet.

Jag behöver denna tid för mig själv. För att orka med. Orka med allt.

Jobbet, där jag inser mer än någonsin att jag befinner mig på gränsen till vad som är bra och där jag faktiskt har gjort åtgärder för att dra ned på arbetsbördan. Mina krav på mig själv försöker jag också att minska på. Att jag just nu inte behöver prestera på topp. Det är svårt. Skitsvårt. Speciellt för mig som alltid vill vara omtyckt och göra bra ifrån mig. Nu övar jag på annat.

Killar. Relationer med dessa. Helt lagt ner. Behöver det inte nu. Ja, ja, skulle han med stort H dyka upp säger jag tack, men leta, nej det gör jag inte.

Barnen, mina fina barn. Jag längtar återigen efter dem mycket. Och njuter av att ha dem hemma. Att bara vara med dem. Inget annat som distraherar oss tre.

Bloggen har fått vila denna vecka. Kanske blir det fler. Jag vet inte. Däremot är jag helt säker på att jag inte har slutat blogga. Absolut inte. Men just nu tänker jag. Och för ovanlighetens skull tänker jag inte via er. Ovant men spännande. När jag tänkt klart återkommer jag.

h1

Schemat fullt av roligheter

mars 3, 2010

Nu väntar några dagar fullspäckade med aktiviteter.

  • Ett dygn borta med jobbet. Teambuildning, lekar, bastu och bada vak står på schemat. Kul.
  • Fredag. Hem till Tvillingmamman. Tillsammans ska vi rida på ridskolan, något som kommer resultera i mycket ont i rumpan. På mig.
  • Lördag. Stora tjejfesten hemma hos mig. Skvaller, skratt, Sing Star, smink, snittar och sväng om på lokala haket. Oj vad jag längtat efter denna dag!

h1

Trötthet som är brutal.

februari 14, 2010

Sedan i fredagseftermiddag har jag varit fruktansvärt trött. Jag somnar till Bolibompa medan barnen glatt sitter vakna och tittar. Jag går och lägger mig tidig och sover som en stock. När barnen vaknar får de återigen titta på tv fram till 8.30 då jag makar mig upp och lagar frukost till oss alla. Sen får jag några normala timmar innan tröttheten återigen slår till och jag går som i en dvala och ser fram mot nästa Bolibompatid.

Jag hoppas så att detta är sviterna från att jag var sjuk i mitten av veckan. Jag hoppas att det går över snart för att vara så här trött funkar inte i min hektiska jobbvecka som väntar.

h1

Hemma med tid för tankar.

februari 10, 2010

Jag är som sagt sjuk, vilket innebär att jag också är själv. Ensam. Jag gillar inte att vara just ensam, får mig att känna lite panik och en rastlöshet som ökar ju längre dagen går.

Fast denna gång tar jag också tillvara på tiden genom att tänka;

U. Vad vill jag med honom? Tankar som; Skulle jag kunna ha honom som älskare ändå? Skulle det räcka för mig? Skulle jag klara av det? Och hur förklarar jag det för honom i så fall? Eller är det bara att jag försöker hålla kvar det som jag kanske kan få av honom och ge vika på min kravspec?

U har väckt saker i mig som legat slumrande under lång tid. Fysiskt. Det är som ett uppvaknande på mer en ett plan och jag känner starkt att jag inte vill tillbaka till det slumrande stadiet igen. Sen behöver det inte vara U som upprätthåller det fysiska, det kan vara någon annan. Men fan, hur. HUR?

Som en bubblare i hela historien dyker mitt i denna veva en kollega upp och tar kontakt. Lite oskyldigt flirtigt. Men dock flirtigt. Jag har just nu stort behov av att bli bekräftad så för mig är det spännande och jag hakar på. Jag förstår att han är ett substitut för U, att jag ska ha något annat att tänka på. Men gör det något att det är just så? Eller springer jag från det ena till det andra och missar vad livet vill säga mig? Och vad är mitt ansvar inför kollegan?

h1

Min fantastiska mamma.

februari 4, 2010

Jag jobbar som bekant i Uppsala men bor i Stockholm. Det blir några mils pendling varje dag kan jag säga. Det innebär också att jag, de veckor jag har barnen, jobbar 6-timmarsdag och tar igen dessa timmar veckan efter då de är hos sin pappa. Det blir ett helvetes massa timmar.

Men så har jag mina snälla, snälla mamma till hjälp. Som trots att hon själv jobbar gärna ställer upp en morgon eller två och lämnar barnen på dagis och skola. Klockan 6 står hon innanför min dörr, redo att ta över de sovande barnen.

Utan henne hade det aldrig någonsin fungerat. Inte utan magsår i alla fall.

