Archive for juli, 2009

h1

Livet går vidare

juli 29, 2009

De två dagarna har gått och nu känns det bättre. Lite av ”mister du en, finns det tusen åter”, finns just nu i min kropp och det är ett steg i rätt riktning. Det som också är positivt är att jag två dagar i rad har kommit ut på hetsig promenad där jag båda gångerna har avslutat med att jogga sista biten. Och jag som inte springer. Hm, konstigt.

Samtidigt som det nu har vänt vad det gäller mina känslor för flirten, så känner jag mig fortfarande mycket ensam. Och då inte bara ensam för att jag inte har en kille, utan verkligen tokensam. För på jobbet finns INGEN (jo en kille är där, men oj vad han är svårpratad), barnen är hos pappan, mamma är på landet, syrran är på semester och alla vänner har flytt stan. Inte ens på dejtingsidan där man har aktiviteter, hittas det på något kul dessa dagar.

Allt mer inser jag att mänsklig kontakt för mig är ett måste för att jag ska må bra. Det är så jag funkar. Jag måste inte lära mig att vara ensam, för jag kommer aldrig att uppskatta det. Och det är så befriande att ha kommit på det eftersom jag under många långa år undrat varför jag inte gillar att vara ensam.

Jag är helt enkelt Linda, 37 år, och beroende av människor för att må bra. Varje dag.

h1

Skitmåndag

juli 27, 2009

Mammalivet slog till med all kraft denna gång. Jag älskar mina små, men fan vad jag inte är närvarande just nu. Den sista veckan har jag känt mig så sedd, kvinnlig och uppskattad. En positiv spänning har legat i luften och gjort mig glad och levande. Jag har fått känna på livet som kvinna och inte bara mamma.

Nu är jag bara mamma, där löften inte längre finns om att återigen få vara kvinna och uppskattad inom den närmsta överskådliga framtiden. Jag vet att idag och i morgon är de två jobbigaste dagarna, sedan kommer vändningen och livet som mamma ser då mycket ljusare ut igen.

Jag vet det.

Men idag skulle jag bara vilja ligga under täcket och grina ögonen ur mig, men det går inte eftersom barnen är hemma. Och så försöker jag aktivera mig, men planerna bara fallerar och det blir ingenting av det.

Jag undrar ju samtidigt varför jag reagerar så starkt som jag gör. Han och jag har bara setts några gånger. Jag har inte hunnit blir kär, bara känt en grym attraktion och där i alla fall jag känner att jag vill veta mer om honom. Men jag tror att han inte vill, eller i alla fall tvekar. Inget han sagt rakt ut, men jag är grym på att känna av – det vet jag sen tidigare.

Det mesta jag känner är säkerligen rädsla, för att jag ska försöka, försöka och återigen försöka med olika killar. Gå på dejter, säga nej, få nej, massor med gånger innan jag hittar rätt. Och jag dippar så fort jag får nej då jag känner något för killen, såklart, inget konstigt med det. Men fan, det tär. Livet blir bergochdalbanelik, stora toppar och djupa dalar, istället för livet med barnen som är mera rak och förutsägbart. Och jag vet inte ifall jag orkar med färden i bergochdalbanan. Och det skapar den stora rädslan. För att jag inte ska våga för att kunna vinna.

 

h1

Avslut innan det börjat?

juli 26, 2009

Vi träffades igen. På festen där det hela var lite hemligt, vilket gav en extra spänning till det hela. Men är det just att det är hemligt som gör det spännande? Inte för mig, men kanske för honom?

Förra gången vi sågs var allt tipptopp, men denna gång fanns en avvaktan med i bilden. Jag kände den tydligt, både från honom och från mig själv. Och jag vet inte vad det betyder. Är det sista gången vi sågs? Eller blir det något mer? Ingen aning.

Och det känns jobbigt. För precis såhär är det att dejta, man måste ge för att få. Jag fattar ju det, men att ge av mig själv är också tufft. Och det blir jobbigare och jobbigare varje gång jag dejtar och inte hittar rätt, det gör att jag blir fegare och fegare för varje gång. Mer på min vakt och mer försiktig med att öppna upp och visa vem jag är.

Jag har också fattat under dessa dagar hur mycket jag saknat närhet under lång tid. Närhet från en vuxen människa. Närheten när man vaknar bredvid en annan. Närheten av att bara bli struken över hela ryggen eller kunna krypa in i en stor famn.

Fan att det ska vara så jävla svårt och komplicerat.

h1

Tonåring söker bekräftelse

juli 24, 2009

Jag är 37 år, jag beter mig nu som en hispig 15-åring. Jag kollar mobilen sjuttioelva gånger i timmen, för tänk han kan ju ha skickat ett sms, som jag inte skulle ha hört trots att jag har telefonen 20 cm ifrån mig. Dessutom så träffas vi imorgon på en gemensam fest, vilket vi båda vet, så att han skulle skicka meddelande eller ringa, finner jag högts osannolikt.

Over and out, dags att kolla mobilen.

h1

Till högre makter 2

juli 23, 2009

Det är på sin plats att tacka,

så TACK!

h1

Till högre makter

juli 22, 2009

Jag är nervös. Spänd. Och full av förväntan.

Käre gode Gud, låt mig få hångla!

h1

Update

juli 20, 2009

Idag har jag plockat 10 L(!) kantareller med finaste systern. Imorgon fyller syster år och det blir lite partaj på min bakgård med grillning och lite vin. Och på onsdag, hör och häpna, ska jag på dejt.

Den här veckan blir inte så pjåkig trots allt.