Archive for the ‘delad vårdnad’ Category

h1

Hur mycket ska jag lägga mig i?

maj 4, 2015

Jag får sms av m (som äntligen fick sin efterlängtade telefon på 9-årsdagen), där hon säger att hon längtar efter mig. Inget konstigt med det, det är bytesdag idag, och det kan ta någon dag att landa hos den ”nya” föräldern. När hon sen berättar att varken pappan eller nya är hemma utan bara alla barnen (den äldsta är 14) och de väntas hem vid halv tio-tiden, ringer jag upp henne. På andra sidan luren hör jag hur hon försöker hålla ihop, att inte gråta. På min sida av luren går mitt mammahjärtat sönder.

Pappan och nya har valt att gå på fotbollsmatch. Lämna barnen själva hemma. Kanske är det ok. Jag vet inte, men samtidigt skriker jag NEJ, det är inte ok. Pappan väljer också att vara kvar på matchen, efter att jag sms:at och berättat att m var ledsen, och efter att han pratat med m, som då sa att allt var bra. 

Vi gör alla våra prioriteringar. Jag gör mina. Pappan gör sina. Jag försöker att se objektivt på detta, att m kommer att överleva att vara ledsen under några timmar då pappa inte är hemma. Att hon har många syskon (egna och nyas barn) runt sig. Hon är inte själv. Hon har också fått sin telefon så nu kan hon ta kontakt när det behövs. 

Samtidigt blir jag så ledsen för att pappan väljer att gå på match första dagen de är hos honom efter en vecka hos mig. Pappan väljer att sitta kvar på läktaren trots att han vet att hans dotter är ledsen. Pappan väljer sig själv före henne. 

Det gör mig sorgsen. För hennes skull som blir kantstött av att det inte finns, i mitt tycke, en tillräckligt närvarande pappa. Det gör mig också sorgsen för att pappan kommer förlora i sin relation till m. Inte efter en gång. Inte efter två. Men efter tillräckligt många gånger av liknande situationer.

Det svåra är också vart gränsen går i hur mycket jag ska lägga mig i. Vad har jag för rätt att tycka och tänka kring barnens välmående på pappaveckan? Vart är pappans ansvar för sina handlingar och dess konsekvenser? Vart är mitt ansvar? 

Annonser
h1

Räcka till.

september 18, 2011

Jag räcker inte till för mina barn. Jag räcker inte till på mitt jobb. Jag räcker inte till för mig själv.

Hur sjutton gör ni andra för att få ihop det?

h1

När livet är uppdelat.

juli 7, 2011

Jag sitter på pendeltåget. Från honom och hem till mig. Från ett liv till ett annat, där jag fortfarande har svårt att växla mellan att vara mamma och att vara bara Linda.

En önskan och längtan att båda liven ska rymmas i samma kropp har börjar ta form. Går det?

h1

Utan barnen är jag ingenting.

januari 8, 2011

Snart tre år sedan skilsmässan var ett faktum. Tre år. Det är lång tid. Och fortfarande är det med stor sorg jag lämnar över mina barn för pappavecka.

Ibland, då och då till och med ofta, kan jag lura mig själv med att det är ok. Att jag reder mig även utan barnen. Speciellt då jag jobbar. Eller då jag träffar mina fina vänner och min familj. Men sanningen är nog ändå att i de stunderna kan jag inte grubbla. I de stunderna finns ett skyddslager på för att inte visa världen hur det egentligen är ställt. Det kanske är tur att jag fungerar på det viset. För att känna mycket hela tiden skulle jag nog inte klara av.

Hur som helst så är mitt liv inte helt utan barnen. Punkt.

Posted from WordPress for Windows Phone

h1

Fantastiska BUP

oktober 16, 2010

Storebror har sedan skolstarten (då det nya hemmet med pappan utan bonussyskon och bonusmamma blev vardag) inte velat gå till sin pappa. Han gråter och uttrycker kraftigt att han inte vill. Detta har också smittat av sig till Lillasyster som gör likadant som hennes stora idol Storebror. Det hela är jobbigt både för mig, barnen och såklart för deras pappa.

Under denna tid har pappan och jag kunnat prata om detta. Kanske inte alltid i sin mest konstruktiva form, men dialogen har alltid funnit i alla fall (vilken stor skillnad det blivit det senaste året!). Nu har det dock gått lång tid och detta börjar tära på oss alla och jag har känt att jag famlar i mörkret för hur jag ska bete mig i denna situation och inte vetat hur jag ska stötta barnen på bästa vis.

