Archive for the ‘singel’ Category

h1

The Lovers.

augusti 12, 2011

Idag tog det slut. Kärlekssagan. Nu börjar singellivet igen. På gott och ont. Med skratt och gråt.

Det var mitt val att gå. Kanske borde jag varit tydligare där och då att min gräns låg så nära som den faktiskt gjorde. Då kanske han lättare skulle förstå att dagens händelse bara var det som fick min redan fyllda bägare att rinna över.

Vi ska prata han och jag. Om det som varit och hur det blev. Det känns viktigt för mig att få ett bra avslut, dels för att jag fortfarande tycker om honom, men också för att vi kommer att mötas igen eftersom vi har gemensamma vänner. Och gemensamma vänner vill jag fortfarande att vi ska ha.

Min tid med honom har lärt mig en hel del. Hur det känns att vara galet förälskad med pirret i magen och att inte kunna tänka på något annat än honom. Jag har också lärt mig att sätta mina villkor för vad som är jag. Var mina gränser går. Och så har jag för första gången någonsin litat på min magkänsla innan jag har blivit överbevisad om att den är korrekt.

Jag har mycket att tacka honom för och jag är glad för att vi fick denna tid tillsammans även om det slutade som det gjorde.

h1

Är det meningen att jag ska göra något vettigt på jobbet?

maj 9, 2011

Jag dejtade en kille i början av året. En fin kille, rolig, snäll och med hjärtat på rätt ställe. Men för mig infann sig aldrig fjärilarna i magen. Jag försökte verkligen, även fast jag långt inne viste att fjärilarna aldrig skulle infinna sig. Så tillslut, ganska nyligen, så fick jag säga att jag inte längre var intresserad.

En vecka senare dyker denna man upp. Som om han legat och väntat i kulisserna. Där alla känslor hamnar rätt från början och fladdret i magen växer sig bara starkare för varje dag.

Härligt, fruktansvärt nervöst och fy sjutton vad jag inte kan koncentrera mig på någonting.

h1

Vad gör jag nu?

maj 8, 2011

Dejten. Hur gick det med den?
Vad sägs om total attraktion, lika nivå på samtalen och en kille som är öppen, känslosam och dessutom snygg.

Men. Såklart att det finns ett men. Skild i november förra året. Han säger själv att han inte har en aning om vart han är i livet och vart han är på väg. Han är mycket tydlig med det.

Mitt förnuft säger att jag ska backa, inte ge mig in i detta eftersom det troligaste är det inte kommer bli bra.

Min känsla är att jag faller som en fura.

h1

Plötsligt händer det.

maj 2, 2011

Viskar lite försiktigt att jag har en dejt i morgon.

h1

Vårkänslor, kom till mig!

maj 1, 2011

Jag önskar så att jag kunde bli kär. Riktigt
kär med fjärilar i magen. Sådär kär som man ska va nu på våren.

Så kär vill jag bli.

h1

Du och jag, Kenta!

september 7, 2010

Ett lugn har spridit sig i min kropp. Ett lugn som säger att det löser sig. Jag känner idag ingen stress över att jag inte har en kille att luta huvudet mot. Det finns ingen längtan att ha det heller. Eller jo, en längtan finns, efter kärleken, men absolut inte ett måste för att överleva.

Och det känns så skönt att jag känner så idag. Att jag kan vila i känslan. Hämta kraft. För jag vet ju att imorgon kanske jag känner annorlunda.

Just idag är jag stark.

h1

Semester med och utan barn.

juli 24, 2010

Två veckor har passerat. Två veckor med barnen. Semester.

Gotland med härliga Camilla och hennes Peo, där hon och jag synkar och barnen leker bra med varandra. Sen vidare till min mamma och hennes landställe, där jag blir bortskämd som om jag vore liten igen och barnen får total uppmärksamhet från samtliga som befinner sig på landet. Underbart har det varit under dessa veckor.

Nu. Sista kvällen med barnen, imorgon blir det pappaveckor. 2 stycken. Jag har fortsatt semester i väntan på att återfå barnen. Oron börjar sprida sig i min kropp som så alltid då byten är på gång mellan mamma- och pappavecka. Nu kanske mer än vanligt eftersom jag inte har så mycket planerat inför mina egna semesterveckor. En dag här och en dag där har jag bokat in. Jag borde kanske styrt upp det bättre för mig, men jag håller öppet.

