Archive for the ‘Skild’ Category

h1

Utan barnen är jag ingenting.

januari 8, 2011

Snart tre år sedan skilsmässan var ett faktum. Tre år. Det är lång tid. Och fortfarande är det med stor sorg jag lämnar över mina barn för pappavecka.

Ibland, då och då till och med ofta, kan jag lura mig själv med att det är ok. Att jag reder mig även utan barnen. Speciellt då jag jobbar. Eller då jag träffar mina fina vänner och min familj. Men sanningen är nog ändå att i de stunderna kan jag inte grubbla. I de stunderna finns ett skyddslager på för att inte visa världen hur det egentligen är ställt. Det kanske är tur att jag fungerar på det viset. För att känna mycket hela tiden skulle jag nog inte klara av.

Hur som helst så är mitt liv inte helt utan barnen. Punkt.

Posted from WordPress for Windows Phone

h1

Som PMS fast det är helt fel tid.

maj 20, 2010

Just nu är jag mycket irriterad på pappan. Vet inte varför. Han har definitivt inte gjort sig förtjänt av att jag är snarstucken och kort i tonen. Ingenting har han gjort. Ändå stonkar jag och stönar då hans nummer kommer upp på telefondisplayen, trots att det är jag som sökt honom tidigare.

Konstigt det där. Kanske påverkar hans flytt från den nya mig mer än jag vill erkänna för mig själv. Så är det nog.

h1

Kan det bli du och jag igen?

mars 11, 2010

Ett samtal med pappan igår. Långt. Vi pratade återigen hur han mår, hur livet blev och varför. Det var bra och det kändes skönt att vi kommit till det stadiet där vi kan prata med varandra om skilsmässan på ett sansat sätt utan att någon av oss blir arga eller sårade.

Men så kommer det, inte helt oväntat, jag har anat det en tid.

”Tror du att det någonsin kan bli du och jag igen?”

”Nej, jag tror inte det.”

Nej, för att jag vill inte. Jag har inte respekten för pappan, jag har inga kärlekskänslor för pappan och nej för att det skulle bli som förut, trilla in i samma hjulspår fortare än vi någonsin skulle kunna ana.

Samtidigt kommer tvivlen. Barnen. Barnen på heltid. Och tryggheten där det finns någon hemma, där jag skulle slippa leta efter en partner, slippa ensamheten.

Samtalet gjorde mig ledsen. Ledsen för hans skull för att han inte mår bra. Ledsen för min egen skull för att jag inte vill känna dessa tvivel, där jag innerst inne vet att jag och pappan inte skulle få det bra och att det skulle sluta i katastrof. Ledsen för att jag ska behöva välja bort barnen på heltid, att jag nu behöver ta ett eget aktivt val att leva som ensamstående mamma.

Så gick några timmar av kvällen och som en blixt från klar himmel slog ilskan ner i mig. För vem fan tror pappan att han är? Ringa mig och sondera terrängen och se ifall jag skulle kunna tänka mig honom igen. Innan han tar tag i sin egen livssituation. Där han skulle kunna tänka sig att gå från det ena till det andra bara om jag skulle säga ja. Och när jag säger nej, då stannar han kvar. Det känns fegt och oärligt. Mot samtliga.

Och för mig är det skönt att ilskan slog till. Det är lättare då.

h1

Mammalivet halkar efter.

februari 13, 2010

Barnveckan har börjat. Det är härligt att ha dem hemma. Samtidigt har jag inte fokus på dem. Jag har blicken lyft till nästa helg. Barnfri. Spännande planer på fredagen och troligen träff med U på lördagen.

Och jag skäms. Känner mig som en dålig mamma som inte är på plats i sinnet utan istället tänker på mig själv. Mina behov. Jag vill finnas för dem helt och hållet. Fullt ut. Men just nu kan jag inte.

h1

Blixtvisit till mammaliv.

februari 7, 2010

Igår när jag skulle åka till en av mina vänner så skulle jag först stanna till vid affären. Jag parkerar utanför och när jag slår igen bildörren ser jag pappan komma mot mig. Vi hälsar och jag frågar om barnen är med. Han pekar på deras bil och där sitter alla barnen. Mina två och den nyas tre. Jag öppnar bildörren på Lillasysters sida och hon sträcker sig mot mig, blir jätteglad och ropar ”Mamma!”. Storebror sitter bak och jag når bara hans händer som han sticker fram under nackstödet. Vi håller händerna hårt. Pappan och hans nya går in och handlar och jag blir kvar med alla barnen tills de kommer tillbaka. Vi småpratar, jag och de 5 små. Hennes barn tittar nyfiket på mig och jag tittar lika nyfiket på dem.

