Archive for the ‘kommunikation’ Category

h1

Hur mycket ska jag lägga mig i?

maj 4, 2015

Jag får sms av m (som äntligen fick sin efterlängtade telefon på 9-årsdagen), där hon säger att hon längtar efter mig. Inget konstigt med det, det är bytesdag idag, och det kan ta någon dag att landa hos den ”nya” föräldern. När hon sen berättar att varken pappan eller nya är hemma utan bara alla barnen (den äldsta är 14) och de väntas hem vid halv tio-tiden, ringer jag upp henne. På andra sidan luren hör jag hur hon försöker hålla ihop, att inte gråta. På min sida av luren går mitt mammahjärtat sönder.

Pappan och nya har valt att gå på fotbollsmatch. Lämna barnen själva hemma. Kanske är det ok. Jag vet inte, men samtidigt skriker jag NEJ, det är inte ok. Pappan väljer också att vara kvar på matchen, efter att jag sms:at och berättat att m var ledsen, och efter att han pratat med m, som då sa att allt var bra. 

Vi gör alla våra prioriteringar. Jag gör mina. Pappan gör sina. Jag försöker att se objektivt på detta, att m kommer att överleva att vara ledsen under några timmar då pappa inte är hemma. Att hon har många syskon (egna och nyas barn) runt sig. Hon är inte själv. Hon har också fått sin telefon så nu kan hon ta kontakt när det behövs. 

Samtidigt blir jag så ledsen för att pappan väljer att gå på match första dagen de är hos honom efter en vecka hos mig. Pappan väljer att sitta kvar på läktaren trots att han vet att hans dotter är ledsen. Pappan väljer sig själv före henne. 

Det gör mig sorgsen. För hennes skull som blir kantstött av att det inte finns, i mitt tycke, en tillräckligt närvarande pappa. Det gör mig också sorgsen för att pappan kommer förlora i sin relation till m. Inte efter en gång. Inte efter två. Men efter tillräckligt många gånger av liknande situationer.

Det svåra är också vart gränsen går i hur mycket jag ska lägga mig i. Vad har jag för rätt att tycka och tänka kring barnens välmående på pappaveckan? Vart är pappans ansvar för sina handlingar och dess konsekvenser? Vart är mitt ansvar? 

h1

Historien på mitt nya jobb.

september 9, 2011

Jag började nytt jobb i slutet av förra året. Ett relativt litet företag, där jag är projektledare över ett fåtal personer, men desto fler kundorienterade projekt. Anledningen att jag tackade ja till jobbet var att jag saknade utmaningar på mitt gamla företag, att karriärstegen lutade alltför flackt, lokaliseringen och att jag blev smickrad över att jag blivit head huntad.

Som projektledare är jag mycket entusiasmerande, driven, lyhörd och mån om att mina medarbetare har det bra. Mina svagheter är att jag inte gillar konflikter, jag tycker det är jobbigt, och svårt, att vara hård då det närmar sig deadline och jag behöver kräva mer av mina medarbetare för att de ska leverera på tid.

På mitt gamla jobb har jag blivit mycket uppskattad för mina projektledaregenskaper, jag har fått befordringar och utnämningar, och jag har också många kollegor som numer är mina vänner även privat. Så när jag började mitt nya jobb gick jag in med den kanske naiva inställningen att ”alla gillar mig” och ”jag är duktig på det jag gör”. Och så blev det precis tvärtom.

Såhär i efterhand, snart 10 månader sedan jag började, kan jag se att min första dåliga tid på jobbet har berott mycket på att en av medarbetarna, som sökte det jobbet jag fick, som också är en mycket stark inofficiell ledare har påverkat gruppens inställning till mig. Hennes åsikter har blivit deras lag. Där skitsnack har varvats med att jag inte blivit medbjuden och tillfrågad på lunch eller fikaraster. Där min kompetens blivit ifrågasatt inför kunder och kollegor. Där information inte lämnats till mig bara för att jag ska framstå som okunnig.

Såklart förstår jag också min egen del i att det blivit som det blivit. Hur jag klampat på med mina kunskaper från det stora företaget och skulle implementera det i det lilla. Min önskan att styra upp i projekten som krockat så brutalt med forskningsmentaliteten. Jag förstår det.

Nu har den ”dumma” kollegan slutat sedan några månader tillbaka och det börjar hända saker på jobbet. Bra saker. Men det är också först nu som jag förstår hur hårt detta har tagit på mig. Hur detta har bidragit till stor del till att jag mår som jag gör just nu. Hur min självkänsla och mitt självförtroende rasat i botten.

