Archive for april, 2010

h1

Lugnet lägger sig över Solna

april 30, 2010

Glädjen och energin som kom till mig för några dagar har nu vandrat vidare. Det är ok ändå. Det var skönt att få smaka på hur det kan vara. En påminnelse.

Idag har jag fyllt i mina semesterveckor på jobbet. 6 långa veckor. 4 med barnen, 2 med mig själv. Bara en bråkdel av tiden är inplanerad ännu. Lite, lite stressad är jag över det. Speciellt de veckor då jag är själv. Shit vad ska jag göra då?

Men på något vis känner jag ändå ett lugn. Att det löser sig. Att allt löser sig. Livet. Kärleken. Jobbet.

h1

Energismitta.

april 27, 2010

Idag på jobbet, där ett möte precis avklarats och jag skulle ta mig till nästa, gick jag ute i det fina vädret med ansiktet vänt mot solen. Jag njöt av värmen och ljuset. Helt plötsligt, mitt i ett steg, så kände jag det. Lycka. Total lycka. Hela jag uppfylldes av känslan. Det var ett tag sedan det hände sist. Jag kommer inte ens ihåg när det var.

Jag blev så glad och mycket tacksam över allt jag faktiskt har. Mina fina barn. Storebror och Lillasyster. Jobbiga är de, men oj vad jag älskar dem. Gränslöst.

Lyckan över att våren verkar ha vunnit över vintern. Äntligen är den jobbiga tvekan över.

Lyckan över att jag har tagit ställning, för mig själv, i var jag står i förhållande till min karriär och mitt eget välbefinnande. Att jag tagit de viktiga stegen för att bromsa framfarten av alla mina stressymtom.

Lyckan över att jag, just nu, har ett stort lugn i allt vad som gäller kärlek och relationer. Att den biten kommer att lösa sig, av sig själv, så småningom.

Känslan gav mig energi som heter duga. Idag har jag sprudlat på jobbet och smittat andra med energi.

h1

24 april 2006

april 24, 2010

För fyra år sedan kom världens sötaste yrväder till världen. Redan som bebis var hon bestämd. Ville bara amma när hon själv var hungrig. Aldrig annars. Inte för närhet. Bara för mat.

Närheten har hon tagit ändå och gör fortfarande med en självklarhet som bara hon har. Hon kryper bestämt upp och myser i famnen. Gosar in sig. Smeker lätt på huden eller klappar på kinden.

Och jag njuter. Jag skulle inte kunnat få en mer fantastisk Lillasyster än den jag fått.

Kära Lillasyster, jag älskar dig av mitt hela hjärta.

Idag är det din dag.

h1

Ingen. Karriär. I. Världen.

april 21, 2010

Igår tog jag ytterligare ett steg för att mitt stressiga liv ska vara mindre stressigt. Jag gick helt enkelt till företagsläkaren och berättade att jag känner av stress och visar symtom genom att jag är mycket trött, får högt stresspåslag även för små obetydliga saker, tappar hår i mängder och känner ofta ett tryck över bröstet och därmed tungandad.

Jag ville att han skulle kolla upp mig, att jag inte har någon annan sjukdom som ger dessa symtom så att jag kan utesluta den oron och därefter bara fokusera på att stressen ska minska.

Fantastisk är han, företagsläkaren. Förminskade inte min oro, lyssnade, bekräftade och satte direkt upp mig för provtagning, därefter gav han mig telefonnummer till företagets kurator och sa åt mig på skarpen att ringa till henne för att få några samtal.

Jag känner mig nöjd för att jag nu själv stoppar framfarten jag gått fram med tidigare. Just nu orkar jag inte jobba på topp. Ingen karriär i världen är värd att jag ska klappa igenom och därigenom inte kunna ta hand om mina barn.

Ingen. Karriär. I. Världen.

h1

The end.

april 18, 2010

Denna helg berättar pappan och den nya för alla barnen att de inte längre kommer att bo tillsammans. Att de ska skiljas.