Så kommer pappan och hans nya tillbaka. Jag säger hej då till barnen.

Efteråt. En stor tomhet. En stor sorg. För att jag snubblat på mina egna barn en lördagskväll. 5 minuter av smeka på kinden, hålla handen, prata lite om dagen. Sen åkte de bort, eller hem, hur man nu ser det.

Känslan sitter kvar. Som en tagg i hjärtat.

h1

Pappan pratar

januari 15, 2010

Pappan ringde mig igår. Nu idag kommer jag inte ens ihåg anledningen varför, vilket inte gör något för det var innehållet senare i samtalet som var intressant.

På något sätt kom pappan in på ifall jag träffat någon. Och jag svarar såklart ja på frågan. Pappan gratulerade, lät glad för min skull och blev lite nyfiken på hur vi träffats, vem han är och så vidare. Kändes skönt att han fick veta och även skönt för att han inte verkade tycka att det var jobbigt.

Men så plötsligt tar samtalet en annan vändning. Pappan börjar berätta att han tycker att livet är jobbigt just nu. Att han ångrar på vilket sätt som skilsmässa gjordes. Att han ångrar att det gick så fort, både skilsmässan och att det gick fort att flytta ihop med den nya. Att livet inte blev som det var tänkt. Att han tänkt mycket på om han och jag inte skulle ha kunnat fixa de problem som vi hade där och då.

(Detta är första gången någonsin jag har fått något som liknar en ursäkt, ett förlåt, från pappan. Jag har efterfrågat detta länge och tar tacksamt emot ursäkten.)

Under samtalet kände jag att jag var tvungen att vara tydlig med var jag står och vad jag tycker. Jag fick säga att jag idag är tacksam för att pappan ville skiljas eftersom jag aldrig hade vågat tagit steget eftersom jag aldrig skulle kunna lämna barnen på halvtid. Den styrkan skulle jag inte haft. Och hade inte pappan valt att gå hade vi suttit i ett halvdant förhållande, blivit bittra och tyckt att livet sög till slut. För jag tror inte att vi hade kunnat reda ut våra problem, vi var alltför insyltade i gamla mönster för att någonsin ta oss ur.

Samtalet avslutades med att jag frågade ifall han tyckte det var jobbigt att jag träffat U. Och svaret blev helt kort: ”Ja.”

Mina egna tankar kring samtalet är att jag känner en stor, stor ömhet för pappan. Och det gör ont i mig att han inte har det bra, att det inte blev det liv som han tänkt. Jag är ledsen för hans skull. Samtidigt känner jag mig väldigt trygg i att jag gått vidare, att jag inte har några kärlekskänslor för pappan. Det finns ingen attraktion. Ingen alls. Och det känns mycket skönt att det är så.

Pappa är helt enkelt pappan till mina barn. Bara så. Någon jag bryr mig mycket om. Men ändå. Bara så.

h1

Mitt 2009.

januari 2, 2010

Januari

Söndagar utan barnen är skit. Följer mig hela året.

Barnen introduceras för den nya. Från att ha väntat länge tills denna dag, går allt nu tokfort. För mig.

Jag går på min första dejt sedan skilsmässan. Det blev inget, men dejtandet var i alla fall igång.

Jag åker på en skidresa som bjuder på mer än jag någonsin väntat mig. Jag känner mig kvinnlig och sedd. Och vill ha mer.

Februari

Jag börjar förstå att jag aldrig någonsin kommer att vänja mig vid att ha barnen på halvtid. Men samtidigt förstår jag också att jag kan lära mig att leva på detta sätt. För att jag måste.

Det är ett år sedan pappan ville skiljas.

Mars

Jag erbjuds ett spännande projektledarjobb. Känner att karriären är på rätt väg, vilket gör mig lycklig.

Storebror och jag åker till Romme för att åka skidor. Lyckan är maximal. För oss båda.

Lillasyster, snart 3, går in i sin trotsigaste period någonsin. Utmanande. Det är tur att jag älskar henne så mycket, för hur hade det annars gått?

