Archive for the ‘vardag’ Category

h1

Räcka till.

september 18, 2011

Jag räcker inte till för mina barn. Jag räcker inte till på mitt jobb. Jag räcker inte till för mig själv.

Hur sjutton gör ni andra för att få ihop det?

h1

Äntligen en bra dag på jobbet.

augusti 18, 2011

En utmärkt jobbdag har passerat, vilket är skönt eftersom jag under en tid haft svårt att engagera mig på mitt jobb. Nu känner jag att energin på jobbet är på väg tillbaka och det gör mig glad.

Jag började på nytt jobb i slutet av förra året, där jag kom in i det lilla företaget med erfarenheter från det stora. Bara det var en chock, dessutom var området nytt för mig och det var mycket jag skulle lära mig. Uppe på det var det dålig stämning i min grupp som jag skulle projektleda, där en av medarbetarna uttryckligen ville ha den tjänst jag fått. Att säga att det första halvåret varit tungt är en underdrift minst sagt. Det har varit skittufft, och är det stundtals fortfarande. Mitt självförtroende som projektledare har också fått sig en rejäl törn där jag behövt ifrågasätta mina metoder och ifall jag är lämplig att vägleda folk.

Men idag har det varit en bra dag!

h1

Utan barnen är jag ingenting.

januari 8, 2011

Snart tre år sedan skilsmässan var ett faktum. Tre år. Det är lång tid. Och fortfarande är det med stor sorg jag lämnar över mina barn för pappavecka.

Ibland, då och då till och med ofta, kan jag lura mig själv med att det är ok. Att jag reder mig även utan barnen. Speciellt då jag jobbar. Eller då jag träffar mina fina vänner och min familj. Men sanningen är nog ändå att i de stunderna kan jag inte grubbla. I de stunderna finns ett skyddslager på för att inte visa världen hur det egentligen är ställt. Det kanske är tur att jag fungerar på det viset. För att känna mycket hela tiden skulle jag nog inte klara av.

Hur som helst så är mitt liv inte helt utan barnen. Punkt.

Posted from WordPress for Windows Phone

h1

Om längtan efter DIG.

november 15, 2010

Jag har många vänner, bra vänner, en fin familj och jag har äran att ha de finaste barn jag någonsin kan tänka mig.

Trots det är jag ändå ensam. Ensam ända in i själen.

Jag saknar mycket att ha någon att dela min vardag med. En person jag kan vara trygg med. En person som intresserar sig för mig. En person som ser mig. Hela mig. En person som jag kan sitta nära i soffan och se på skitprogram på tv med. En person som kan hålla om mig när jag är ledsen.

Jag saknar mycket en person där jag kan skala av mig alla mina skyddslager och där jag istället kan visa allt det sköra som döljer sig där under. Bakom allt det starka.

h1

Skitveckan lider mot sitt slut.

november 5, 2010

Den här veckan har verkligen varit en riktigt skitvecka. Känt mig låg, orkeslös och längtat så förbannat mycket efter barnen. Överjävligt mycket. Inte blir det bättre av att hemmet ser ut som sju svåra år och där jag bara inte hittar energin för att ta tag i röran.

Det låga kan ha många förklaringar. Kanske alla samverkar med varsin bit. Jag orkar inte ens bry mig i det hela utan vältrar mig i självömkan med förhoppning att det vänder av sig själv denna gång.

När jag ändå håller på och gnäller så kan jag lägga till; jag skulle vilja vara sjukt snygg, 7 kg smalare och ha tuttar som pekar uppåt (fast de två sista kanske ingår i sjukt snygg?).

h1

Jag och elgrejer går inte ihop just nu.

september 27, 2010

Jag verkar ha dålig karma här hemma just nu eftersom allting går sönder. För vad sägs om följande:

  • Trasig taklampa i badrummet. Och ja, jag har provat att byta glödlampa. Typ 6 gånger. Det är inte där skon klämmer. Felet är tyngre än så.
  • Förra veckan spillde jag kaffe över min jobbdator. Allt blev svart. Tack och lov gick den att starta efter en halvtimme, men den är inte vad den varit. Musplattan funkar sådär är ett snällt uttryckt. Och ”klickfunktionen” funkar bara när den vill.
  • Min egen dator där sladden har haft glapp så till den grad att datorn inte gått att starta. För att inte tala om batteriets urladdningstid som i runda slängar är ca 1 minut.
  • Vattenkopplingen till tvättmaskinen läcker. Tillräckligt mycket för att jag inte ska våga köra tvättmaskinen då jag inte är hemma.
  • Spisen där två av fyra plattor fungerar. De andra två är isande kalla.

