Archive for augusti, 2009

h1

Orken tar slut

augusti 31, 2009

Jag är så trött. Trött på att bråka. Trött på att behöva kämpa för att det ska vara vettigt kring barnen. Trött på att alltid vara den förståndiga. Trött på att ta skit.

Och jag är ledsen också. Ledsen för att jag inte fått pappans och min kommunikation att fungera. Ledsen för att pappan och jag har ändå skapat två fantastiska barn och herrejävlar varför kan vi inte vara sams kring dem?

h1

När bägaren rann över

augusti 31, 2009

Jag har legat lågt länge då det gäller pappan och alla hans konstigheter som han hittar på. Där mantrat har spelat stor roll. Men bägaren har ändå sakta men säkert fyllts på och idag rann det över.

Idag ringde jag till pappan för att höra hur det gått för Storebror i skolan. Informationen om min oro hade han fått i det obligatoriska mailet i fredags som vi alltid skickar till varandra vid överlämning av barnen. Där står det hur barnen mår, vilka mediciner för astman de i dagsläget har. Jag visste att pappan var bortrest på fredagen och därför troligtvis inte skulle läsa sina jobbmail och skickade därför även hem till honom, på den hemadress som han angivit som alternativ.

Hur som helst, idag så ringde jag pappan för alltså höra om hur Storebror hade det. Pappan hade såklart inte läst mitt överlämningsmail. Inte kontaktat mig för att få informationen på annan väg heller. Han hade alltså ingen aning om min oro. Han hade heller ingen aning om vilken dos medicin som barnen hade. Han hade gissat helt enkelt.

Och för mig rann bägaren över. Nu blir inte bara jag påverkad längre. NU blir barnen det också.

Och pappan och jag kan inte lösa detta själva. Vi kan inte längre kommunicera på ett ok sätt, enligt min mening. Nu behöver vi hjälp.

Idag bokar jag tid på familjerätten för att få till samarbetssamtal hos utomstående part som är jävligt bra på dessa frågor.

h1

Möten som fattas

augusti 30, 2009

Mina barn bor 5 dagar av 14 hemma hos pappan, den nya och hennes 3 barn. Jag har träffat samtliga utom den nya (om man räknar bort den här gången).

Sjukligt.

Men mitt mantra går i huvudet. ”Så länge barnen mår bra. Så länge barnen mår bra. Så länge barnen mår bra.”

Att jag inte får träffa den nya, är min förlust, pappans förlust, hennes förlust. För jag är helt övertygad om att skulle vi träffas så skulle så mycket avdramatiseras, mot nu, då hela grejen blir så spänd. Men än så länge är det inte barnens förlust. Så mantrat tuggar på.

h1

Storebror

augusti 30, 2009

Skolan har börjat för storebror. 6-års. Stort för honom, stort för mig. Han har längtat till skolan varje dag sedan den började. Tjatade de två dagarna som han var sjuk denna vecka om att han ville gå dit. I torsdags var det dags igen. Och han var lycklig, glad.

I fredags ville han inte gå. Något hade hänt. Vad vet jag inte. Han säger ingenting, varken då jag frågar eller då han själv pratar om skolan. Och oron suger tag i mig, för min känsla är att han är ganska ensam. Att kompisarna från dagis (2 andra killar) gärna leker med varandra och inte tillsammans med Storebror. Och ännu har han inte lärt känna de andra barnen, hittat nya kompisar.

Och det är inte konstigt att han ännu inte hittat någon han gillar, det kan ta sin tid där alla barnen kommer in i grupper från olika dagis och därefter ska hitta nya grupper och formationer. Jag förstår det. Men oron i min mage lever sitt eget liv. Där rädslan att min unge, MIN UNGE, inte ska hitta några kompisar. Att min unge ska få vara själv under sin skoltid. Shit det gör mig skiträdd.

h1

När 14 mm är bra.

augusti 19, 2009

Idag på kvällen så lekte Storebror med en magnet. Gick runt och kollade vad som var magnetiskt eller inte. Lillasyster skulle inte vara sämre, men eftersom magneterna är starka så fick hon inte loss någon från kylskåpet och bad därför om hjälp.

Så jag hjälper henne. Med förmaningen: ”Inte ha den i munnen. Det är farligt att svälja den.”

5 minuter senare. ”Mamma, jag har svalt magneten.”

Sjukvårdsupplysningen för barn. Kopplas direkt vidare till giftmedelscentralen för där har de koll på allt konstigt som man kan svälja. Får lämna uppgifter om magnetens storlek och att det verkligen bara var en magnet.

Efter ett samtal som varade minst 10 minuter så vet jag att det är ok att svälja en magnet, men att man måste ha koll på diverse symtom under 6-7 dagar. Jag vet också att om magnetens längt är 15 mm eller mer så måste man leta i bajset tills att magneten har kommit ut.