I mitt stilla sinne hoppas jag på att Mr X dyker upp och får plats i mina luckor. Dumdristigt tänkt av mig för vad är oddsen för att denna man dyker upp just på mina lediga dagar då jag inte har barnen när han lyst med sin frånvaro så länge?

h1

Är det som fattas lösningen?

juni 19, 2010

Jag känner som oftast en tristess som är svår att ta sig ur. Ibland lyckas jag och då leker livet. Då känner jag på hur det kan vara.

Det är inte så att livet är jobbigt, bara tråkigt. Ekorrhjulet som snurrar på. Barnen ena veckan. Jobb andra.

Samtidigt som jag känner tristessen så får jag dåligt samvete över dessa känslor. Varför kan jag inte vara nöjd? Jag har ju de finaste barnen. Ett helt ok jobb. Stabil ekonomi. Bra vänner. Varför kan inte det räcka? Varför vill jag bara ha mer, mer och mer?

Det som fattas i det stora pusslet är såklart en man. En man som älskar mig, som jag kan utbyta det innersta med, få uppskattning av. Ja allt det där som man får när man lever som par, eller i alla fall ett förhållande.

Men i ärlighetens namn så tror jag inte en man är lösningen. Jag tror att jag skulle känna av alla de känslor jag känner nu även om jag träffade någon. Så vad är lösningen? Det funderar jag på nu.

h1

Shake my world.

juni 7, 2010

Försöker få ihop en bra personbeskrivning av mig själv på dejtingsidan. Allt annat än lätt. Skitsvårt faktiskt. Vill vara kort och koncis. Helst lite rolig också. Sådär med glimten i ögat.

Det går sådär.

h1

Damm och ragg

juni 3, 2010

Väggen är riven och dammet upptorkat. Delvis i alla fall. Grannar som gjort liknande ingrepp har berättat långa historier om hur de fortfarande hittar damm i sina gömmor. Vet inte ifall det säger saker om dammet i sig eller grannars förmåga att städa.

Sommaren har kommit och tillsammans med den reggade jag mig återigen på dejtingsida. Jag vill komma ut, bli uppvaktad och flirtad med. Så håll tummarna för att jag får många svar.

h1

Saker jag inte förstår.

maj 19, 2010

Födelsedagskvällen blev riktigt lyckad. Bästa vännerna fanns med. Firade. Skålade i rosé på härlig uteservering i Stockholm. Otippad kom kollegan med vän förbi. Verkligen otippat.

Kollegan. Han blir jag inte riktigt klok på. Status från hans sida är som förut. Men ändå hörs vi på något sätt varje eller varannan dag. Ibland sover jag över. På min sida av sängen. Aldrig på hans. Och jag undrar så varför han fortfarande vill ses. Vad får han ut av det? Vi är som vänner, fast ändå inte. Konstigt.

Men den största frågan är kanske ändå: Vad får jag ut av det? Spänningen kanske. För laddat är det mellan oss. Och detta spel kan jag spela med i eftersom jag faktiskt inte är förälskad i honom. Hade känslorna varit större, mer, hade priset varit för högt och jag hade lagt av för länge sedan. Men nu.

Jag spelar med.

h1

Mona Lisas leende

mars 28, 2010

Ofta när jag är ute på ställen där det kan raggas på får jag kommentarer från män, främst män men även ibland från kvinnor, att jag har ett sådant fint leende. Killar går tydligen igång på just leendet hos mig. Och så finner jag mig ståendes i min hall, där stora spegeln finns, flinandes för mig själv och undrar vad i helsike de faktiskt ser. För jag ser ett leende vilket som helst. Inget speciellt. Bara just ett leende.