Nu har jag i alla fall tagit tag i datorn, som ni märker eftersom jag åter är kontaktbar vi internet. Nytt batteri är också beställt. De andra grejerna känns jobbiga. Jag kan ju inte lösa de problemen själv. Vilket försvårar det hela. Inte för att jag inte kan be om hjälp, men jag ska helst vara hemma då hjälpen anländer. Och det är jobbigt när jag jobbar 7 mil hemifrån.

h1

Datorhaveri.

september 17, 2010

Min dator är paj. Bara så att ni vet. Smyger till mig lite smygsurf på jobbdatorn.

Återkommer.

h1

När är det min tur?

juli 8, 2010

Semestern närmar sig med stormsteg. Imorgon är sista dagen med jobb. Jag längtar. Mycket. Fast samtidigt som jag ser fram emot ledigheten så ökar ledsenheten i min kropp. För ledsen är jag. Någonstans långt där inne.

Just nu saknar jag mycket att vara förälskad. Att jag är uppskattad för att jag är jag. Att det plingar i telefonen med gulliga sms. Att hålla handen. Allt det där saknar jag och de sista veckorna har jag också känt en misströstan i att det kanske kommer ta tid. Kanske flera år innan förälskelsen finns där igen.

Jag ordnar det för mig så att mitt liv fylls av vänner, nära och kära. Barnen såklart. Men ändå, i barnfria veckor, så är det tomt när jag kommer hem, telefonen tyst och jag lägger mig ensam.

Allt det här gör att jag känner denna sorg. När är det min tur?

h1

Är det som fattas lösningen?

juni 19, 2010

Jag känner som oftast en tristess som är svår att ta sig ur. Ibland lyckas jag och då leker livet. Då känner jag på hur det kan vara.

Det är inte så att livet är jobbigt, bara tråkigt. Ekorrhjulet som snurrar på. Barnen ena veckan. Jobb andra.

Samtidigt som jag känner tristessen så får jag dåligt samvete över dessa känslor. Varför kan jag inte vara nöjd? Jag har ju de finaste barnen. Ett helt ok jobb. Stabil ekonomi. Bra vänner. Varför kan inte det räcka? Varför vill jag bara ha mer, mer och mer?

Det som fattas i det stora pusslet är såklart en man. En man som älskar mig, som jag kan utbyta det innersta med, få uppskattning av. Ja allt det där som man får när man lever som par, eller i alla fall ett förhållande.

Men i ärlighetens namn så tror jag inte en man är lösningen. Jag tror att jag skulle känna av alla de känslor jag känner nu även om jag träffade någon. Så vad är lösningen? Det funderar jag på nu.

h1

Deprimerande trötthet.

juni 8, 2010

Jag är så förbannat trött.

Inte så konstigt eftersom Lillasyster har haft astma tre nätter i rad, där jag haft henne i min säng för att ömsom stilla min egen oro när hon hela tiden hostar och ömsom ge medicin alternativ lyfta upp henne på alla kuddar som hon har under ryggen. Igår natt var det bättre, astman är på väg bort, men istället hade hon ramlat av gungan i hög fart precis innan hämtningen från dagis. Rakt ner på bakhuvudet. Så pass illa att hon skulle väckas var annan/var tredje timme under natten för att utesluta hjärnskakning.

Det är jobbigt för henne. Det är jobbigt för mig. Vi är trötta båda två.

Tröttheten kommer också av att jag och min syster är osams, eller vad vi nu är. Hon finns i mina tankar stora delar av dagen. Oro, ilska och saknad i blandad kompott.

Mitt i tröttheten så kommer allt det andra som ett brev på posten. Ensamhetskänslorna som inte går att trycka ner. Hopplöshet av att mannen med stort M inte dyker upp av sig själv. Tårarna som bränner bakom ögonlocket när jag minst av allt anar det.

Idag är jag trött. På allt.

h1

Damm och ragg

juni 3, 2010

Väggen är riven och dammet upptorkat. Delvis i alla fall. Grannar som gjort liknande ingrepp har berättat långa historier om hur de fortfarande hittar damm i sina gömmor. Vet inte ifall det säger saker om dammet i sig eller grannars förmåga att städa.

