Archive for maj, 2011

h1

Förnuft eller känsla?

maj 23, 2011

Han har fått träffa barnen. Redan. Och det känns helt rätt. Inga konstigheter.

Samtidigt ringer det i öronen på mig alla de gånger jag förmanat pappan att inte låta barnen bli introducerade för tidigt. Eller alla de bloggar, böcker och tidningsartiklar som jag läst och som säger ”Skynda långsamt”.

Jag kan på intet sätt försvara mitt beteende. Jag kan inte backa upp detta med mer än att känslan säger ja.

Och varför säger jag ja? För att jag är kär? För att förnuftet inte styr?

Eller är det så att jag inte ska tänka så mycket utan mer bara gå på mina känslor?

h1

5-årskontroll.

maj 19, 2011

Lillasyster har passerat 5 och därför gjort den sedvanliga 5-årskontrollen på BVC. Sista gången innan skolan. Herregud vad stor hon blivit!

Så för minnets skull:

Längd: 108,2 cm (till hennes och min förtret, Vilda Musen kräver 110 cm)

Vikt: 17, 7 kg

Rita gubbe skulle det göras. Noga var det med gräset som gubben skulle stå på. Likaså med himlen. Tog säkert 15 minuter att fixa för henne. Gubben däremot gick på 10 sekunder. Han var liksom sekundär i hennes teckning.

Hoppa på ett ben, räkna till 10, koll av färgkunskap och kökunskap (tydligen viktigt att det går att vara lugn och stå i kö). Och så fick mamman skryta över sitt yrväder och berätta att Lillasyster både läser och skriver.

Spruta i armen. Lillasyster fnittrigt nervös (när blev hon så?) och satt nära mig i famnen. Gick hur bra som helst men öm kommer hon bli.

h1

Leva här och nu.

maj 18, 2011

Vi tänker för mycket han och jag. Han på sitt håll och jag på mitt.  På framtiden. Blir det? Hur blir det? Rätt? Fel? Skapar en tyngd som blir jobbig att ha på axlarna. För mig. Säkerligen för honom också.

Och så ska det inte vara. Det ska vara kul, lustfyllt och utan krav om löften om framtiden. I alla fall nu. I början.

Så i morse fick jag återigen känslan av ”Vad fan, Linda. Lev nu. Känn. Må bra i vad du känner. Tänk inte längre än så!”

h1

Utmaningen.

maj 16, 2011

När jag tittar tillbaka på mina tidigare förhållanden ser jag att jag efterhand har blivit mindre och mindre jag. Där jag blivit en kompromiss, en tråkigare variant av Linda, där livet och skrattet inte längre funnits lika naturligt som från början.

Jag vill inte tappa bort mig i relationen med Honom. Jag vill vara kvar, våga ta plats och finnas som jag hela tiden. Oavsett konsekvenserna det kan föra med sig.

Det är den stora utmaningen.

h1

Skala av mig.

maj 14, 2011

Vi har träffats flera gånger nu. Han och jag. Han får mig att skratta, känna mig som kvinna och vi kan prata med varandra om saker jag brukar tycka är svåra att prata om. Han är fin.

I allt detta bra känner jag samtidigt att jag tagit på mig ett yttre skal. Ett skal jag inte vill ska finnas. Med skalet blir jag inte riktigt sann och sann är precis det jag vill vara med denna man.

h1

Är det meningen att jag ska göra något vettigt på jobbet?

maj 9, 2011

Jag dejtade en kille i början av året. En fin kille, rolig, snäll och med hjärtat på rätt ställe. Men för mig infann sig aldrig fjärilarna i magen. Jag försökte verkligen, även fast jag långt inne viste att fjärilarna aldrig skulle infinna sig. Så tillslut, ganska nyligen, så fick jag säga att jag inte längre var intresserad.

En vecka senare dyker denna man upp. Som om han legat och väntat i kulisserna. Där alla känslor hamnar rätt från början och fladdret i magen växer sig bara starkare för varje dag.

Härligt, fruktansvärt nervöst och fy sjutton vad jag inte kan koncentrera mig på någonting.

h1

Vad gör jag nu?

maj 8, 2011

Dejten. Hur gick det med den?
Vad sägs om total attraktion, lika nivå på samtalen och en kille som är öppen, känslosam och dessutom snygg.

Men. Såklart att det finns ett men. Skild i november förra året. Han säger själv att han inte har en aning om vart han är i livet och vart han är på väg. Han är mycket tydlig med det.

Mitt förnuft säger att jag ska backa, inte ge mig in i detta eftersom det troligaste är det inte kommer bli bra.

Min känsla är att jag faller som en fura.