Så igår ringde jag till BUP för att få råd hur jag, och vi, ska gå vidare.

På 15 minuter gav denna fantastiska kvinna på andra sidan telefonluren, mig så många konkreta råd och den riktning på vägen framåt som jag så länge saknat. De främsta råden var att vi alla; barnen, pappan och jag, sätter oss tillsammans och pratar om vad som känns jobbigt hos hemma hos pappan (inte som nu då jag pratar på mitt håll med barnen och pappan pratar på sitt). Kanske saknas det några grejer hemma hos pappan som ger trygghet när de är hos mig. Kanske ska några gosedjur följa med barnen när de byter hem? Kanske någon leksak? Kanske finns det någon rutin som barnen gillar hemma hos mig som de också vill ha hos pappan? Eller något annat. Detta ska vi tillsammans diskutera.

Kvinnan på BUP betonade också att Storebrors och Lillasysters reaktion är högst normal efter att ha haft en turbulent tid. Skilsmässan mellan mig och pappan, inflytt med den nya familjen och nu utflytt från den nya familjen. Mycket har hänt i livet runt pappaveckan. Och att mycket handlar om att det inte finns någon trygghet i hemmet, ingen stabilitet, men att det inte beror på pappans förmåga att vara en bra pappa, utan på situationen som barnen befinner sig i. Hon tyckte också att jag kunde boosta pappan med självförtroende i att han är en bra pappa. Och där är verkligen något jag kan ta till mig eftersom jag ibland har en underliggande ton i att det är hur pappan beter sig, eller inte beter sig, som är problemet. Och mindre självförtroende i sin papparoll är inte vad barens pappa behöver just nu. Tvärtom!

Efter samtalet med kvinnan på BUP blev jag lite gråtmild, över de konkreta råden, över att det kommer ordna sig. Och också över att Sverige är ett sådant fantastiskt land som tillhandahåller hjälp för vilsna föräldrar som mig.

 

h1

Begravning.

oktober 3, 2010

I fredags var det begravning. Barnens gammelfarfar, dvs pappans farfar. För barnen var gammelfarfar den första i deras närhet som dött och för pappan och mig var det en självklarhet att de två skulle vara med på begravningen. För att döden är en naturlig del av livet och för att en begravning, speciellt då någon dött efter ett långt och rikt liv, kan vara en mycket fin ceremoni.

Begravningen var lugn och rofylld. Prästen gjorde en strålande insats där hon lotsade oss genom gammelfarfars liv. Lillasyster blev mycket ledsen i slutet av begravningen, men satt hos sin pappa, där de tillsammans kunde få närhet hos varandra under den sorgsna stunden. Storebror var mer samlad men för honom kom det ledsna under den efterföljande middagen då ett kort gick runt på gammelfarfar som var taget bara några dagar innan han gick bort.

Jag själv är mycket tacksam för att jag fick vara med på begravningen och att jag togs emot med öppna armar, trots att jag numer inte tillhör den delen av familjen. Jag är glad för att jag var med och delade upplevelsen med barnen och jag tror också att pappan tyckte det var skönt att jag fanns där eftersom han hade sin egen sorg att ta hand om mitt bland barnen.

h1

Det här med att ha kontroll.

juli 1, 2010

Lillasyster fick nyligen en mycket kraftig reaktion på att hon blivit biten av myggor. Så pass kraftig att jag var tvungen att åka in med henne till närakuten där hon fick både en cortisonkur och antihistamin. Hon har varit känslig för myggbett tidigare år också men aldrig på detta sett som nu skedde. I och med detta så har hon nu fått medicin som hon ska ta varje dag förebyggande om hon vistas där mycket mygg finns.

Jag är säkerligen i oroligaste laget då det gäller mina barn. För jag oroar mig ofta för att det värsta kan hända och jag vill vara förberedd om så skulle vara fallet. Pappan ligger åt motsatt håll och det är väl bra eftersom han kan väga upp för mitt ibland hysteriska sett.

Men nu är han på landet för sin semester med barnen. Det kryllar av mygg. Och jag tror säkert att han tar Lillasysters känslighet på allvar. Jag tror det. Men ändå tycker jag att det är jobbigt. För jag kan inte vara där och se hur stora hennes myggbett blivit. Jag kan inte avgöra hur allvarligt det är. Jag måste lita på att pappan klarar av det själv.

Men att säga att jag tar det med ro, det är att komma med osanning.