Archive for the ‘barnen’ Category

h1

Hur mycket ska jag lägga mig i?

maj 4, 2015

Jag får sms av m (som äntligen fick sin efterlängtade telefon på 9-årsdagen), där hon säger att hon längtar efter mig. Inget konstigt med det, det är bytesdag idag, och det kan ta någon dag att landa hos den ”nya” föräldern. När hon sen berättar att varken pappan eller nya är hemma utan bara alla barnen (den äldsta är 14) och de väntas hem vid halv tio-tiden, ringer jag upp henne. På andra sidan luren hör jag hur hon försöker hålla ihop, att inte gråta. På min sida av luren går mitt mammahjärtat sönder.

Pappan och nya har valt att gå på fotbollsmatch. Lämna barnen själva hemma. Kanske är det ok. Jag vet inte, men samtidigt skriker jag NEJ, det är inte ok. Pappan väljer också att vara kvar på matchen, efter att jag sms:at och berättat att m var ledsen, och efter att han pratat med m, som då sa att allt var bra. 

Vi gör alla våra prioriteringar. Jag gör mina. Pappan gör sina. Jag försöker att se objektivt på detta, att m kommer att överleva att vara ledsen under några timmar då pappa inte är hemma. Att hon har många syskon (egna och nyas barn) runt sig. Hon är inte själv. Hon har också fått sin telefon så nu kan hon ta kontakt när det behövs. 

Samtidigt blir jag så ledsen för att pappan väljer att gå på match första dagen de är hos honom efter en vecka hos mig. Pappan väljer att sitta kvar på läktaren trots att han vet att hans dotter är ledsen. Pappan väljer sig själv före henne. 

Det gör mig sorgsen. För hennes skull som blir kantstött av att det inte finns, i mitt tycke, en tillräckligt närvarande pappa. Det gör mig också sorgsen för att pappan kommer förlora i sin relation till m. Inte efter en gång. Inte efter två. Men efter tillräckligt många gånger av liknande situationer.

Det svåra är också vart gränsen går i hur mycket jag ska lägga mig i. Vad har jag för rätt att tycka och tänka kring barnens välmående på pappaveckan? Vart är pappans ansvar för sina handlingar och dess konsekvenser? Vart är mitt ansvar? 

h1

Här och nu. Lägesrapport.

september 27, 2011

Nu har min resa påbörjats. Två samtal hos psykologen har resulterat i att jag förstår att jag inte mår bra. Och att jag inte gjort det under lång tid. Flera år kanske. Visst har det funnits glädje och lycka, men om jag skulle slå ut ett medelvärde så hamnar jag nog under en nivå vad som jag själv anser vara normalt och ok.

Jag har sjukt höga krav på mig själv. Att vara en bra mamma för mina barn, ge dem en bra grund att stå på, är så oerhört viktigt. Det viktigaste av allt. Allt annat hamnar efter. Men kanske behöver inte nivån ligga där den ligger. Kanske räcker lite mindre, utan att jag för den delen blir en dålig mamma. Men vad är rimligt? Vad är bra? Jag sneglar på andra föräldrar för att få se hur andra har det och ser glada fotbollsmammor, lekandes pappor och välstädade hem. Det gör inte min egen balansgång lättare.

Därutöver vill jag också prestera på mitt jobb. Vara duktig, synas, få beröm och bekräftelse. Jag vill bli någon.

Jag vill också vara en bra tjej, rolig, någon som man kan lita på. Inte en tjej som deppar ihop, grinar och tycker synd om sig själv.

Ja, ni hör ju. Det här går inte ihop någonstans. Det måste bli annorlunda.

 

h1

Räcka till.

september 18, 2011

Jag räcker inte till för mina barn. Jag räcker inte till på mitt jobb. Jag räcker inte till för mig själv.

Hur sjutton gör ni andra för att få ihop det?

h1

På fredag är de hos mig igen.

augusti 24, 2011

Två veckor utan barnen. Idag, tillsammans med allt det andra, gör det fysiskt ont i mig av saknad. Idag går jag sönder inuti.

h1

Åtta år.

augusti 6, 2011

Idag fyller du 8. Och jag älskar dig så att mitt hjärta kan spricka. Din pliriga blick när du gjort något bus, ditt stora långa lockiga hår, ditt leende som lyser upp i hela ditt ansikte, ditt snälla kärleksfulla sätt. Allt detta och mycket mer därtill gör att du är den finast pojken i hela världen.

Jag är så glad för att du valde att komma till mig!

h1

När livet är uppdelat.

juli 7, 2011

Jag sitter på pendeltåget. Från honom och hem till mig. Från ett liv till ett annat, där jag fortfarande har svårt att växla mellan att vara mamma och att vara bara Linda.