Jag anser mig ju ändå som en intelligent kvinna och jag fattar således att min leende har något, som inte alla andra leenden har. Jag fattar det. Och just därför att jag fattar att det är så, så tycker jag att det är tråkigt att jag inte ser det själv. Det som andra ser. Att jag inte ser mitt eget leende. Varför är det så? Skulle jag tappa min ödmjukhet om jag till fullo fattade själv? Eller vad?

h1

Kollegan tappar stinget.

mars 12, 2010

I måndags fick jag följande sms från kollegan:

”Vill du sova över? Jag tror inte jag kan bidra med så mkt närhet dock, bara så du vet. Kan förklara sen. Men sällskap iaf. Kanske film? :-)”

(Jag förstod direkt vad det hela handlade om. Att han har känslor för en annan tjej (som just nu befinner sig på andra sidan jorden), något som han tidigare varit tveksam om, och att han nu inte vill ha ett sexuellt förhållande med mig. Inget konstigt med det. Öppenheten har funnits där hela tiden från båda.)

Min första tanke var att jag inte skulle åka dit. För vad skulle jag dit att göra? Men så åkte jag i alla fall. För att höra han berätta med egna ord, för sällskapets skull och för min egen bekvämlighet av att slippa åka till Stockholm från Uppsala sent på kvällen efter en lång arbetsdag.

Kvällen bjöd på film och sen prat. Han är bra att prata med kollegan. Jag övar liksom med honom. Att berätta om mig själv, säga vad jag tycker och tänker, ta plats och visar mina svagheter. Det är bra. Samtidigt känner jag mig lite utnyttjad. Att han har ändrat förutsättningarna och jag fortsätter ändå att komma, som en snäll liten hund.

Dubbla är mina känslor. Lika mycket som jag kan tänka mig att få hans sällskap för att slippa ensamheten och för att han är trevlig, lika mycket känner jag att jag slänger bort min tid. En tid jag kunde ha för att hitta någon annan som kan ge mig mer.

h1

Raka rör.

februari 28, 2010

Jobbveckan avslutades med att jag återigen träffade kollegan. Tredje gången på 7 dagar. Och däremellan har vi chattat och smygtittat på varandra i lunchmatsalen. Kan ju låta som om vi har något på gång och något är det ju helt klart, men det som är skönt är att vi båda vet att detta inte kommer att leda till ett förhållande. Däremot tycker vi båda om varandras sällskap och vi har otroligt kul tillsammans.

Och det är så skönt med denna rakhet där det inte finns plats för spekulationer, undringar och spel.

Det är precis det som jag behöver just nu.

h1

Manliga vänner – finns de?

februari 24, 2010

Idag ska jag på middag hos en ny manlig vän. Och då betoning på vän. Jag har många tjejkompisar. Bra vänner är de, men jag saknar manliga vänner. Det ska bli spännande att se hur relationen utvecklar sig, ifall jag kommer att kunna prata om viktiga saker med honom, bolla idéer, få förklaring på hur killar funkar – egentligen och ge förklaringar på hur tjejer funkar – egentligen.

Men det är en svår balansgång mellan vänskap och annat när det är mellan tjej och kille tycker jag. Speciellt om båda är singlar, vilket vi är. Jag har inte alls intresse för honom på det viset, men kanske har han det för mig, vad vet jag.

Dagens uppgift kommer att bli att ha trevligt, men också vara mycket rak med vad jag är ute efter och vad jag vill.

h1

När förnuftet försvann.

februari 22, 2010

Lördagen tillbringades med U. Lagade god mat, tände brasa och hade det bra helt enkelt. Däremot har min förälskelse tagit slut. Jag träffar honom gärna mer, lite sådär sporadiskt, men ett ”riktigt” förhållande kommer jag inte ha med honom. Och jag tror att det passar honom bra. Han är inte redo och jag tänker inte vänta.

Kollegan har säkerligen ett finger med i spelet för att jag så lättvindligt avfärdar U. Däremot vet jag direkt att kollegan och jag inte kommer att bli kära i varandra. Det är inte det som är grejen med honom och det är väl uttalat mellan oss båda.

Jag gillar spänningen. Där allt är hemligt med kollegan. Där U ringer när jag är hemma hos honom. När kollegan sms:ar när jag sitter i bilen med U (oj, vad stressad jag blev över det). På jobbet där bara han och jag vet, där vi kan flina åt varandra tvärs över matsalen och tänka saker som ingen annan skulle ana.

För att inte tala om alla bekräftelse jag får. Shit, den går jag igång på.