Jag känner att jag kommit långt i skilsmässolandet. Att jag inte har mer att skriva om i bloggvärlden i detta ämne. Jag avslutar bloggen Linda med M&m.

April

En ny konflikt med pappan blommar upp. Jag behöver en ventil. Jag och mina små startas. Bitterhet är ett ord som finns och känns i hela min kropp. Härjar fritt.

Maj

Jag är slutkörd. Mycket på jobbet. Det tuffa livet som ensamstående förälder tär. Jag snubblar nära gränsen för vad jag klarar av.

Jag fyller 37.

Sakta, sakta händer det saker i min och pappans relation. Bra saker.

Juni

För första gången någonsin är jag orolig för min egen hälsa. För att jag ska klappa igenom.

Pappan och den nya flyttar ihop, med alla fem barnen. Och jag får träffa henne.

Semestertiden för pappan och barnen. Jag har dem till låns under 48 timmar. Återlämningen är smärtsam. Som fan. Jag går sönder inuti.

Juli

Jag mår fortfarande skit. Jag håller mig över ytan med det är bara så att jag kan andas. Inget annat.

Semester. Äntligen semester. Med barnen. Jag återvänder så smått till livet.

Jag går på dejt. Jag ber till högre makter om att jag ska få hångla. Och blir bönhörd.

Augusti

Storebror börjar i skolan. Lillasyster sväljer en magnet.

Konflikt med pappan. Big Time. Samarbetssamtal hos familjerätten inleds.

September

Jag fattade det inte där och då, att sammarbetssamtalen hade betydligt större betydelse för pappans och min relation. Nu förstår jag.

Oktober

Jobbtempot är fruktansvärt högt. Men jag njuter av varje sekund. På jobbet lever jag.

Jag drar till Turkiet för att leva äkta charterliv under en vecka.

November

Pappan mår skit. Storebror börjar kissa i sängen. Nu gäller det att börja snacka med varandra. Pappan och jag. Och det gör vi. Vi är på rätt väg!

Jag önskar mig lite pirr i magen och får hjälp från oväntat håll.

Storebror börjar prata om skilsmässan. Det är jobbigt men bra. Pappans och min nya öppenhet ger resultat.

December

Jag går på dejt. Och tycker att det är trevligt.

Lillasyster är helt utan förvarning ut ur sin treårstrots. Fantastiskt!

Storebror ger mig en julklapp jag aldrig kommer att glömma. Presenten är som en titt rakt in i hans hjärta.

Jag går på dejt nummer två, tre och fyra. Jag avslutar året med att vara förälskad.

h1

Ny förvaringsplats.

december 25, 2009

Storebror gjorde en julklapp till mig i skolan. I all hemlighet. På julaftonsmorgon ringde han till pappan och påminde om att pappan inte fick glömma att ta med sig julklappen. Paketet delades ut till mig först av alla. Mycket viktigt var det att jag skulle ha den direkt. Samtidigt som jag öppnar och ser den underbara asken som han pysslat med så säger han:

Mamma, i den här asken ska du ha din ring. Den ringen du hade tillsammans med pappa.

Julklapp från Storebror

h1

En dag som borde vara glad.

december 11, 2009

Överlämningsdag. En dag som jag längtat efter denna vecka. Ovanligt mycket. Men den kantas av stor ledsenhet, sedan innan, men också för en konflikt som ligger och gror mellan pappan och mig. Grejer som gäller barnen som jag måste ta upp med pappan. Grejer som inte är ok.

Jag har inte alltid varit så tolerant mot pappan. Huggit direkt på stora saker men även på små obetydliga saker. Den senare tiden har jag dock släppt mer och mer, låtit saker bero. Jag har också visat pappan att även jag är osäker då det gäller barnen, visat min sårbarhet, vilket varit otänkbart för mig för ett halvår sedan.

Den förändrade attityden har bidragit till att saker hänt med pappans och min relation. Det har blivit grymt mycket bättre. Helt plötsligt kan vi prata med varandra som normala människor och det märker barnen. Det har gjort att Storebror har börjat prata istället för att hålla inne. Jobbiga saker vågar han prata om där skilsmässan varit ett stående samtalsämne och även Lillasyster sätter ord på sina känslor mer och mer.

