Archive for mars, 2010

h1

Mona Lisas leende

mars 28, 2010

Ofta när jag är ute på ställen där det kan raggas på får jag kommentarer från män, främst män men även ibland från kvinnor, att jag har ett sådant fint leende. Killar går tydligen igång på just leendet hos mig. Och så finner jag mig ståendes i min hall, där stora spegeln finns, flinandes för mig själv och undrar vad i helsike de faktiskt ser. För jag ser ett leende vilket som helst. Inget speciellt. Bara just ett leende.

Jag anser mig ju ändå som en intelligent kvinna och jag fattar således att min leende har något, som inte alla andra leenden har. Jag fattar det. Och just därför att jag fattar att det är så, så tycker jag att det är tråkigt att jag inte ser det själv. Det som andra ser. Att jag inte ser mitt eget leende. Varför är det så? Skulle jag tappa min ödmjukhet om jag till fullo fattade själv? Eller vad?

Annonser
h1

I min tankebubbla

mars 26, 2010

Hej jag lever. Och jag mår ganska ok. Inte bra, men ändå ok.

Det är som om jag har gått in i en ny fas. Av något nytt. Oväntat. Helt plötsligt finner jag mig sittandes hemma, själv, tänkandes. Utan att gå under av ensamhet.

Jag behöver denna tid för mig själv. För att orka med. Orka med allt.

Jobbet, där jag inser mer än någonsin att jag befinner mig på gränsen till vad som är bra och där jag faktiskt har gjort åtgärder för att dra ned på arbetsbördan. Mina krav på mig själv försöker jag också att minska på. Att jag just nu inte behöver prestera på topp. Det är svårt. Skitsvårt. Speciellt för mig som alltid vill vara omtyckt och göra bra ifrån mig. Nu övar jag på annat.

Killar. Relationer med dessa. Helt lagt ner. Behöver det inte nu. Ja, ja, skulle han med stort H dyka upp säger jag tack, men leta, nej det gör jag inte.

Barnen, mina fina barn. Jag längtar återigen efter dem mycket. Och njuter av att ha dem hemma. Att bara vara med dem. Inget annat som distraherar oss tre.

Bloggen har fått vila denna vecka. Kanske blir det fler. Jag vet inte. Däremot är jag helt säker på att jag inte har slutat blogga. Absolut inte. Men just nu tänker jag. Och för ovanlighetens skull tänker jag inte via er. Ovant men spännande. När jag tänkt klart återkommer jag.

h1

Nästa Paris.

mars 19, 2010

Annac skriver ett svar till mig och ger mig rådet att bara ta en helg för mig själv i Paris. Precis den sparken i baken behövde jag för att komma till skott. För tanken har funnits i mig i månader, att jag behöver komma iväg, vara själv, och just Paris har stått överst på min önskelista.

Så igår bokade jag mina flygbiljetter, ej ombokningsbara, till mitten av april. Fredag till måndag blir jag borta. Helt själv. I en stad jag aldrig besökt.

Och jag känner mig så stolt för att jag bokat mina biljetter. Att jag åker iväg, trots att jag fattar att dessa dagar av ensamhet kommer att bli jobbiga. Som fan. Men jag längtar också, just över att få komma bort, att faktiskt klara mig själv, att jag ska få göra stan.

h1

Skriker det 40-årskris?

mars 16, 2010

Jag har skrivit så många inlägg på det som sker i mig just nu. Så många påbörjade och inga av dem har blivit avslutade, för jag vet inte hur jag ska förklara och förmedla tankarna som finns hos mig. Jag känner mig så splittrad. I allt. Och mitt i det hela känner jag att jag hela tiden måste ta ställning; för eller emot, höger eller vänster.

Dessa tankar gör att jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, lycka och olycka. Det är som om det bara finns på och av och inget däremellan. Och ändå finns det mycket däremellan. Ekorrhjulet finns där. Det som bara mal på och kallas livet.