Samtidigt är det fascinerande att en person kan påverka en grupp på detta vis. Och jävligt underligt att det kan tillåtas så pass länge som det tilläts.

h1

Första steget taget.

september 7, 2011

Psykologen satte samma diagnos som jag själv har satt. Depression. På ett sätt är det skönt att vi tycker lika hon och jag, att jag blivit bekräftad i att jag mår dåligt. På riktigt. Att det inte är något tramsgnäll jag håller på med utan att jag faktiskt har en tuff period.

Utan att jag bad om det fick jag också några handfasta råd för att inte hamna längre ner och istället kunna vända skutan åt rätt håll;

Rutiner. A och O. Men inte för hårda saker. Jag ska klara av dem. För mig gäller just nu:
• Då jag kommer hem från jobbet får jag inte sätta mig i soffan och slå på tv:n och försjunka ner i apatin utan i stället i 30 minuter göra något i hemmet. Jag har valt att jag ska laga mat till mig själv och äta den vid köksbordet. Därefter får jag se på tv om jag vill.
• Ligga i sängen senast klockan 10. Jag behöver min sömn och jag somnar också lätt om jag bara lägger mig och läser några sidor i min bok.

Två små rutiner. Jag börjar så.

h1

Någon, jag och självheten.

augusti 15, 2011

Idag träffades vi och pratade. Bra prat. Om det som varit och varför. Kärleksfullt på ett sätt. Men även en del sanningar levererades som kändes både för mig och för honom. Värst för mig var när han berättade att han inte längre är attraherad av mig. Oj, oj den jävlar anamma tog skruv rätt in i hjärtat.

Nu är jag hemma. Tillbaka i soffan. Ensamhetens soffa. Nu sjunker jag ner i självömkan och tycker synd om mig själv för att jag är själv, själv, själv. Där inga sms kommer att plinga i telefonen, där ingen kommer att stryka mitt hår, där ingen kommer att kyssa mig intensivt.

Det är inte han jag saknar. Vårt uppbrott är bra. Det är någon jag saknar.

h1

The Lovers.

augusti 12, 2011

Idag tog det slut. Kärlekssagan. Nu börjar singellivet igen. På gott och ont. Med skratt och gråt.

Det var mitt val att gå. Kanske borde jag varit tydligare där och då att min gräns låg så nära som den faktiskt gjorde. Då kanske han lättare skulle förstå att dagens händelse bara var det som fick min redan fyllda bägare att rinna över.

Vi ska prata han och jag. Om det som varit och hur det blev. Det känns viktigt för mig att få ett bra avslut, dels för att jag fortfarande tycker om honom, men också för att vi kommer att mötas igen eftersom vi har gemensamma vänner. Och gemensamma vänner vill jag fortfarande att vi ska ha.

Min tid med honom har lärt mig en hel del. Hur det känns att vara galet förälskad med pirret i magen och att inte kunna tänka på något annat än honom. Jag har också lärt mig att sätta mina villkor för vad som är jag. Var mina gränser går. Och så har jag för första gången någonsin litat på min magkänsla innan jag har blivit överbevisad om att den är korrekt.

Jag har mycket att tacka honom för och jag är glad för att vi fick denna tid tillsammans även om det slutade som det gjorde.

h1

Bekräftelseloop from hell.

augusti 8, 2011

Jag söker bekräftelse. Hela tiden just nu. Ibland får jag den, oftast inte.

Mitt beteende är inte sunt, jag vet det, men jag fastnar i bekräftelseloopen titt som tätt. Det vettiga vore att släppa taget och se vart resan för mig.

h1

Kommer jag någonsin läka?

augusti 5, 2011

Återigen pratar vi han och jag. På ett bra sätt. Vi är snabbt och smidigt på samma planhalva och livet känns lättare.

Sen vill inte tekniken och missförståndens väg blir större och större. Min ilska växer sig lika stor och med samma hastighet som sms borde ha och känslan av att återigen bli lurad ligger som en fet klump i magen. Teknikstrulet löser sig i alla fall tillslut och allt får naturliga förklaringar, men jag sitter ändå här med den äckliga känslan av att bli förd bakom ljuset.

Lurad. Det värsta för mig.  Att bli lämnad, att han inte längre skulle ha några känslor för mig kan jag fixa, men just lurad och ljugen för, där brister det för mig. Jag kan inte hantera det.

Och det är en stor sorg som dyker över mig. En ledsenhet över att min tillit raseras på några få ynka sekunder. Och jag undrar för mig själv ifall jag alltid kommer att vara såhär rädd för att bli lurad, ifall såren aldrig kommer att läka utan bara rivas upp så snart något påminner det minsta.

3,5 år sedan. Det är lång tid. Jag har för länge sedan förlåtit pappan. Han är numer min vän. Men såren de ligger kvar.