Men så händer det saker runt och med barnen som jag inte accepterar. Inte kan låta passera. Jag måste prata med pappan om detta och jag vet fan inte hur jag ska göra det utan att förstöra det bra som vi byggt upp nu de senaste månaderna.

Det gör mig så sjukt jävla ledsen.

h1

Storebror pratar skilsmässa

november 28, 2009

Under middagen idag blev Storebror helt plötsligt ledsen, utan egentlig anledning. Det kom bara över honom. När jag frågade var det var så visade det sig att han var ledsen för att pappan och jag inte bor ihop. Att han inte kan ha oss båda samtidigt. Hela tiden.

Lillasyster och jag hade ett liknande samtal i torsdags, fast då inte ett ledset sådant, där hon undrade varför jag och pappan inte bor ihop. Min förklaring var att för att bo ihop måste man vara kär i varandra och att jag och pappan inte är det längre. Vi har varit kära, men att vi inte är det nu.

Lillasyster förklarade därför för Storebror att mamma och pappa inte är kära i varandra. Storebror tittade på mig och frågade efter en stund: Mamma, kan du bli kär i pappa igen? Om pappa och ”den nya” bråkar mycket så kanske de slutar vara kära i varandra, då kan ju du blir kär i pappa!

Och jag fick förklara att jag inte tror att jag kommer att bli kär i pappa igen och att jag inte tror att pappa kommer bli det i mig heller. Tårarna svämmde över i Storebrors ögon. Lillasyster tröstar med: Gråt inte, vi äter ju lördagsgodis nu!

Och jag får fortsätta att förklara att det är helt ok att vara ledsen för att mamma och pappa inte vill bo ihop längre. Och att vi får göra det bästa av situationen. Att vi kan fråga pappan om bara vi fyra kan hitta på någonting ibland. Kanske gå på bio ihop, eller museum.

Hela samtalet var bra. Jobbigt med bra. I efterhand tycker jag att jag borde tagit upp Storebror i knät istället för att låta han sitta kvar på stolen bredvid mig och bara stryka han över håret och kinderna. Nästa gång gör jag så.

Det var också bra för att Storebror vågar prata om svåra saker, att han inte håller det inom sig som han så ofta har tendenser att göra. Det var också bra för att jag så starkt känner att jag och pappan måste hålla sams, vara vänner, göra saker tillsammans i en liten grupp på oss fyra. Det måste vi kunna ge barnen.

Samtidigt blir jag låg av samtalet. En tung sorg och skuld kommer över mig. För att barnen alltid, eller i alla fall länge, kommer ha denna längtan att det ska bli pappan och jag igen. Och jag kan aldrig ge dem det som de önskar sig högst av allt. Och nu för tiden vill jag inte ge dem det heller.

 

h1

Tårar i hallen

november 1, 2009

I fredagsmorse kom pappan över för att lämna barnen till mig. Som vanligt hade han glömt hälften av ytterkläderna. Han började då ifrågasätta att jag verkligen behövde alla kläder varvid jag svarade emot. Stämningen började bli dålig där i hallen, inte alls som jag tänkt att det skulle bli. Så tittar jag på pappan. Jag menar, tittade på riktigt. Och då ser jag att pappan mår skit. Jag stannar upp mitt i det arga och frågar honom: Men, hur mår du? Pappan börjar gråta och tårarna rinner sakta längs med hans kinder.

Jag frågar pappan vad det är, men han vill inte berätta, så jag tränger mig inte på. Men helt klart är något skit.

Min första tanke är naturligtvis att det är problem på hemmaplan. Och inom mig sitter en liten jävul som ler lite i smyg och säger: Vad var det jag sa? Men samtidigt tycker jag att det är förjävligt om det är struligt för honom. Dels för att jag inte tycker om när någon mår dåligt, oavsett om denna någon är pappan eller inte. Men framförallt vill jag ju att pappan och den nya ska ha det bra för barnens skull. Jag vill att barnen ska må bra oavsett om de bor hemma hos mig eller hos pappan, att det ska vara lugnt kring barnen.

Men pappan kan självklart vara ledsen för annat. Fast något säger mig att så inte är fallet, för i så fall skulle han inte stå och gråta i min hall en fredagsmorgon, då skulle han gråta i sin egen hall.

h1

Ta bort dagen ur kalendern!

oktober 27, 2009

Återigen går jag på pappans konstigheter. Att jag aldrig lär mig. Jag blir så trött på mig själv. Jag trillar i fällor, samma fällor, hela tiden. Usch!

