Archive for the ‘barnen’ Category

h1

Hur mycket ska jag lägga mig i?

maj 4, 2015

Jag får sms av m (som äntligen fick sin efterlängtade telefon på 9-årsdagen), där hon säger att hon längtar efter mig. Inget konstigt med det, det är bytesdag idag, och det kan ta någon dag att landa hos den ”nya” föräldern. När hon sen berättar att varken pappan eller nya är hemma utan bara alla barnen (den äldsta är 14) och de väntas hem vid halv tio-tiden, ringer jag upp henne. På andra sidan luren hör jag hur hon försöker hålla ihop, att inte gråta. På min sida av luren går mitt mammahjärtat sönder.

Pappan och nya har valt att gå på fotbollsmatch. Lämna barnen själva hemma. Kanske är det ok. Jag vet inte, men samtidigt skriker jag NEJ, det är inte ok. Pappan väljer också att vara kvar på matchen, efter att jag sms:at och berättat att m var ledsen, och efter att han pratat med m, som då sa att allt var bra. 

Vi gör alla våra prioriteringar. Jag gör mina. Pappan gör sina. Jag försöker att se objektivt på detta, att m kommer att överleva att vara ledsen under några timmar då pappa inte är hemma. Att hon har många syskon (egna och nyas barn) runt sig. Hon är inte själv. Hon har också fått sin telefon så nu kan hon ta kontakt när det behövs. 

Samtidigt blir jag så ledsen för att pappan väljer att gå på match första dagen de är hos honom efter en vecka hos mig. Pappan väljer att sitta kvar på läktaren trots att han vet att hans dotter är ledsen. Pappan väljer sig själv före henne. 

Det gör mig sorgsen. För hennes skull som blir kantstött av att det inte finns, i mitt tycke, en tillräckligt närvarande pappa. Det gör mig också sorgsen för att pappan kommer förlora i sin relation till m. Inte efter en gång. Inte efter två. Men efter tillräckligt många gånger av liknande situationer.

Det svåra är också vart gränsen går i hur mycket jag ska lägga mig i. Vad har jag för rätt att tycka och tänka kring barnens välmående på pappaveckan? Vart är pappans ansvar för sina handlingar och dess konsekvenser? Vart är mitt ansvar? 

Annonser
h1

Här och nu. Lägesrapport.

september 27, 2011

Nu har min resa påbörjats. Två samtal hos psykologen har resulterat i att jag förstår att jag inte mår bra. Och att jag inte gjort det under lång tid. Flera år kanske. Visst har det funnits glädje och lycka, men om jag skulle slå ut ett medelvärde så hamnar jag nog under en nivå vad som jag själv anser vara normalt och ok.

Jag har sjukt höga krav på mig själv. Att vara en bra mamma för mina barn, ge dem en bra grund att stå på, är så oerhört viktigt. Det viktigaste av allt. Allt annat hamnar efter. Men kanske behöver inte nivån ligga där den ligger. Kanske räcker lite mindre, utan att jag för den delen blir en dålig mamma. Men vad är rimligt? Vad är bra? Jag sneglar på andra föräldrar för att få se hur andra har det och ser glada fotbollsmammor, lekandes pappor och välstädade hem. Det gör inte min egen balansgång lättare.

Därutöver vill jag också prestera på mitt jobb. Vara duktig, synas, få beröm och bekräftelse. Jag vill bli någon.

Jag vill också vara en bra tjej, rolig, någon som man kan lita på. Inte en tjej som deppar ihop, grinar och tycker synd om sig själv.

Ja, ni hör ju. Det här går inte ihop någonstans. Det måste bli annorlunda.

 

h1

Räcka till.

september 18, 2011

Jag räcker inte till för mina barn. Jag räcker inte till på mitt jobb. Jag räcker inte till för mig själv.

Hur sjutton gör ni andra för att få ihop det?

h1

På fredag är de hos mig igen.

augusti 24, 2011

Två veckor utan barnen. Idag, tillsammans med allt det andra, gör det fysiskt ont i mig av saknad. Idag går jag sönder inuti.

h1

Åtta år.

augusti 6, 2011

Idag fyller du 8. Och jag älskar dig så att mitt hjärta kan spricka. Din pliriga blick när du gjort något bus, ditt stora långa lockiga hår, ditt leende som lyser upp i hela ditt ansikte, ditt snälla kärleksfulla sätt. Allt detta och mycket mer därtill gör att du är den finast pojken i hela världen.

Jag är så glad för att du valde att komma till mig!

h1

När livet är uppdelat.

juli 7, 2011

Jag sitter på pendeltåget. Från honom och hem till mig. Från ett liv till ett annat, där jag fortfarande har svårt att växla mellan att vara mamma och att vara bara Linda.

En önskan och längtan att båda liven ska rymmas i samma kropp har börjar ta form. Går det?

h1

Vikten av tid.

juli 4, 2011

Vi har inte träffats på några veckor han och jag. Eller jo, det har vi, men då har barnen också funnits där. Det blir annorlunda då, med barnen omkring. Jag blir mer mamma, såklart, och kärleken till honom får komma i andra hand. Min spontanitet och, i viss mån, min glädje döljs under ett tjockt lager av ansvar och skuld.

Skuld för att Lillasyster visar med all tydlighet att hon inte gillar att tid tas från henne och ges till honom. Hon, mitt lilla yrväder, blir inåtvänd och tyst vilket triggar alla mina knappar. Det känns tungt när det är så, samtidigt förstår jag att hennes reaktion är högst rimlig. Skuld också för att Storebror finner sig så bra i situationen och att han därför får än mindre uppmärksamhet för att jag inte räcker till när Lillasyster kräver allt.

Och i allt detta kring barnen så ifrågasätter jag ifall jag gör rätt val. Är kärleken värd att utsätta barnen, och mig själv, all denna tyngd som det medför? Men vad är alternativet? Att leva själv resten av livet som Han sa?

Så äntligen får vi lite tid för oss själva. Han och jag. Där jag kan få plats i hans famn och bara tänka på mig och på oss. Där jag återigen hittar tillbaka till mina känslor för honom och där ömheten och kärleken växer sig allt starkare. Där glada Linda utan allt ansvar kan ta form och plats.