Jag tycker att deras beslut är klokt. Och modigt. För det kan fan inte vara lätt för pappan och den nya att redan efter ett år komma och säga ”nej, det gick inte”. Många runt omkring dem kommer att säga ”vad var det vi sa” och det vill man fan inte höra mitt i allt det jobbiga som de nu går igenom.

Samtidigt tycker jag såklart att det är tråkigt. För barnen, alla barnen, för de har under detta år kommit att tycka mycket om varandra. Pappan och den nyas intention är att de ska träffas emellanåt med barnen och det tycker jag är bra. Jag hoppas de får till det på något vis så att det funkar för dem.

För min egen del tycker jag att det är skönt att den nya inte längre kommer finnas med som vuxen förebild för mina barn. Hon kanske har varit toppen för dem, vad vet jag, men min egen känsla har varit annan.

h1

När askan kom i vägen för trippen.

april 15, 2010

Imorgon skulle min Parisresa inledas. Jag kan väl säga att jag i nuläget inte är så hoppfull att det blir av.

Kanske finns det någon högre makt som styr detta; kanske slipper jag bli rånad i en gränd i Paris, kanske hittar jag min drömprins under helgen, kanske behöver jag mina pengar till annat. Vem vet.

Det suger hur som helst.

h1

Sammandrabbningar på hög nivå.

april 12, 2010

Lillasyster som just kommit ur sin långvariga treårstrots har nu klivit in i nästa.

Mycket vilja har hon lilla damen och jag är helt slut efter våra sammandrabbningar. Allt som gäller mat är äckligt, bara genom att glutta lite snabbt så vet hon det. Resten i livet är, för henne, helt fel. Är det inte fel bestick, så är det fel ordning på vem som går ut genom dörren på väg till dagis, eller så blir hon arg för att hon kom sist, eller varför inte även bli arg på att hon kom först. Plus allt annat som är fel, fel, fel, vilket hon ständigt uttrycker, gärna med en gnällig röst.

Jag fattar att hon testar gränser, att hon kollar att jag pallar trycket. Att jag finns kvar även om hon beter sig illa. Jag fattar det.

Men ändå, det tar på mig dessa kamper. Att ständigt varva gränssättning med oändligt tålamod. Ibland vill jag bara sjunka ner på köksgolvet och grina ögonen ur mig för att det är så jobbigt.

Jag hoppas att vi snart kommer in i en lugnare period, så att både jag och Lillasyster kan få andas och återhämta oss.

h1

Vårkänslor.

april 7, 2010

Våren. Denna vår och alla tidigare. Påverkar mig mer än jag vill medge.

Jag tycker mycket om våren. Ljuset som återvänder. Knoppar som tar sig igenom jordtäcket och ger färgklickar i den blekgrågröna gräsmattan. Solen som värmer i ansiktet. Overaller som kan läggas i garderoben. Vinterskor som byts mot gympadojjor.

Men ändå mår jag skit under just våren. Kanske är det för att det är så mycket fram och tillbaka. Vår. Vinter. Vår. Vinter. Eller för att våren ställer krav. Allt ska vara trevligt på våren. Alla ska vara ute. Alla ska vara glada. Helst kära också. Och jag kan inte införliva vårens känslor.

Fast våren är såklart inte förklaringen på allt. Men kanske gör våren så att min bägare rinner över?

h1

När bitterheten kom till Solna

april 3, 2010

Idag är jag så jävla bitter. Som om jag trillat tillbaka ett år i hela skilsmässoprocessen.

Troligtvis beror det på att det är en högtid i full gång och jag är ensam, utan barn, och självvalt även ensam utan vuxna runt mig. Jag har idag också gått igenom samtliga fotografier av Lillasyster eftersom hon ska få ett fotoalbum på sin 4-årsdag som handlar om henne och genomgången drog igång ett och annat.

Lillasysters 1-års dag. Pappan var inte där. För jag hade precis kommit på honom att han fortfarande hade kontakt med tjejen på jobbet som han varit otrogen med, trots att han sagt att han inte träffade henne längre. Det blev för mycket för mig och jag kastade helt enkelt ut honom ur vårt gemensamma hem. Trots Lillasysters första födelsedag.