Nu i skrivande stund så mår Lillasyster bra. Inga symtom, vilket tyder på att magneten glidit ner i magsäcken och inte stannat i matstrupen. Bra.

 

h1

Kärleksspelet

augusti 19, 2009

Så hur har det då gått med dejtandet? För lite har jag ju ändå dejtat under sommaren så här kommer en liten uppdatering.

Revisorn, han blev jag faktiskt intresserad av, på riktigt. Extra spännade var det eftersom han är en vän till mina vänner, finns i kretsen så att säga, och ingen i vår omgivning viste att vi börjat maila och planerade att ses. Hemligt och lite förbjudet kändes det som. Så träffades vi några gånger och jag kunde absolut tänka mig att se honom mer, men intresset från hans sida svalnade av någon anledning. Trist, för han har mycket av de sidor som jag söker hos en man jag kan tänka mig att ha ett förhållande med.

Det var då detta kom, jävlar anamma och helt oväntat började jag också ut och springa för att bli av med besvikelsen. Och så blev jag ytterst aktiv på dejtingsidan Shake my world och har sen dess mailat med några killar som är intressanta och även träffat en av dem, Mäklaren.

Mäklaren, ja hur är han? Jag har bara träffat honom en gång och som alltid då jag dejtat från någon dejtingsida så är jag alltid nervös för jag kan ju aldrig veta vad som komma skall. Men han överraskade. Ytterst lättpratad och vi skrattade mycket. Initiativrik var han också, vilket jag gillar skarpt och helt klart faller för. Sen kan jag i och för sig känna att han inte är mr right i mitt liv, men ändå skulle jag vilja träffa honom mer. Kanske för att få mitt stora bekräftelsebehov tillgodosett, kanske för att få närheten, kanske bara för att ha lite roligt.

Men så händer det något. Jag har inga problem men att få killar intresserade och det känns som om de har trevligt i mitt sällskap också, men därefter dör det bara ut. Det blir ingen fortsättning. Och jag vet inte hur jag ska bete mig i dessa situationer, hur på jag ska vara, hur på jag inte ska vara.

Det är en svår balansgång. Det är ett svårt spel.

 

h1

Äventyr på bilsemester

augusti 16, 2009

Jag och barnen har bilat ner till Skåne för att där besöka min pappa, hans fru och min lillebror. På vägen dit så stannade vi en natt i Gränna. Tältade. På lokala campingplatsen.

Tältet slogs upp precis invid lekplatsen. Foppatofflorna togs på. Hela familjen var nöjd.

Så sovdags. Barnen somnar lätt, men inte jag. För oj vad det blåste. Jag trodde på riktigt att alla tältlinor skulle gå av och att vi skulle flyga iväg hela högen, med foppatofflor, polkagrisar och allt.

Morgonen därpå vaknar jag med grus i ögonen, men ändå så nöjd, eftersom vi fortfarande var kvar på campingen. Så packas tält och barn in i bilen för att fortsätta vår resa mot Skåne och efterlängtade morfar.

Då startar inte bilen. Stendöd. På en camping 30 mil från hemma. 30 mil från borta. På något sätt har jag startkablar i bilen. Ingen aning om varför, har aldrig använt dem, vet inte ens hur man gör, så jag traskar iväg till en stadig familjefar och ber flickaktigt om hjälp. Bilen startar och vi är åter på väg.

Hur som helst, jag är ju trots allt ingenjör (även fast jag inte kan något om startkablar) så fattar jag att jag bör köra en stund för att ladda upp batteriet och efter ca 45 minuter så kör jag av mot en bensinmack, kombinerat med lunchrestaurang (ifall vi nu skulle bli stående så finns både hjälp plus mat). Jag parkerar, stänger av motorn, provar att starta igen. Stendöd. Och så tittar jag mig omkring. Obemannad bensinstation. Tårar tränger upp i ögonen, för vad tar jag mig till mitt ute i ödemarken, själv med två barn? Jag blinkar bestämt bort tårarna. Detta är inte tillfället att bryta ihop på.

Och det är då som det är bra att inte vara i en storstad, för på restaurangen var de mycket företagsamma. Hjälpte mig att starta bilen, lotsa mig vidare till en mack med personal där de lovade att hjälpa mig att byta mitt batteri. På macken fanns inte rätt typ av batteri, men personalen där ringde runt till verkstäder och kollade upp var det fanns rätt typ och där de kunde byta batteriet på stört.

5 timmar senare var vi åter på väg.

Och barnen. Fantastiska barn! Klagade inte under hela tiden. Fann sig i situationen. Var nöjda med att läsa Bamse och Kalle Anka på en bensinmack i timmar.