En önskan och längtan att båda liven ska rymmas i samma kropp har börjar ta form. Går det?

h1

Vikten av tid.

juli 4, 2011

Vi har inte träffats på några veckor han och jag. Eller jo, det har vi, men då har barnen också funnits där. Det blir annorlunda då, med barnen omkring. Jag blir mer mamma, såklart, och kärleken till honom får komma i andra hand. Min spontanitet och, i viss mån, min glädje döljs under ett tjockt lager av ansvar och skuld.

Skuld för att Lillasyster visar med all tydlighet att hon inte gillar att tid tas från henne och ges till honom. Hon, mitt lilla yrväder, blir inåtvänd och tyst vilket triggar alla mina knappar. Det känns tungt när det är så, samtidigt förstår jag att hennes reaktion är högst rimlig. Skuld också för att Storebror finner sig så bra i situationen och att han därför får än mindre uppmärksamhet för att jag inte räcker till när Lillasyster kräver allt.

Och i allt detta kring barnen så ifrågasätter jag ifall jag gör rätt val. Är kärleken värd att utsätta barnen, och mig själv, all denna tyngd som det medför? Men vad är alternativet? Att leva själv resten av livet som Han sa?

Så äntligen får vi lite tid för oss själva. Han och jag. Där jag kan få plats i hans famn och bara tänka på mig och på oss. Där jag återigen hittar tillbaka till mina känslor för honom och där ömheten och kärleken växer sig allt starkare. Där glada Linda utan allt ansvar kan ta form och plats.

h1

Fokus på barnen.

juni 6, 2011

Osäkerhet som drar tag i mig. Gammalt skit som poppar upp. Idag gäller det att hålla igång, inte stanna och tänka.

Fokus på barnen.

h1

När världarna byts.

juni 5, 2011

Idag byts vuxenvärlden mot mammavärlden. Ett skifte som denna gång är tuff. Ett skifte som för med sig dåligt samvete och ledsenhet.

Jag borde njuta av att mina barn är hemma efter en vecka i Spanien med sin pappa. Istället möter jag dem med dåligt tålamod och tankar långt bort i fjärran.

h1

Förnuft eller känsla?

maj 23, 2011

Han har fått träffa barnen. Redan. Och det känns helt rätt. Inga konstigheter.

Samtidigt ringer det i öronen på mig alla de gånger jag förmanat pappan att inte låta barnen bli introducerade för tidigt. Eller alla de bloggar, böcker och tidningsartiklar som jag läst och som säger ”Skynda långsamt”.

Jag kan på intet sätt försvara mitt beteende. Jag kan inte backa upp detta med mer än att känslan säger ja.

Och varför säger jag ja? För att jag är kär? För att förnuftet inte styr?

Eller är det så att jag inte ska tänka så mycket utan mer bara gå på mina känslor?

h1

5-årskontroll.

maj 19, 2011

Lillasyster har passerat 5 och därför gjort den sedvanliga 5-årskontrollen på BVC. Sista gången innan skolan. Herregud vad stor hon blivit!

Så för minnets skull:

Längd: 108,2 cm (till hennes och min förtret, Vilda Musen kräver 110 cm)

Vikt: 17, 7 kg

Rita gubbe skulle det göras. Noga var det med gräset som gubben skulle stå på. Likaså med himlen. Tog säkert 15 minuter att fixa för henne. Gubben däremot gick på 10 sekunder. Han var liksom sekundär i hennes teckning.

Hoppa på ett ben, räkna till 10, koll av färgkunskap och kökunskap (tydligen viktigt att det går att vara lugn och stå i kö). Och så fick mamman skryta över sitt yrväder och berätta att Lillasyster både läser och skriver.

Spruta i armen. Lillasyster fnittrigt nervös (när blev hon så?) och satt nära mig i famnen. Gick hur bra som helst men öm kommer hon bli.

h1

2006-04-24

april 24, 2011

Idag fyller Lillasyster 5 år. Lillfisen har blivit stor. Ingen bebis längre.

Hon älskar att vara med och laga mat och lyckan är extra stor då hon får skära med den vassa kniven. Hennes vilja är stark och de bestämda åsikterna gör att hon aldrig bär byxor. Någonsin.
Gosigare unge får jag leta efter och hennes bästa plats är i någons knä.

För fem år sen kom du till världen älskade m. Jag är mycket glad för att du valde mig till din mamma.
Jag älskar dig!

h1

Utan barnen är jag ingenting.

januari 8, 2011

Snart tre år sedan skilsmässan var ett faktum. Tre år. Det är lång tid. Och fortfarande är det med stor sorg jag lämnar över mina barn för pappavecka.

