Archive for the ‘Storebror’ Category

h1

Åtta år.

augusti 6, 2011

Idag fyller du 8. Och jag älskar dig så att mitt hjärta kan spricka. Din pliriga blick när du gjort något bus, ditt stora långa lockiga hår, ditt leende som lyser upp i hela ditt ansikte, ditt snälla kärleksfulla sätt. Allt detta och mycket mer därtill gör att du är den finast pojken i hela världen.

Jag är så glad för att du valde att komma till mig!

h1

Vikten av tid.

juli 4, 2011

Vi har inte träffats på några veckor han och jag. Eller jo, det har vi, men då har barnen också funnits där. Det blir annorlunda då, med barnen omkring. Jag blir mer mamma, såklart, och kärleken till honom får komma i andra hand. Min spontanitet och, i viss mån, min glädje döljs under ett tjockt lager av ansvar och skuld.

Skuld för att Lillasyster visar med all tydlighet att hon inte gillar att tid tas från henne och ges till honom. Hon, mitt lilla yrväder, blir inåtvänd och tyst vilket triggar alla mina knappar. Det känns tungt när det är så, samtidigt förstår jag att hennes reaktion är högst rimlig. Skuld också för att Storebror finner sig så bra i situationen och att han därför får än mindre uppmärksamhet för att jag inte räcker till när Lillasyster kräver allt.

Och i allt detta kring barnen så ifrågasätter jag ifall jag gör rätt val. Är kärleken värd att utsätta barnen, och mig själv, all denna tyngd som det medför? Men vad är alternativet? Att leva själv resten av livet som Han sa?

Så äntligen får vi lite tid för oss själva. Han och jag. Där jag kan få plats i hans famn och bara tänka på mig och på oss. Där jag återigen hittar tillbaka till mina känslor för honom och där ömheten och kärleken växer sig allt starkare. Där glada Linda utan allt ansvar kan ta form och plats.

h1

Mina älskade ungar.

november 8, 2010

Barnen. Äntligen hemma. Just nu är jag lite förälskad i mina egna barn. Där jag bara kan fastna i mitt eget stirrande på hur fina de är.

Det var länge sedan jag kände som jag precis nu känner för mina barn. Lyckan över att de har kommit till mig. Att jag får äran att ha dem.

 

h1

Fantastiska BUP

oktober 16, 2010

Storebror har sedan skolstarten (då det nya hemmet med pappan utan bonussyskon och bonusmamma blev vardag) inte velat gå till sin pappa. Han gråter och uttrycker kraftigt att han inte vill. Detta har också smittat av sig till Lillasyster som gör likadant som hennes stora idol Storebror. Det hela är jobbigt både för mig, barnen och såklart för deras pappa.

Under denna tid har pappan och jag kunnat prata om detta. Kanske inte alltid i sin mest konstruktiva form, men dialogen har alltid funnit i alla fall (vilken stor skillnad det blivit det senaste året!). Nu har det dock gått lång tid och detta börjar tära på oss alla och jag har känt att jag famlar i mörkret för hur jag ska bete mig i denna situation och inte vetat hur jag ska stötta barnen på bästa vis.

Så igår ringde jag till BUP för att få råd hur jag, och vi, ska gå vidare.

På 15 minuter gav denna fantastiska kvinna på andra sidan telefonluren, mig så många konkreta råd och den riktning på vägen framåt som jag så länge saknat. De främsta råden var att vi alla; barnen, pappan och jag, sätter oss tillsammans och pratar om vad som känns jobbigt hos hemma hos pappan (inte som nu då jag pratar på mitt håll med barnen och pappan pratar på sitt). Kanske saknas det några grejer hemma hos pappan som ger trygghet när de är hos mig. Kanske ska några gosedjur följa med barnen när de byter hem? Kanske någon leksak? Kanske finns det någon rutin som barnen gillar hemma hos mig som de också vill ha hos pappan? Eller något annat. Detta ska vi tillsammans diskutera.

Kvinnan på BUP betonade också att Storebrors och Lillasysters reaktion är högst normal efter att ha haft en turbulent tid. Skilsmässan mellan mig och pappan, inflytt med den nya familjen och nu utflytt från den nya familjen. Mycket har hänt i livet runt pappaveckan. Och att mycket handlar om att det inte finns någon trygghet i hemmet, ingen stabilitet, men att det inte beror på pappans förmåga att vara en bra pappa, utan på situationen som barnen befinner sig i. Hon tyckte också att jag kunde boosta pappan med självförtroende i att han är en bra pappa. Och där är verkligen något jag kan ta till mig eftersom jag ibland har en underliggande ton i att det är hur pappan beter sig, eller inte beter sig, som är problemet. Och mindre självförtroende i sin papparoll är inte vad barens pappa behöver just nu. Tvärtom!

Efter samtalet med kvinnan på BUP blev jag lite gråtmild, över de konkreta råden, över att det kommer ordna sig. Och också över att Sverige är ett sådant fantastiskt land som tillhandahåller hjälp för vilsna föräldrar som mig.

 

h1

Begravning.

oktober 3, 2010

I fredags var det begravning. Barnens gammelfarfar, dvs pappans farfar. För barnen var gammelfarfar den första i deras närhet som dött och för pappan och mig var det en självklarhet att de två skulle vara med på begravningen. För att döden är en naturlig del av livet och för att en begravning, speciellt då någon dött efter ett långt och rikt liv, kan vara en mycket fin ceremoni.