Jag kan lugnt säga att jag är lyckligt lottad.

h1

När jag blev Sr.

januari 29, 2010

Idag blev jag befordrad. Istället för research engineer kan ni nu kalla mig för Sr research engineer.

Ska jag känna mig gammal nu?

(Jag är stolt, mycket stolt, över min befordran. Dessutom gav det mig kännbart mer lön. Tjoho!)

h1

Effektivitet nästa.

januari 18, 2010

Återigen har jag mycket på jobbet. Så pass att jag behöver jobba på kvällen när barnen somnat. Men jag har inte orken, kan inte förmå mig själv att slå på jobbdatorn, logga in, starta upp alla system och sedan jobba. Det går helt enkelt inte efter åtta på kvällen.

Jag måste hitta en annan strategi för att få ihop det hela. För få ihop det vill jag eftersom de extra arbetsuppgifterna jag gör just nu är det roligaste jag kan tänka mig att syssla med. Dessutom är det en möjlighet till ett karriärlyft som jag så hett eftertraktar.

Nu är det helt enkelt dags att bli effektiv då jag har mina timmar på jobbet. Sjukligt effektiv.

h1

Mitt 2009.

januari 2, 2010

Januari

Söndagar utan barnen är skit. Följer mig hela året.

Barnen introduceras för den nya. Från att ha väntat länge tills denna dag, går allt nu tokfort. För mig.

Jag går på min första dejt sedan skilsmässan. Det blev inget, men dejtandet var i alla fall igång.

Jag åker på en skidresa som bjuder på mer än jag någonsin väntat mig. Jag känner mig kvinnlig och sedd. Och vill ha mer.

Februari

Jag börjar förstå att jag aldrig någonsin kommer att vänja mig vid att ha barnen på halvtid. Men samtidigt förstår jag också att jag kan lära mig att leva på detta sätt. För att jag måste.

Det är ett år sedan pappan ville skiljas.

Mars

Jag erbjuds ett spännande projektledarjobb. Känner att karriären är på rätt väg, vilket gör mig lycklig.

Storebror och jag åker till Romme för att åka skidor. Lyckan är maximal. För oss båda.

Lillasyster, snart 3, går in i sin trotsigaste period någonsin. Utmanande. Det är tur att jag älskar henne så mycket, för hur hade det annars gått?

Jag känner att jag kommit långt i skilsmässolandet. Att jag inte har mer att skriva om i bloggvärlden i detta ämne. Jag avslutar bloggen Linda med M&m.

April

En ny konflikt med pappan blommar upp. Jag behöver en ventil. Jag och mina små startas. Bitterhet är ett ord som finns och känns i hela min kropp. Härjar fritt.

Maj

Jag är slutkörd. Mycket på jobbet. Det tuffa livet som ensamstående förälder tär. Jag snubblar nära gränsen för vad jag klarar av.

Jag fyller 37.

Sakta, sakta händer det saker i min och pappans relation. Bra saker.

Juni

För första gången någonsin är jag orolig för min egen hälsa. För att jag ska klappa igenom.

Pappan och den nya flyttar ihop, med alla fem barnen. Och jag får träffa henne.

Semestertiden för pappan och barnen. Jag har dem till låns under 48 timmar. Återlämningen är smärtsam. Som fan. Jag går sönder inuti.

Juli

Jag mår fortfarande skit. Jag håller mig över ytan med det är bara så att jag kan andas. Inget annat.

Semester. Äntligen semester. Med barnen. Jag återvänder så smått till livet.

Jag går på dejt. Jag ber till högre makter om att jag ska få hångla. Och blir bönhörd.

Augusti

Storebror börjar i skolan. Lillasyster sväljer en magnet.

Konflikt med pappan. Big Time. Samarbetssamtal hos familjerätten inleds.

September

Jag fattade det inte där och då, att sammarbetssamtalen hade betydligt större betydelse för pappans och min relation. Nu förstår jag.

Oktober

Jobbtempot är fruktansvärt högt. Men jag njuter av varje sekund. På jobbet lever jag.

Jag drar till Turkiet för att leva äkta charterliv under en vecka.

November

Pappan mår skit. Storebror börjar kissa i sängen. Nu gäller det att börja snacka med varandra. Pappan och jag. Och det gör vi. Vi är på rätt väg!

Jag önskar mig lite pirr i magen och får hjälp från oväntat håll.

Storebror börjar prata om skilsmässan. Det är jobbigt men bra. Pappans och min nya öppenhet ger resultat.

December

Jag går på dejt. Och tycker att det är trevligt.

Lillasyster är helt utan förvarning ut ur sin treårstrots. Fantastiskt!

Storebror ger mig en julklapp jag aldrig kommer att glömma. Presenten är som en titt rakt in i hans hjärta.

Jag går på dejt nummer två, tre och fyra. Jag avslutar året med att vara förälskad.