Jag förstör för mig själv och jag förstör för pappans och min realation.

Idag är ingen rolig dag.

Fan.

h1

Mönster som aldrig tar slut

juni 25, 2009

Ingen kan få mig så irriterad som pappan. Ingen. Jag kokar och bubblar. Blir så arg att jag darrar i hela kroppen.

Ilskan kommer av min frustration, av att han är så urbota dum, att han inte fattar ens enkla saker. Att han inte ber om ursäkt eftersom han har alltid något att skylla på; Mobilen slut på batterier. Var det detta datum då kommentarer om Storebror skulle in till skolan (jag skickar in själv, vill han inte vara med och kommentera så vill han inte)? Jag svarar aldrig när du ringer för jag HÖR aldrig telefonen (ringer upp 30 minuter – flera timmar senare), slår aldrig fel.

Och jag är så trött på att det påverkar mig, för det gör det. Och jag vet inte hur jag ska sluta bli påverkad, jag kan ju liksom inte sluta ha kontakt med honom.

För vi har barn ihop.

Just att vi har barn ihop verkar pappan ha missat.

h1

Energitillskott

juni 24, 2009

Idag har jag käkat middag med en vän. En bra vän. En vän som gjort samma resa som jag.

Idag pratades det om skilsmässor och livet efter. Och det var skönt, för med henne behöver jag inte låtsas att livet är frid och fröjd bara för att det gått lång tid sedan skilsmässan startade. Med henne är det ok att vara en bitter surkärring.

Och vet ni. Nu, efteråt, så är jag inte alls lika bitter. Livet återvände lite till ikväll.

h1

Hon e knäpp

juni 19, 2009

Fredagsmorgon. Midsommarafton. Överlämningmorgon av barn till pappan. Hemma hos dem. Jag bestämde själv att jag skulle gå dit, så att jag fick en chans att träffa henne.

Jag har hela tiden trott att det är pappan som bromsat att vi inte ska träffas och delvis är det nog så, men fan vet om inte hon har ett finger i spelet också. Och jag blir så förundrad för varför kan man inte bita ihop och träffa barnens mamma över en fika? Även fast det är jobbigt. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå varför HON inte har gått med på det.

I alla fall. När jag lämnar över barnen i hallen hos pappan, så kommer hon inte ens och hälsar. Men jag är envis så jag står kvar i hallen och väntar och tillslut så kommer hon ändå fram. Vi hälsar och jag passar såklart på att säga med ett leende (ingen fientlighet – jag kan vara trevlig): ”Äntligen, vad jag har velat träffa dig!” Hon blir ytterst obekväm, sneglar på pappan, och säger ”Jo, jag vet.”  Jag framför mitt budskap direkt till henne, att jag vill ta en fika och prata. Hon undrar varför. Varför??? Så jag förklarar att jag vill träffa henne för att bli en bättre mamma, för att jag blir stel som en pinne när Lillasyster berättar att hon målat hennes naglar (vilket hon ska få göra och det sa jag naturligtvis också). Att jag vill veta vem som är, och kommer att vara, en viktig del i barnens liv.

Hon tittar på mig och säger kort: ”Jag hör vad du säger och jag förstår, och jag säger ja, men nu (hon håller upp en stopphand mot mig) vill jag inte ta detta. Jag har haft en mycket dålig morgon.”

Så jag säger tack och hej. Lämnar barnen i getingboet.

Min första tanke är att hon är knäpp att pappan är de vettigare av de två. Herregud! Så pratar jag med tvillingmamman. Kloka tvillingmamman. Och jag får en annan inställning.

Inte döma för fort.

 

 

h1

Rädd

juni 16, 2009

Jag står och stampar på stället utan att komma någon vart. Så har det varit i ett par månader nu och stresspåslaget börjar ge sig till känna. Jag tappar hår, så som jag aldrig någonsin gjort förut. Jag känner en molande värk i magen, som inte ger med sig. Jag tycker att det är läskigt att gå och sova för jag vet inte ifall jag kommer att somna, alternativt att jag går och lägger mig vid 9-snåret för att smita från livet.

För första gången någonsin är jag själv oroad för min hälsa. Jag känner att jag balanserar på en skör tråd som närsomhelst kan brista.

Jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till pappan. Nu.

h1

Meningen som fastnade

juni 7, 2009

Ensamheten är stor.