Ibland, då och då till och med ofta, kan jag lura mig själv med att det är ok. Att jag reder mig även utan barnen. Speciellt då jag jobbar. Eller då jag träffar mina fina vänner och min familj. Men sanningen är nog ändå att i de stunderna kan jag inte grubbla. I de stunderna finns ett skyddslager på för att inte visa världen hur det egentligen är ställt. Det kanske är tur att jag fungerar på det viset. För att känna mycket hela tiden skulle jag nog inte klara av.

Hur som helst så är mitt liv inte helt utan barnen. Punkt.

Posted from WordPress for Windows Phone

h1

Mina älskade ungar.

november 8, 2010

Barnen. Äntligen hemma. Just nu är jag lite förälskad i mina egna barn. Där jag bara kan fastna i mitt eget stirrande på hur fina de är.

Det var länge sedan jag kände som jag precis nu känner för mina barn. Lyckan över att de har kommit till mig. Att jag får äran att ha dem.

 

h1

Fantastiska BUP

oktober 16, 2010

Storebror har sedan skolstarten (då det nya hemmet med pappan utan bonussyskon och bonusmamma blev vardag) inte velat gå till sin pappa. Han gråter och uttrycker kraftigt att han inte vill. Detta har också smittat av sig till Lillasyster som gör likadant som hennes stora idol Storebror. Det hela är jobbigt både för mig, barnen och såklart för deras pappa.

Under denna tid har pappan och jag kunnat prata om detta. Kanske inte alltid i sin mest konstruktiva form, men dialogen har alltid funnit i alla fall (vilken stor skillnad det blivit det senaste året!). Nu har det dock gått lång tid och detta börjar tära på oss alla och jag har känt att jag famlar i mörkret för hur jag ska bete mig i denna situation och inte vetat hur jag ska stötta barnen på bästa vis.

Så igår ringde jag till BUP för att få råd hur jag, och vi, ska gå vidare.

På 15 minuter gav denna fantastiska kvinna på andra sidan telefonluren, mig så många konkreta råd och den riktning på vägen framåt som jag så länge saknat. De främsta råden var att vi alla; barnen, pappan och jag, sätter oss tillsammans och pratar om vad som känns jobbigt hos hemma hos pappan (inte som nu då jag pratar på mitt håll med barnen och pappan pratar på sitt). Kanske saknas det några grejer hemma hos pappan som ger trygghet när de är hos mig. Kanske ska några gosedjur följa med barnen när de byter hem? Kanske någon leksak? Kanske finns det någon rutin som barnen gillar hemma hos mig som de också vill ha hos pappan? Eller något annat. Detta ska vi tillsammans diskutera.

Kvinnan på BUP betonade också att Storebrors och Lillasysters reaktion är högst normal efter att ha haft en turbulent tid. Skilsmässan mellan mig och pappan, inflytt med den nya familjen och nu utflytt från den nya familjen. Mycket har hänt i livet runt pappaveckan. Och att mycket handlar om att det inte finns någon trygghet i hemmet, ingen stabilitet, men att det inte beror på pappans förmåga att vara en bra pappa, utan på situationen som barnen befinner sig i. Hon tyckte också att jag kunde boosta pappan med självförtroende i att han är en bra pappa. Och där är verkligen något jag kan ta till mig eftersom jag ibland har en underliggande ton i att det är hur pappan beter sig, eller inte beter sig, som är problemet. Och mindre självförtroende i sin papparoll är inte vad barens pappa behöver just nu. Tvärtom!

Efter samtalet med kvinnan på BUP blev jag lite gråtmild, över de konkreta råden, över att det kommer ordna sig. Och också över att Sverige är ett sådant fantastiskt land som tillhandahåller hjälp för vilsna föräldrar som mig.

 

h1

Begravning.

oktober 3, 2010

I fredags var det begravning. Barnens gammelfarfar, dvs pappans farfar. För barnen var gammelfarfar den första i deras närhet som dött och för pappan och mig var det en självklarhet att de två skulle vara med på begravningen. För att döden är en naturlig del av livet och för att en begravning, speciellt då någon dött efter ett långt och rikt liv, kan vara en mycket fin ceremoni.

Begravningen var lugn och rofylld. Prästen gjorde en strålande insats där hon lotsade oss genom gammelfarfars liv. Lillasyster blev mycket ledsen i slutet av begravningen, men satt hos sin pappa, där de tillsammans kunde få närhet hos varandra under den sorgsna stunden. Storebror var mer samlad men för honom kom det ledsna under den efterföljande middagen då ett kort gick runt på gammelfarfar som var taget bara några dagar innan han gick bort.

