Archive for juni, 2009

h1

Återlämning

juni 28, 2009

Det känns som om jag har haft barnen till låns. Mina för 48 timmar. Nu är de åter hos pappan under 7 dagar.

Lämningen idag var jobbig. Både jag och barnen var ledsna. Jag höll igen såklart, men fan vad det är tungt när Storebror öppnar ytterdörren och rusar ut i trapphuset med Lillasyster tätt efter och båda kastar sig om halsen och säger ”Gå inte mamma!”, efter att vi redan sagt hejdå inne hos pappan. 

Kvällen blir tung. Jag kommer att grina, hata pappan och tycka synd om mig själv.

h1

De är hemma!

juni 26, 2009

Trollen är hemma.

Och oj vad vi har kramats. Både Storebror, som annars vid kortare intervaller inte bryr sig så mycket, har suttit nära, kramats och suttit i knät. Och Lillasyster som vanligen är så fysisk har idag också lagt till orden; Mamma jag har längtat efter dig. Jättemycket. Och så har jag längtat efter fredagen också.

Nu känner jag mig helare än på länge.

h1

I morgon. I morgon. I morgon.

juni 25, 2009

Imorgon 16.00 är barnen tillbaka. I 8 dagar har de varit hos pappan. Det längsta jag någonsin varit ifrån dem. Imorgon får jag dem till låns i två dygn. Sen ska de återigen till pappan för en ny semestervecka.

Jag längtar så att det gör ont i hela kroppen.

h1

Jasmine

juni 25, 2009

Nu på kvällen när jag var ute och gick så går jag förbi ett uteställe i Solna. Jag tittar och känner igen ett ansikte, hon känner också igen mig, men det tar ett tag innan vi båda kopplar hur vi känner varandra; dagisfröken från Storebrors första dagis.  

Hon tittar då på tjejen bakom sig och hon bakom dyker upp och där står hon. Hon. Storebrors första favoritdagisfröken.

Jasmine.

Fantastiska Jasmine. Han var 2. Hon var 20 år äldre. Kärlek var det mellan dem från första stund. Det var häftigt att se.

 

h1

Mönster som aldrig tar slut

juni 25, 2009

Ingen kan få mig så irriterad som pappan. Ingen. Jag kokar och bubblar. Blir så arg att jag darrar i hela kroppen.

Ilskan kommer av min frustration, av att han är så urbota dum, att han inte fattar ens enkla saker. Att han inte ber om ursäkt eftersom han har alltid något att skylla på; Mobilen slut på batterier. Var det detta datum då kommentarer om Storebror skulle in till skolan (jag skickar in själv, vill han inte vara med och kommentera så vill han inte)? Jag svarar aldrig när du ringer för jag HÖR aldrig telefonen (ringer upp 30 minuter – flera timmar senare), slår aldrig fel.

Och jag är så trött på att det påverkar mig, för det gör det. Och jag vet inte hur jag ska sluta bli påverkad, jag kan ju liksom inte sluta ha kontakt med honom.

För vi har barn ihop.

Just att vi har barn ihop verkar pappan ha missat.

h1

Energitillskott

juni 24, 2009

Idag har jag käkat middag med en vän. En bra vän. En vän som gjort samma resa som jag.

Idag pratades det om skilsmässor och livet efter. Och det var skönt, för med henne behöver jag inte låtsas att livet är frid och fröjd bara för att det gått lång tid sedan skilsmässan startade. Med henne är det ok att vara en bitter surkärring.

Och vet ni. Nu, efteråt, så är jag inte alls lika bitter. Livet återvände lite till ikväll.

h1

Är det mest självklara konstigt?

juni 21, 2009

Jag har tänkt många gånger på fredagens överlämning av barnen hos pappan. Och ju mer jag tänker desto konstigare tycker jag att det var. Vore det inte naturligt om pappans nya (eller pappan) ropade på hennes barn när jag var där? Typ: ”Kom och hälsa på Storebrors och Lillasysters mamma!”

Vore inte det det mest självklara?

h1

Längtan som gör ont

juni 20, 2009

Hemma från fantastiskt midsommarfirande. Vuxna blandade med en hög av ungar. Full fart. Precis som det ska vara på midsommar.

Nu, saknar jag barnen mer än någonsin. Storebror och Lillasyster har också firat midsommar. På sitt håll. Och jag har ingen aning om hur de har haft det. Har de dansat små grodorna? Spelat fotboll? Blev det mycket surr i getingboet efter mitt lämnande  igår? Mår de bra?

Shit vad jag längtar efter dem. Sex dagar kvar.

 

h1

Singelkille på ingående

juni 19, 2009

Nu drar jag och firar midsommar!

Parfest…. Men det finns en singelkille som är bjuden.