Och jag känner mig så osäker på vad jag vill. Med mig själv och mitt liv. Osäker för att jag känner att alla beslut ligger hos mig, där jag inte kan smita ifrån och lägga val hos någon annan.

Allt är upp till mig. Ett ansvar jag i omgångar nästan inte mäktar med.

h1

Kollegan tappar stinget.

mars 12, 2010

I måndags fick jag följande sms från kollegan:

”Vill du sova över? Jag tror inte jag kan bidra med så mkt närhet dock, bara så du vet. Kan förklara sen. Men sällskap iaf. Kanske film? :-)”

(Jag förstod direkt vad det hela handlade om. Att han har känslor för en annan tjej (som just nu befinner sig på andra sidan jorden), något som han tidigare varit tveksam om, och att han nu inte vill ha ett sexuellt förhållande med mig. Inget konstigt med det. Öppenheten har funnits där hela tiden från båda.)

Min första tanke var att jag inte skulle åka dit. För vad skulle jag dit att göra? Men så åkte jag i alla fall. För att höra han berätta med egna ord, för sällskapets skull och för min egen bekvämlighet av att slippa åka till Stockholm från Uppsala sent på kvällen efter en lång arbetsdag.

Kvällen bjöd på film och sen prat. Han är bra att prata med kollegan. Jag övar liksom med honom. Att berätta om mig själv, säga vad jag tycker och tänker, ta plats och visar mina svagheter. Det är bra. Samtidigt känner jag mig lite utnyttjad. Att han har ändrat förutsättningarna och jag fortsätter ändå att komma, som en snäll liten hund.

Dubbla är mina känslor. Lika mycket som jag kan tänka mig att få hans sällskap för att slippa ensamheten och för att han är trevlig, lika mycket känner jag att jag slänger bort min tid. En tid jag kunde ha för att hitta någon annan som kan ge mig mer.

h1

Barnen. Jag längtar.

mars 11, 2010

Ledsenheten sitter trots allt ändå i.

Idag längtar jag mer än någonsin efter att bara få boa in mig med mina barn. Få stabilitet i livet. Tänka på de praktiska sakerna. Trygghet.

h1

Kan det bli du och jag igen?

mars 11, 2010

Ett samtal med pappan igår. Långt. Vi pratade återigen hur han mår, hur livet blev och varför. Det var bra och det kändes skönt att vi kommit till det stadiet där vi kan prata med varandra om skilsmässan på ett sansat sätt utan att någon av oss blir arga eller sårade.

Men så kommer det, inte helt oväntat, jag har anat det en tid.

”Tror du att det någonsin kan bli du och jag igen?”

”Nej, jag tror inte det.”

Nej, för att jag vill inte. Jag har inte respekten för pappan, jag har inga kärlekskänslor för pappan och nej för att det skulle bli som förut, trilla in i samma hjulspår fortare än vi någonsin skulle kunna ana.

Samtidigt kommer tvivlen. Barnen. Barnen på heltid. Och tryggheten där det finns någon hemma, där jag skulle slippa leta efter en partner, slippa ensamheten.

Samtalet gjorde mig ledsen. Ledsen för hans skull för att han inte mår bra. Ledsen för min egen skull för att jag inte vill känna dessa tvivel, där jag innerst inne vet att jag och pappan inte skulle få det bra och att det skulle sluta i katastrof. Ledsen för att jag ska behöva välja bort barnen på heltid, att jag nu behöver ta ett eget aktivt val att leva som ensamstående mamma.

Så gick några timmar av kvällen och som en blixt från klar himmel slog ilskan ner i mig. För vem fan tror pappan att han är? Ringa mig och sondera terrängen och se ifall jag skulle kunna tänka mig honom igen. Innan han tar tag i sin egen livssituation. Där han skulle kunna tänka sig att gå från det ena till det andra bara om jag skulle säga ja. Och när jag säger nej, då stannar han kvar. Det känns fegt och oärligt. Mot samtliga.

Och för mig är det skönt att ilskan slog till. Det är lättare då.