Archive for the ‘Skild’ Category

h1

Utan barnen är jag ingenting.

januari 8, 2011

Snart tre år sedan skilsmässan var ett faktum. Tre år. Det är lång tid. Och fortfarande är det med stor sorg jag lämnar över mina barn för pappavecka.

Ibland, då och då till och med ofta, kan jag lura mig själv med att det är ok. Att jag reder mig även utan barnen. Speciellt då jag jobbar. Eller då jag träffar mina fina vänner och min familj. Men sanningen är nog ändå att i de stunderna kan jag inte grubbla. I de stunderna finns ett skyddslager på för att inte visa världen hur det egentligen är ställt. Det kanske är tur att jag fungerar på det viset. För att känna mycket hela tiden skulle jag nog inte klara av.

Hur som helst så är mitt liv inte helt utan barnen. Punkt.

Posted from WordPress for Windows Phone

Annonser
h1

Som PMS fast det är helt fel tid.

maj 20, 2010

Just nu är jag mycket irriterad på pappan. Vet inte varför. Han har definitivt inte gjort sig förtjänt av att jag är snarstucken och kort i tonen. Ingenting har han gjort. Ändå stonkar jag och stönar då hans nummer kommer upp på telefondisplayen, trots att det är jag som sökt honom tidigare.

Konstigt det där. Kanske påverkar hans flytt från den nya mig mer än jag vill erkänna för mig själv. Så är det nog.

h1

Kan det bli du och jag igen?

mars 11, 2010

Ett samtal med pappan igår. Långt. Vi pratade återigen hur han mår, hur livet blev och varför. Det var bra och det kändes skönt att vi kommit till det stadiet där vi kan prata med varandra om skilsmässan på ett sansat sätt utan att någon av oss blir arga eller sårade.

Men så kommer det, inte helt oväntat, jag har anat det en tid.

”Tror du att det någonsin kan bli du och jag igen?”

”Nej, jag tror inte det.”

Nej, för att jag vill inte. Jag har inte respekten för pappan, jag har inga kärlekskänslor för pappan och nej för att det skulle bli som förut, trilla in i samma hjulspår fortare än vi någonsin skulle kunna ana.

Samtidigt kommer tvivlen. Barnen. Barnen på heltid. Och tryggheten där det finns någon hemma, där jag skulle slippa leta efter en partner, slippa ensamheten.

Samtalet gjorde mig ledsen. Ledsen för hans skull för att han inte mår bra. Ledsen för min egen skull för att jag inte vill känna dessa tvivel, där jag innerst inne vet att jag och pappan inte skulle få det bra och att det skulle sluta i katastrof. Ledsen för att jag ska behöva välja bort barnen på heltid, att jag nu behöver ta ett eget aktivt val att leva som ensamstående mamma.

Så gick några timmar av kvällen och som en blixt från klar himmel slog ilskan ner i mig. För vem fan tror pappan att han är? Ringa mig och sondera terrängen och se ifall jag skulle kunna tänka mig honom igen. Innan han tar tag i sin egen livssituation. Där han skulle kunna tänka sig att gå från det ena till det andra bara om jag skulle säga ja. Och när jag säger nej, då stannar han kvar. Det känns fegt och oärligt. Mot samtliga.

Och för mig är det skönt att ilskan slog till. Det är lättare då.

h1

Mammalivet halkar efter.

februari 13, 2010

Barnveckan har börjat. Det är härligt att ha dem hemma. Samtidigt har jag inte fokus på dem. Jag har blicken lyft till nästa helg. Barnfri. Spännande planer på fredagen och troligen träff med U på lördagen.

Och jag skäms. Känner mig som en dålig mamma som inte är på plats i sinnet utan istället tänker på mig själv. Mina behov. Jag vill finnas för dem helt och hållet. Fullt ut. Men just nu kan jag inte.

h1

Blixtvisit till mammaliv.

februari 7, 2010

Igår när jag skulle åka till en av mina vänner så skulle jag först stanna till vid affären. Jag parkerar utanför och när jag slår igen bildörren ser jag pappan komma mot mig. Vi hälsar och jag frågar om barnen är med. Han pekar på deras bil och där sitter alla barnen. Mina två och den nyas tre. Jag öppnar bildörren på Lillasysters sida och hon sträcker sig mot mig, blir jätteglad och ropar ”Mamma!”. Storebror sitter bak och jag når bara hans händer som han sticker fram under nackstödet. Vi håller händerna hårt. Pappan och hans nya går in och handlar och jag blir kvar med alla barnen tills de kommer tillbaka. Vi småpratar, jag och de 5 små. Hennes barn tittar nyfiket på mig och jag tittar lika nyfiket på dem.

Så kommer pappan och hans nya tillbaka. Jag säger hej då till barnen.

Efteråt. En stor tomhet. En stor sorg. För att jag snubblat på mina egna barn en lördagskväll. 5 minuter av smeka på kinden, hålla handen, prata lite om dagen. Sen åkte de bort, eller hem, hur man nu ser det.

Känslan sitter kvar. Som en tagg i hjärtat.

h1

Pappan pratar

januari 15, 2010

Pappan ringde mig igår. Nu idag kommer jag inte ens ihåg anledningen varför, vilket inte gör något för det var innehållet senare i samtalet som var intressant.

På något sätt kom pappan in på ifall jag träffat någon. Och jag svarar såklart ja på frågan. Pappan gratulerade, lät glad för min skull och blev lite nyfiken på hur vi träffats, vem han är och så vidare. Kändes skönt att han fick veta och även skönt för att han inte verkade tycka att det var jobbigt.

