Archive for the ‘känslor’ Category

h1

Här och nu. Lägesrapport.

september 27, 2011

Nu har min resa påbörjats. Två samtal hos psykologen har resulterat i att jag förstår att jag inte mår bra. Och att jag inte gjort det under lång tid. Flera år kanske. Visst har det funnits glädje och lycka, men om jag skulle slå ut ett medelvärde så hamnar jag nog under en nivå vad som jag själv anser vara normalt och ok.

Jag har sjukt höga krav på mig själv. Att vara en bra mamma för mina barn, ge dem en bra grund att stå på, är så oerhört viktigt. Det viktigaste av allt. Allt annat hamnar efter. Men kanske behöver inte nivån ligga där den ligger. Kanske räcker lite mindre, utan att jag för den delen blir en dålig mamma. Men vad är rimligt? Vad är bra? Jag sneglar på andra föräldrar för att få se hur andra har det och ser glada fotbollsmammor, lekandes pappor och välstädade hem. Det gör inte min egen balansgång lättare.

Därutöver vill jag också prestera på mitt jobb. Vara duktig, synas, få beröm och bekräftelse. Jag vill bli någon.

Jag vill också vara en bra tjej, rolig, någon som man kan lita på. Inte en tjej som deppar ihop, grinar och tycker synd om sig själv.

Ja, ni hör ju. Det här går inte ihop någonstans. Det måste bli annorlunda.

 

Annonser
h1

Räcka till.

september 18, 2011

Jag räcker inte till för mina barn. Jag räcker inte till på mitt jobb. Jag räcker inte till för mig själv.

Hur sjutton gör ni andra för att få ihop det?

h1

Historien på mitt nya jobb.

september 9, 2011

Jag började nytt jobb i slutet av förra året. Ett relativt litet företag, där jag är projektledare över ett fåtal personer, men desto fler kundorienterade projekt. Anledningen att jag tackade ja till jobbet var att jag saknade utmaningar på mitt gamla företag, att karriärstegen lutade alltför flackt, lokaliseringen och att jag blev smickrad över att jag blivit head huntad.

Som projektledare är jag mycket entusiasmerande, driven, lyhörd och mån om att mina medarbetare har det bra. Mina svagheter är att jag inte gillar konflikter, jag tycker det är jobbigt, och svårt, att vara hård då det närmar sig deadline och jag behöver kräva mer av mina medarbetare för att de ska leverera på tid.

På mitt gamla jobb har jag blivit mycket uppskattad för mina projektledaregenskaper, jag har fått befordringar och utnämningar, och jag har också många kollegor som numer är mina vänner även privat. Så när jag började mitt nya jobb gick jag in med den kanske naiva inställningen att ”alla gillar mig” och ”jag är duktig på det jag gör”. Och så blev det precis tvärtom.

Såhär i efterhand, snart 10 månader sedan jag började, kan jag se att min första dåliga tid på jobbet har berott mycket på att en av medarbetarna, som sökte det jobbet jag fick, som också är en mycket stark inofficiell ledare har påverkat gruppens inställning till mig. Hennes åsikter har blivit deras lag. Där skitsnack har varvats med att jag inte blivit medbjuden och tillfrågad på lunch eller fikaraster. Där min kompetens blivit ifrågasatt inför kunder och kollegor. Där information inte lämnats till mig bara för att jag ska framstå som okunnig.

Såklart förstår jag också min egen del i att det blivit som det blivit. Hur jag klampat på med mina kunskaper från det stora företaget och skulle implementera det i det lilla. Min önskan att styra upp i projekten som krockat så brutalt med forskningsmentaliteten. Jag förstår det.

Nu har den ”dumma” kollegan slutat sedan några månader tillbaka och det börjar hända saker på jobbet. Bra saker. Men det är också först nu som jag förstår hur hårt detta har tagit på mig. Hur detta har bidragit till stor del till att jag mår som jag gör just nu. Hur min självkänsla och mitt självförtroende rasat i botten.

Samtidigt är det fascinerande att en person kan påverka en grupp på detta vis. Och jävligt underligt att det kan tillåtas så pass länge som det tilläts.

h1

På fredag är de hos mig igen.

augusti 24, 2011

Två veckor utan barnen. Idag, tillsammans med allt det andra, gör det fysiskt ont i mig av saknad. Idag går jag sönder inuti.

h1

Nu är det dags.

augusti 24, 2011

Det märks att jag lever på gränsen just nu. En liten händelse kan lätt svepa mig över kanten. Till fel sida. Från glad till ledsen i samma hastighet som en racerbil.Det är därför bra att jag fått en första tid hos en psykolog.

Förra gången jag gick och pratade gick jag i nästan ett helt år. Det var i samband med att jag skilde mig och då behövde jag en ventil där jag kunde gråta ut all min ångest, ta på all min ilska som kom i omgångar och för att jag helt enkelt skulle överleva förlusten av att ha mina barn varannan vecka och inte på heltid. Den gången handlade det om att jag skulle ta mig igenom skilsmässoprocessen och komma vidare ut i singelvärlden och som ensamstående med två barn.

Nu handlar det om något annat. Nu handlar det om mig. Bara mig. Det finns lite att jobba med. Nu är det dags.

h1

Det är lättare att vara arg.

augusti 16, 2011

Idag kom tårarna när jag steg av bussen på min väg mot jobbet.  Jag har saknat mina tårar i den här processen. De har liksom inte kommut ut och förbi mitt pansarskal jag satt upp omkring mig som ett skyddshölje. Så nu äntligen är de på väg. Det är bra. Men det gör ont också. Som sagt förut: ”Det är lättare att vara arg.”

h1

Någon, jag och självheten.

augusti 15, 2011

Idag träffades vi och pratade. Bra prat. Om det som varit och varför. Kärleksfullt på ett sätt. Men även en del sanningar levererades som kändes både för mig och för honom. Värst för mig var när han berättade att han inte längre är attraherad av mig. Oj, oj den jävlar anamma tog skruv rätt in i hjärtat.

Nu är jag hemma. Tillbaka i soffan. Ensamhetens soffa. Nu sjunker jag ner i självömkan och tycker synd om mig själv för att jag är själv, själv, själv. Där inga sms kommer att plinga i telefonen, där ingen kommer att stryka mitt hår, där ingen kommer att kyssa mig intensivt.

Det är inte han jag saknar. Vårt uppbrott är bra. Det är någon jag saknar.