Samtidigt vet jag att jag balanserar på slak lina. Där allt det roliga kan falla platt ner. Ta slut närsomhelst. Och det kommer att kännas. Men idag vill jag bara leva, ha kul för stunden, njuta. Så jag är inte så snusförnuftig som jag brukar vara och på något vis känns det bra. Mycket bra.

h1

Farsen har kommit till stan.

februari 20, 2010

När jag blev singel och då jag började må någorlunda bra efter skilsmässan så sa jag alltid att jag skulle ha en hel hög killar. Där det skulle bli lite farsartat när någon av männen ringde precis då jag befann mig hos någon annan. Hittills har det inte varit så. Inte alls. Jag har varit glad om jag fått hångla lite då och då.

träffade jag U. Och det har ju varit en bergochdalbana. Därefter kom kollegan som en joker i leken och gav mig den distraktion som jag så väl behövde för att få en annan inställning till U och mina känslor för honom.

Idag: Är hos kollegan. Då ringer U.

Farsen har börjat.

h1

Mammalivet halkar efter.

februari 13, 2010

Barnveckan har börjat. Det är härligt att ha dem hemma. Samtidigt har jag inte fokus på dem. Jag har blicken lyft till nästa helg. Barnfri. Spännande planer på fredagen och troligen träff med U på lördagen.

Och jag skäms. Känner mig som en dålig mamma som inte är på plats i sinnet utan istället tänker på mig själv. Mina behov. Jag vill finnas för dem helt och hållet. Fullt ut. Men just nu kan jag inte.

h1

Hemma med tid för tankar.

februari 10, 2010

Jag är som sagt sjuk, vilket innebär att jag också är själv. Ensam. Jag gillar inte att vara just ensam, får mig att känna lite panik och en rastlöshet som ökar ju längre dagen går.

Fast denna gång tar jag också tillvara på tiden genom att tänka;

U. Vad vill jag med honom? Tankar som; Skulle jag kunna ha honom som älskare ändå? Skulle det räcka för mig? Skulle jag klara av det? Och hur förklarar jag det för honom i så fall? Eller är det bara att jag försöker hålla kvar det som jag kanske kan få av honom och ge vika på min kravspec?

U har väckt saker i mig som legat slumrande under lång tid. Fysiskt. Det är som ett uppvaknande på mer en ett plan och jag känner starkt att jag inte vill tillbaka till det slumrande stadiet igen. Sen behöver det inte vara U som upprätthåller det fysiska, det kan vara någon annan. Men fan, hur. HUR?

Som en bubblare i hela historien dyker mitt i denna veva en kollega upp och tar kontakt. Lite oskyldigt flirtigt. Men dock flirtigt. Jag har just nu stort behov av att bli bekräftad så för mig är det spännande och jag hakar på. Jag förstår att han är ett substitut för U, att jag ska ha något annat att tänka på. Men gör det något att det är just så? Eller springer jag från det ena till det andra och missar vad livet vill säga mig? Och vad är mitt ansvar inför kollegan?

h1

Allt eller inget.

februari 6, 2010

En sak som jag har svårt för är att uttrycka vad jag vill ha ut av ett förhållande, vad jag tycker är viktigt för mig. Svårt för att jag är rädd för att förlora det som jag eventuellt skulle kunna ha. Istället anpassar jag mig, följer med, ställer inga krav. Förminskar mig själv.

Det får vara slut på det nu. Nu sätter jag upp mina villkor för vad jag behöver för att må bra i ett förhållande.

1) Bekräftelse. Jag behöver det. Jag vill ha det. I form av telefonsamtal. I form av sms.  Jag vill känna mig åtrådd.

2) Närhet. Ofta och mycket. Att ta på varandra, att ha fysisk kontakt, är jätteviktigt för mig. Som en smekning över kinden, en strykning över armen när man samtidigt står och lagar mat ihop. Måste ha detta.

3) Kärlek. Såklart.

4) Sex. Bra sex.

5) Respekt. Mina åsikter är viktiga. Tål att lyssnas på.

Jag tror inte U är beredd att ge mig detta. Inte alla punkter i alla fall. Tråkigt tycker jag, för han har många rätt också. Jag kan förstå varför han inte kan ge mig det jag vill ha. Jag kan verkligen förstå det. Men det spelar ingen roll. Jag vill ha allt. Får jag inte det då får det faktiskt vara.