Men så plötsligt tar samtalet en annan vändning. Pappan börjar berätta att han tycker att livet är jobbigt just nu. Att han ångrar på vilket sätt som skilsmässa gjordes. Att han ångrar att det gick så fort, både skilsmässan och att det gick fort att flytta ihop med den nya. Att livet inte blev som det var tänkt. Att han tänkt mycket på om han och jag inte skulle ha kunnat fixa de problem som vi hade där och då.

(Detta är första gången någonsin jag har fått något som liknar en ursäkt, ett förlåt, från pappan. Jag har efterfrågat detta länge och tar tacksamt emot ursäkten.)

Under samtalet kände jag att jag var tvungen att vara tydlig med var jag står och vad jag tycker. Jag fick säga att jag idag är tacksam för att pappan ville skiljas eftersom jag aldrig hade vågat tagit steget eftersom jag aldrig skulle kunna lämna barnen på halvtid. Den styrkan skulle jag inte haft. Och hade inte pappan valt att gå hade vi suttit i ett halvdant förhållande, blivit bittra och tyckt att livet sög till slut. För jag tror inte att vi hade kunnat reda ut våra problem, vi var alltför insyltade i gamla mönster för att någonsin ta oss ur.

Samtalet avslutades med att jag frågade ifall han tyckte det var jobbigt att jag träffat U. Och svaret blev helt kort: ”Ja.”

Mina egna tankar kring samtalet är att jag känner en stor, stor ömhet för pappan. Och det gör ont i mig att han inte har det bra, att det inte blev det liv som han tänkt. Jag är ledsen för hans skull. Samtidigt känner jag mig väldigt trygg i att jag gått vidare, att jag inte har några kärlekskänslor för pappan. Det finns ingen attraktion. Ingen alls. Och det känns mycket skönt att det är så.

Pappa är helt enkelt pappan till mina barn. Bara så. Någon jag bryr mig mycket om. Men ändå. Bara så.

h1

Mitt 2009.

januari 2, 2010

Januari

Söndagar utan barnen är skit. Följer mig hela året.

Barnen introduceras för den nya. Från att ha väntat länge tills denna dag, går allt nu tokfort. För mig.

Jag går på min första dejt sedan skilsmässan. Det blev inget, men dejtandet var i alla fall igång.

Jag åker på en skidresa som bjuder på mer än jag någonsin väntat mig. Jag känner mig kvinnlig och sedd. Och vill ha mer.

Februari

Jag börjar förstå att jag aldrig någonsin kommer att vänja mig vid att ha barnen på halvtid. Men samtidigt förstår jag också att jag kan lära mig att leva på detta sätt. För att jag måste.

Det är ett år sedan pappan ville skiljas.

Mars

Jag erbjuds ett spännande projektledarjobb. Känner att karriären är på rätt väg, vilket gör mig lycklig.

Storebror och jag åker till Romme för att åka skidor. Lyckan är maximal. För oss båda.

Lillasyster, snart 3, går in i sin trotsigaste period någonsin. Utmanande. Det är tur att jag älskar henne så mycket, för hur hade det annars gått?

Jag känner att jag kommit långt i skilsmässolandet. Att jag inte har mer att skriva om i bloggvärlden i detta ämne. Jag avslutar bloggen Linda med M&m.

April

En ny konflikt med pappan blommar upp. Jag behöver en ventil. Jag och mina små startas. Bitterhet är ett ord som finns och känns i hela min kropp. Härjar fritt.

Maj

Jag är slutkörd. Mycket på jobbet. Det tuffa livet som ensamstående förälder tär. Jag snubblar nära gränsen för vad jag klarar av.

Jag fyller 37.

Sakta, sakta händer det saker i min och pappans relation. Bra saker.

Juni

För första gången någonsin är jag orolig för min egen hälsa. För att jag ska klappa igenom.

Pappan och den nya flyttar ihop, med alla fem barnen. Och jag får träffa henne.

Semestertiden för pappan och barnen. Jag har dem till låns under 48 timmar. Återlämningen är smärtsam. Som fan. Jag går sönder inuti.

Juli

Jag mår fortfarande skit. Jag håller mig över ytan med det är bara så att jag kan andas. Inget annat.

Semester. Äntligen semester. Med barnen. Jag återvänder så smått till livet.

Jag går på dejt. Jag ber till högre makter om att jag ska få hångla. Och blir bönhörd.

Augusti

Storebror börjar i skolan. Lillasyster sväljer en magnet.

Konflikt med pappan. Big Time. Samarbetssamtal hos familjerätten inleds.

September

Jag fattade det inte där och då, att sammarbetssamtalen hade betydligt större betydelse för pappans och min relation. Nu förstår jag.

Oktober

Jobbtempot är fruktansvärt högt. Men jag njuter av varje sekund. På jobbet lever jag.

Jag drar till Turkiet för att leva äkta charterliv under en vecka.

November

Pappan mår skit. Storebror börjar kissa i sängen. Nu gäller det att börja snacka med varandra. Pappan och jag. Och det gör vi. Vi är på rätt väg!

Jag önskar mig lite pirr i magen och får hjälp från oväntat håll.

Storebror börjar prata om skilsmässan. Det är jobbigt men bra. Pappans och min nya öppenhet ger resultat.

December

Jag går på dejt. Och tycker att det är trevligt.

Lillasyster är helt utan förvarning ut ur sin treårstrots. Fantastiskt!

Storebror ger mig en julklapp jag aldrig kommer att glömma. Presenten är som en titt rakt in i hans hjärta.

Jag går på dejt nummer två, tre och fyra. Jag avslutar året med att vara förälskad.