Jag tar han.

h1

Hon e knäpp

juni 19, 2009

Fredagsmorgon. Midsommarafton. Överlämningmorgon av barn till pappan. Hemma hos dem. Jag bestämde själv att jag skulle gå dit, så att jag fick en chans att träffa henne.

Jag har hela tiden trott att det är pappan som bromsat att vi inte ska träffas och delvis är det nog så, men fan vet om inte hon har ett finger i spelet också. Och jag blir så förundrad för varför kan man inte bita ihop och träffa barnens mamma över en fika? Även fast det är jobbigt. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå varför HON inte har gått med på det.

I alla fall. När jag lämnar över barnen i hallen hos pappan, så kommer hon inte ens och hälsar. Men jag är envis så jag står kvar i hallen och väntar och tillslut så kommer hon ändå fram. Vi hälsar och jag passar såklart på att säga med ett leende (ingen fientlighet – jag kan vara trevlig): ”Äntligen, vad jag har velat träffa dig!” Hon blir ytterst obekväm, sneglar på pappan, och säger ”Jo, jag vet.”  Jag framför mitt budskap direkt till henne, att jag vill ta en fika och prata. Hon undrar varför. Varför??? Så jag förklarar att jag vill träffa henne för att bli en bättre mamma, för att jag blir stel som en pinne när Lillasyster berättar att hon målat hennes naglar (vilket hon ska få göra och det sa jag naturligtvis också). Att jag vill veta vem som är, och kommer att vara, en viktig del i barnens liv.

Hon tittar på mig och säger kort: ”Jag hör vad du säger och jag förstår, och jag säger ja, men nu (hon håller upp en stopphand mot mig) vill jag inte ta detta. Jag har haft en mycket dålig morgon.”

Så jag säger tack och hej. Lämnar barnen i getingboet.

Min första tanke är att hon är knäpp att pappan är de vettigare av de två. Herregud! Så pratar jag med tvillingmamman. Kloka tvillingmamman. Och jag får en annan inställning.

Inte döma för fort.

 

 

h1

Energi på menyn.

juni 18, 2009

Det kunde ha blivit fiasko när mamman, treåringen och snart sexåringen alla tillsammans gick på finrestaurang i närheten. Fiasko för att vi alla tre just nu har en jobbig period i livet, där Lillasyster har treårstrots i hela hennes lilla kropp, där Storebror mer och mer liknar en liten tonåring som är kaxig som aldrig förr och så jag som har nerverna utanpå.

Men det blev bra. Så bra. Vi har pratat, skrattat, ätit god mat och jag fick till och med ett glas vin. Stunder av den här kalibern kan jag leva på länge. Nu känner jag mig glad.

h1

Rädd

juni 16, 2009

Jag står och stampar på stället utan att komma någon vart. Så har det varit i ett par månader nu och stresspåslaget börjar ge sig till känna. Jag tappar hår, så som jag aldrig någonsin gjort förut. Jag känner en molande värk i magen, som inte ger med sig. Jag tycker att det är läskigt att gå och sova för jag vet inte ifall jag kommer att somna, alternativt att jag går och lägger mig vid 9-snåret för att smita från livet.

För första gången någonsin är jag själv oroad för min hälsa. Jag känner att jag balanserar på en skör tråd som närsomhelst kan brista.

Jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till pappan. Nu.

h1

Patetiska mamman

juni 15, 2009

Jag är så less på mig själv. Att jag inte kan skapa min egen lycka. Att jag fortfarande går igång på pappans konstigheter.

Jag är så less att jag inte ens bloggar om det.

När ska det ta slut? Hur ska jag göra för att komma vidare?

h1

Skolstart till hösten

juni 8, 2009

Idag har jag varit på mitt första föräldramöte.

I skolan.

Det är stort.

h1

Meningen som fastnade

juni 7, 2009

Ensamheten är stor.

För länge, länge sedan, då pappan var otrogen för första gången så läste jag hans mail. Kvinnan som han då träffade hade varit skild i cirka ett år och hon skrev massor till honom men en mening har hållit sig fast i mig under alla dessa år:

”Inte förrän nu, då jag träffat dig, så förstår jag hur ensam jag varit.”

Då förstod jag inte vad hon menade. Men nu, flera år sedan jag såg mailet, så kan jag relatera till det hon skrev, för det går att vara ensam på många olika vis, men det finns en ensamhet som bara botas av tvåsamheten.

Därmed är det inte sagt att jag vill ha en man i mitt liv. Eller jo, det kanske jag vill, men jag vill inte kämpa för att få det. Jag orkar inte ragga på krogen, jag orkar inte ligga på och skriva mail hit och dit på shake my world (dejtingsida). Jag orkar inte vara drivande helt enkelt.

Är det för mycket begärt att han bara ska dyka upp på sin vita springare och vara helt perfekt?