Sommaren har kommit och tillsammans med den reggade jag mig återigen på dejtingsida. Jag vill komma ut, bli uppvaktad och flirtad med. Så håll tummarna för att jag får många svar.

h1

Vägg som banar väg?

maj 29, 2010

Idag ska en vägg rivas hemma hos mig. Mellan kök och vardagsrum. För att öppna upp min lilla, lilla lägenhet. Jag har sugit på karamellen länge ifall jag ska eller inte. Tänkt på allt merjobb det skapar; måla tak, måla väggar, lägga om golv, byta ut köket när jag ändå är igång(?). Ja listan kan göras lång.

Väggen som ska bort.

Kanske är tiden inte den allra bästa med tanke på hur sliten jag är. Säkert inte. Samtidigt ger denna förändring mig energi. Det händer NÅGOT. Livet går inte bara i sin stilla lunk.

Kanske kommer det fler förändringar när jag nu har börjat. Jag hoppas på det. Att jag orkar rycka tag i mig själv. Ta mig vidare.

För det vill jag. Vidare.

h1

När orken tar slut.

maj 25, 2010

Jag är trött. Så trött. Och det är bara tisdag. Nu känns det tungt. Nu gäller det att överleva. Fram till helgen, då kan återhämtning ske. Inte förr.

Onsdag, torsdag, fredag.

Tre dagar.

h1

Grillning en utmaning i sig.

maj 24, 2010

Idag har vi grillat ute i trädgården jag och barnen. Hemmagjorda hamburgare. Blev faktiskt inget gott alls. Men trevligt var det att sitta i kvällssolen. Äntligen.

Men nu är jag trött. Det tar på krafterna att sköta grill, fixet som ska till inne i köket, hålla koll på ungarna så att de inte brinner upp under tiden det blir glöd. Men ändå. Idag var det värt det.

h1

Lillasyster har 4-årskontroll.

maj 1, 2010

Lillasyster har avverkat sin första, och sista, 4-årskontroll. En mycket stolt mamma kunde se hur hon koncentrerat lyssnade på tonerna vid hörselkontrollen och svarade med jag hör nu och det låter varannan gång (eftersom BVC-tanten gav henne två svarsförslag). Lika koncentrerad var hon vid syntesten, hoppa på ett ben och gå balansgång, men mest koncentrerad var hon när en gubbe skulle ritas, då åkte nästan tungan ut mellan läpparna.

Fantastisk är hon, Lillasyster. Ville göra så väl i från sig. Lite typiskt för en 4-åring. En fin fjärilstatuering valde hon ur burken som hon nu stolt visar upp för omgivningen.

Och så lite fysiska data:

Längd: 100 cm

Vikt: 15,8 kg

Den gångna veckan har det varit mycket lugnare då det gäller trots. Vi vilar båda två. Och jag tankar kärlek med Lillasyster. Det är skönt att kunna känna obegränsad kärlek till henne just nu, för mitt i det trotsiga är det så mycket annat som kommer framför kärleken. Även fast den alltid ligger där under, så döljs den av allt det andra.

h1

Lugnet lägger sig över Solna

april 30, 2010

Glädjen och energin som kom till mig för några dagar har nu vandrat vidare. Det är ok ändå. Det var skönt att få smaka på hur det kan vara. En påminnelse.

Idag har jag fyllt i mina semesterveckor på jobbet. 6 långa veckor. 4 med barnen, 2 med mig själv. Bara en bråkdel av tiden är inplanerad ännu. Lite, lite stressad är jag över det. Speciellt de veckor då jag är själv. Shit vad ska jag göra då?

Men på något vis känner jag ändå ett lugn. Att det löser sig. Att allt löser sig. Livet. Kärleken. Jobbet.

h1

Energismitta.

april 27, 2010

Idag på jobbet, där ett möte precis avklarats och jag skulle ta mig till nästa, gick jag ute i det fina vädret med ansiktet vänt mot solen. Jag njöt av värmen och ljuset. Helt plötsligt, mitt i ett steg, så kände jag det. Lycka. Total lycka. Hela jag uppfylldes av känslan. Det var ett tag sedan det hände sist. Jag kommer inte ens ihåg när det var.