För länge, länge sedan, då pappan var otrogen för första gången så läste jag hans mail. Kvinnan som han då träffade hade varit skild i cirka ett år och hon skrev massor till honom men en mening har hållit sig fast i mig under alla dessa år:

”Inte förrän nu, då jag träffat dig, så förstår jag hur ensam jag varit.”

Då förstod jag inte vad hon menade. Men nu, flera år sedan jag såg mailet, så kan jag relatera till det hon skrev, för det går att vara ensam på många olika vis, men det finns en ensamhet som bara botas av tvåsamheten.

Därmed är det inte sagt att jag vill ha en man i mitt liv. Eller jo, det kanske jag vill, men jag vill inte kämpa för att få det. Jag orkar inte ragga på krogen, jag orkar inte ligga på och skriva mail hit och dit på shake my world (dejtingsida). Jag orkar inte vara drivande helt enkelt.

Är det för mycket begärt att han bara ska dyka upp på sin vita springare och vara helt perfekt?

 

h1

Familjelyckan

maj 20, 2009

Jag tittar på 2:an. Ett norskt program från en förlossningklinik. Jag gråter alltid då jag ser när barn kommer till världen. För lyckan, för hur kvinnan kämpat, för smärtan. Idag gråter jag också för att familjerna var så lyckliga, där och då. 

Jag har inte familjen. Jag är ensam.

h1

Ute på djupt vatten

maj 2, 2009

Sommarvärme ute, vilket innebär att föreningens annars tomma trädgård plötsligt befolkas av barn och vuxna. Det är som om vi bor i en radhuslänga, där skratt från barnen blandas med grilldoft och rosédrickande 35-åringar. Och ändå bor jag bara ett stenkast från Råsundastadion.

Barnen leker med grannes barn. Deras mamma är också skild, fast mera stabil än vad jag är eftersom det är tre år sedan hon blev ensamstående. Hon frågar hur det är. Om vi har bra kontakt jag och pappan. Jag berättar att det finns en del att önska och nämner att jag gärna vill träffa pappans nya men än så länge har jag inte fått det eftersom pappan avstyr det hela tiden. Att han inte vill. Hon tittar förvånat på mig och så säger hon: ”Men det är väl klart att du ska träffa henne, det hade jag absolut också velat göra om mitt ex var på väg att flytta ihop med en tjej.”

Skönt att höra henne säga så. Att jag får bekräftelse på att det jag tycker och tänker inte är helt galet. För skilsmässan har verkligen raderat min självkänsla och även i viss mån mitt självförtroende. Jag litar inte längre på mina åsikter och har tvivel på mig själv som person. Det gör mig ledsen. Det skrämmer. Jag är på djupare vatten än jag trott. 

h1

Med nya ögon

april 29, 2009

Helgens djupdykning har varit tung och påverkat mig mycket, så när pappans ingifta storasyster kontaktade mig och sa att hon gärna ville gå ut och ta ett glas vin med mig i går kväll tackade jag ja. Med tvekan. Tvekan för att hon kan snacka mycket, föra vidare, vrida och vända på orden där rätt saker kan bli fel och för att hon är på ”pappans sida”.

Samtidigt kunde mitt eget ego inte låta bli. Jag skulle kanske få information om pappan som jag vill ha. All denna information som jag saknat. Jag tänkte utnyttja situationen och hålla mig iskall genom hela kvällen för att kolla om hon viste något. Så mitt ego och jag gick dit med handväskan fylld med fula baktankar.

Men kvällen förde med sig något helt annat. Jag fick mycket information om pappan, där det visade sig att han är hårt ansatt från alla sina släktingar. Där hans mamma, pappa, storasyster och lillebror alla har ifrågasatt pappans val och deras brådskande ihopflytt. Kanske med rätta, men jag fick ändå en slags förståelse för att pappan inte har det så lätt just nu.

Insikten om att pappan har det tungt och säkerligen känner att det är han och den nya mot hela världen, tillsammans med att jag idag på morgonen fick ett mail innehållande all den information jag krävt på ett mycket bra sätt, har gjort att jag släppt på garden. För jag måste få till en bra dialog med pappan och även med den nya, där ingen av dem känner att jag är ett hot. På något sätt måste vi hitta en väg att samarbeta.

Herrejävlar det gäller ju våra barn!