Jag själv är mycket tacksam för att jag fick vara med på begravningen och att jag togs emot med öppna armar, trots att jag numer inte tillhör den delen av familjen. Jag är glad för att jag var med och delade upplevelsen med barnen och jag tror också att pappan tyckte det var skönt att jag fanns där eftersom han hade sin egen sorg att ta hand om mitt bland barnen.

h1

Jag ger en stark 4:a (av 5).

augusti 23, 2010

Händelsen i vågorna satte stora spår i mig, men som det verkar inga som helst spår i Storebror. För den fortsatta semestern har innehållit bad, bad och återigen bad. I poolen såsom i havet. Båda barnen har legat i som små sälar.

Och jag då? Ja, jag har njutit. Av att se deras glädje över att få bada i timmar utan att behöva gå upp för att de fryser. Och så har vi lekt. Bomben, findyken och gaffeln (fråga inte) har, av oss alla, presterats från kanten. För att inte prata om när jag har varit haj. Skräckblandad förtjusning har skådats hos båda barnen.

Men såklart har det varit bråk också. När barnen var tvungna att gå upp ur vattnet. Eller när Lillasyster och Storebror tröttnat på varandra efter en lång sommar utan andra barn att leka med. Eller när jag fick örongångsinflammation de sista dagarna och jag tvingade iväg barnen till apotek och läkare fast de istället ville ligga i vattnet.

Men på det hela. Fantastiskt!

h1

Jag släppte. För fan, jag släppte.

augusti 20, 2010

Vi, eller rättare sagt jag, ville inte hänga vid poolen varje dag, så andra dagen begav vi oss iväg till en närliggande strand för att bada i Atlanten och göra fina sandslott i den svarta lavasanden. Jag hade sett framför mig, sådär lite romantiskt, hur vi skulle bada alla tre (pappa ville vara kvar på hotellet) i havet och bara ha det bra under förmiddagen.

Denna dag blåste det ganska mycket dock så Lillasyster ville inte bada utan valde själv att stanna på stranden då jag och Storebror tog ett snabbt dopp. Så ser jag vågen, en stor rackare som kommer in mot oss och jag håller i Storebror med båda mina armar och tar vågen i ryggen.

Kraften i vågen är enorm. Jag tappar direkt fotfästet och sugs under vattnet, med Storebror i famnen. Och så blir allt kaos. Balansen finns ingenstans och jag släpper Storebror ur mitt grepp. JAG-SLÄPPER-STOREBROR-UR-MITT-GREPP! Under vattnet. Så känner jag botten med fötterna. Hittar Storebror precis där jag lämnat honom, framför mig. Tar tag i honom och vi kommer tillsammans upp ur vattnet och kan dra in luften i lungorna.

Ångesten är momentan när jag inser att jag kunde ha förlorat honom där och då. Och det skulle helt och hållet vara mitt fel. Jag släppte taget. Om mitt barn. Fruktansvärt. Det trodde jag aldrig att jag någonsin skulle göra. Aldrig, aldrig, aldrig.

Men jag gjorde det.

Jag tackar så till högre makter, min lyckliga stjärna eller vad som för att det gick bra. Att han fanns där framför mig. Att Lillasyster ville vara kvar på stranden. Att allt gick väl. Känslan att jag släppte kommer jag få leva med under lång tid. Kanske för alltid.

h1

En överraskning som heter duga.

augusti 19, 2010

Höga var förväntningarna när jag väckte ungarna tidigt, tidigt på onsdagsmorgonen för att åka till Arlanda. Inget problem där inte att få upp de sömnvarma barnen. Resan ner gick bra och första doppet intogs efter snabb uppackning. Vädret soligt som sig bör med härliga 28 grader.

En del av den stora poolen där vi tillbringade vår tid.

På morgonen därpå då vi glatt tågade ner till frukostbuffén så står han plötsligt där. Som gubben i lådan – min älskade pappa. Haj Gomman! säger han på rungande skånska. Hakan trillade ner i golvet på mig, för detta var verkligen en överraskning som jag aldrig någonsin räknat med. Underbart!

Och barnen. De gillade skarpt att ha morfar omkring sig. 6 dagar tillsammans. Det längsta i sträck någonsin för dem.

h1

Sol och bad.

augusti 10, 2010

Väskorna står packade i hallen. Biljetter och pass finns i handväskan. Klockan är ställd på tidigt, tidigt.

Imorgon drar vi!