Bilderna visar finaste flickan. 1 år. Mamman och pappan påväg att skiljas. Och jag känner återigen olyckan som jag kände då. Smärtan. Ilskan. Fan hon var bara 1. Storebror var bara 3,5. Man får inte hitta en annan då. På något vis lappar pappan och jag ihop det hela. Han kommer hem. Tillbaka. Och vi har vår bästa sommar sedan barnen kom till oss.

Jag bläddrar vidare bland fotografierna. Lillasyster fyller 2. Denna gång är det på riktigt. En ny kvinna för pappan. Huset är sålt, lägenheter är köpta, men vi har ännu inte flyttat. Denna gång firar vi tillsammans. Men sorgen finns i bilderna. I mina ögon.

Lillasyster är fortfarande liten. Storebror likaså.

Lillasyster fyller 3. Det firas hemma hos mig med hela tjocka släkten. Från både min sida och pappans. Pappan är med. Det är strålande väder och vi kan sitta ute trots att det bara är april. På födelsedagskalaset så berättar pappan för alla när han och den nya ska flytta ihop. Något som jag inte fått veta tidigare. Flytten går en knapp månad senare.

När alla gått hem är jag galen och ringer till pappan, som gått iväg med barnen, och skäller. Och skäller. Och skäller. Trots att barnen står bredvid honom hela tiden och hör. Jag skäms som ett djur efteråt. Gör så fortfarande. Jag borde valt ett bättre tillfälle. Jag borde tagit hänsyn till barnen. Men jag lät mig själv och mina känslor gå före.

Ytterligare ett år har snart passerat. Lillasyster fyller 4 om tre veckor. Halva sitt liv har hon levt med båda sina föräldrar. Den andra har hon hoppat mellan hemmen. Jag hoppas att fotografierna från hennes kalas bara kommer att föra med sig bra minnen i framtiden.

h1

Ge mig råd!

april 3, 2010

Det är pappans påsk med barnen. Trots det fick jag låna Storebror hela långfredagen för att vi två tillsammans kunde åka upp till Romme och ha en trevlig dag i skidbacken bara han och jag. Och det hade vi också. Precis som förra året.

Så överlämningen hemma hos pappan. Jag blir som vanligt inte inbjuden, får stå kvar i hallen. Visar en film tagen på Storebror när han åker i backen för pappan. Jag lämnar kläder. Hälsar och kramar såklart på Lillasyster. Jag är i hallen i 5-10 minuter.

I 5-10 minuter står också pappans nya i köket. Skramlandes med byttor och kastruller. Kommer inte ens ut i hallen och säger ett hej. Jag blir sjukt förbannad. Tycker att det hör till normalt hyfs. Att hon får bita ihop med allt hon känner och upplever för att uppträda som normala människor gör. Det vill säga: hälsa. Jag kräver inte mer. Har slutat kräva för länge sedan, eftersom det inte ger effekt.

Men jag gör såklart ingen grej av det. Kramar och pussar mina barn och säger hej då till dem.

Väl hemma tar ilskan tag i mig. Skriver ett ilsket inlägg på Facebook. En god vän kontaktar mig och säger att jag inte ska ödsla energi. Eftersom jag ändå inte kan påverka. Så jag sansar mig.

Sansningen gör att jag börjar tänka. Det gör också att jag blir ledsen. Så förbannat ledsen. För mitt i min ilska så har jag inte sett det som verkligen INTE hände i hallen. Att hon sa hej till Storebror. Välkomnade honom i hemmet. Ingen kontakt med honom över huvud taget. Och jag blir så förbannat ledsen för att det är så. Han borde få känna sig välkomnad av samtliga som bor med honom. Oavsett om hans mamma står i hallen.

Kanske blev det bra efter att jag gått. Jag har ingen aning. Såklart. Men känslan i mig är att det inte är så.

Och var ligger pappans ansvar? Han står, som alltid, bara tyst bredvid och ser på. Låter kvinnorna runt honom handla utan att han sätter gränser.

Och var ligger mitt ansvar? Ska jag bara notera vad som händer? Ska jag agera? Och i så fall hur?