Jag blev så glad och mycket tacksam över allt jag faktiskt har. Mina fina barn. Storebror och Lillasyster. Jobbiga är de, men oj vad jag älskar dem. Gränslöst.

Lyckan över att våren verkar ha vunnit över vintern. Äntligen är den jobbiga tvekan över.

Lyckan över att jag har tagit ställning, för mig själv, i var jag står i förhållande till min karriär och mitt eget välbefinnande. Att jag tagit de viktiga stegen för att bromsa framfarten av alla mina stressymtom.

Lyckan över att jag, just nu, har ett stort lugn i allt vad som gäller kärlek och relationer. Att den biten kommer att lösa sig, av sig själv, så småningom.

Känslan gav mig energi som heter duga. Idag har jag sprudlat på jobbet och smittat andra med energi.

h1

Sammandrabbningar på hög nivå.

april 12, 2010

Lillasyster som just kommit ur sin långvariga treårstrots har nu klivit in i nästa.

Mycket vilja har hon lilla damen och jag är helt slut efter våra sammandrabbningar. Allt som gäller mat är äckligt, bara genom att glutta lite snabbt så vet hon det. Resten i livet är, för henne, helt fel. Är det inte fel bestick, så är det fel ordning på vem som går ut genom dörren på väg till dagis, eller så blir hon arg för att hon kom sist, eller varför inte även bli arg på att hon kom först. Plus allt annat som är fel, fel, fel, vilket hon ständigt uttrycker, gärna med en gnällig röst.

Jag fattar att hon testar gränser, att hon kollar att jag pallar trycket. Att jag finns kvar även om hon beter sig illa. Jag fattar det.

Men ändå, det tar på mig dessa kamper. Att ständigt varva gränssättning med oändligt tålamod. Ibland vill jag bara sjunka ner på köksgolvet och grina ögonen ur mig för att det är så jobbigt.

Jag hoppas att vi snart kommer in i en lugnare period, så att både jag och Lillasyster kan få andas och återhämta oss.

h1

I min tankebubbla

mars 26, 2010

Hej jag lever. Och jag mår ganska ok. Inte bra, men ändå ok.

Det är som om jag har gått in i en ny fas. Av något nytt. Oväntat. Helt plötsligt finner jag mig sittandes hemma, själv, tänkandes. Utan att gå under av ensamhet.

Jag behöver denna tid för mig själv. För att orka med. Orka med allt.

Jobbet, där jag inser mer än någonsin att jag befinner mig på gränsen till vad som är bra och där jag faktiskt har gjort åtgärder för att dra ned på arbetsbördan. Mina krav på mig själv försöker jag också att minska på. Att jag just nu inte behöver prestera på topp. Det är svårt. Skitsvårt. Speciellt för mig som alltid vill vara omtyckt och göra bra ifrån mig. Nu övar jag på annat.

Killar. Relationer med dessa. Helt lagt ner. Behöver det inte nu. Ja, ja, skulle han med stort H dyka upp säger jag tack, men leta, nej det gör jag inte.

Barnen, mina fina barn. Jag längtar återigen efter dem mycket. Och njuter av att ha dem hemma. Att bara vara med dem. Inget annat som distraherar oss tre.

Bloggen har fått vila denna vecka. Kanske blir det fler. Jag vet inte. Däremot är jag helt säker på att jag inte har slutat blogga. Absolut inte. Men just nu tänker jag. Och för ovanlighetens skull tänker jag inte via er. Ovant men spännande. När jag tänkt klart återkommer jag.

h1

Skriker det 40-årskris?

mars 16, 2010

Jag har skrivit så många inlägg på det som sker i mig just nu. Så många påbörjade och inga av dem har blivit avslutade, för jag vet inte hur jag ska förklara och förmedla tankarna som finns hos mig. Jag känner mig så splittrad. I allt. Och mitt i det hela känner jag att jag hela tiden måste ta ställning; för eller emot, höger eller vänster.

Dessa tankar gör att jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, lycka och olycka. Det är som om det bara finns på och av och inget däremellan. Och ändå finns det mycket däremellan. Ekorrhjulet finns där. Det som bara mal på och kallas livet.

Och jag känner mig så osäker på vad jag vill. Med mig själv och mitt liv. Osäker för att jag känner att alla beslut ligger hos mig, där jag inte kan smita ifrån och lägga val hos någon annan.

Allt är upp till mig. Ett ansvar jag i omgångar nästan inte mäktar med.