Begravningen var lugn och rofylld. Prästen gjorde en strålande insats där hon lotsade oss genom gammelfarfars liv. Lillasyster blev mycket ledsen i slutet av begravningen, men satt hos sin pappa, där de tillsammans kunde få närhet hos varandra under den sorgsna stunden. Storebror var mer samlad men för honom kom det ledsna under den efterföljande middagen då ett kort gick runt på gammelfarfar som var taget bara några dagar innan han gick bort.

Jag själv är mycket tacksam för att jag fick vara med på begravningen och att jag togs emot med öppna armar, trots att jag numer inte tillhör den delen av familjen. Jag är glad för att jag var med och delade upplevelsen med barnen och jag tror också att pappan tyckte det var skönt att jag fanns där eftersom han hade sin egen sorg att ta hand om mitt bland barnen.

h1

Jag släppte. För fan, jag släppte.

augusti 20, 2010

Vi, eller rättare sagt jag, ville inte hänga vid poolen varje dag, så andra dagen begav vi oss iväg till en närliggande strand för att bada i Atlanten och göra fina sandslott i den svarta lavasanden. Jag hade sett framför mig, sådär lite romantiskt, hur vi skulle bada alla tre (pappa ville vara kvar på hotellet) i havet och bara ha det bra under förmiddagen.

Denna dag blåste det ganska mycket dock så Lillasyster ville inte bada utan valde själv att stanna på stranden då jag och Storebror tog ett snabbt dopp. Så ser jag vågen, en stor rackare som kommer in mot oss och jag håller i Storebror med båda mina armar och tar vågen i ryggen.

Kraften i vågen är enorm. Jag tappar direkt fotfästet och sugs under vattnet, med Storebror i famnen. Och så blir allt kaos. Balansen finns ingenstans och jag släpper Storebror ur mitt grepp. JAG-SLÄPPER-STOREBROR-UR-MITT-GREPP! Under vattnet. Så känner jag botten med fötterna. Hittar Storebror precis där jag lämnat honom, framför mig. Tar tag i honom och vi kommer tillsammans upp ur vattnet och kan dra in luften i lungorna.

Ångesten är momentan när jag inser att jag kunde ha förlorat honom där och då. Och det skulle helt och hållet vara mitt fel. Jag släppte taget. Om mitt barn. Fruktansvärt. Det trodde jag aldrig att jag någonsin skulle göra. Aldrig, aldrig, aldrig.

Men jag gjorde det.

Jag tackar så till högre makter, min lyckliga stjärna eller vad som för att det gick bra. Att han fanns där framför mig. Att Lillasyster ville vara kvar på stranden. Att allt gick väl. Känslan att jag släppte kommer jag få leva med under lång tid. Kanske för alltid.

h1

Det är din dag i dag!

augusti 6, 2010

Idag fyller han år. Min fina sexåring blir 7. Stort. För oss båda.

Han har vuxit mycket, kanske inte så mycket på längden, men mentalt. Oj, oj vad det har hänt grejer där på ett år! 6-års trotsen är förbi och över. Istället har jag fått en mer självsäker unge som helt nyligen börjat fråga frågor. Om allt. Hela tiden. Han har också fått humor, där han kan få mig att skratta så att jag kiknar.

Lego är fortfarande hans favoritsysselsättning, tillsammans med allt annat som går att bygga. Men byggandet är bara steg ett i en hel process där han sedan har avancerade rollekar med sina gubbar mitt i sina konstruktioner. Nu under sommaren har han och Lillasyster också funnit varandra och kan, faktiskt, leka tillsammans i någon timme utan bråk.

Jag är så stolt över denna unge. Så stolt! Och älskar honom oändligt mycket.

Minnesnotering:
Längd: 120 cm
Vikt: ca 20 kg
Tänder: Två tappade (de främre, nere)
Tre lösa (nere på var sida om de två nya, en av de främre, uppe)
En sexårstand har kommit
Kan skriva och läsa
h1

Fantastiska unge!

maj 7, 2010

Överlämningsdag idag. Från pappan till mig. Via skola och dagis.

Jag hämtar Storebror först. När jag kommer över skolgården ser jag honom på långt håll när han spelar bandy på gården. Han springer med klubban framför sig, försöker få in bollen i mål. Hans bästa kompis spelar också och hans pappa står redan vid planen och jag ser att han pekar på mig och samtidigt säger något till Storebror. Storebror tittar upp, vänder sig mot mig, slänger klubban och sätter fart mot mig.

Mamma! Maaammaaa! Och så kastar han sig upp i min famn. Vi kramas länge och hårt och jag får kämpa för att blinka tillbaka tårarna som kommer direkt.

Denna hämtning var speciell för mig. Mycket speciell. I vanliga fall blir Storebror glad, men mer än så är det inte.

Denna hämtning kommer jag minnas och vårda långt in i mitt hjärta. Länge. Länge.

h1

Energismitta.

april 27, 2010

Idag på jobbet, där ett möte precis avklarats och jag skulle ta mig till nästa, gick jag ute i det fina vädret med ansiktet vänt mot solen. Jag njöt av värmen och ljuset. Helt plötsligt, mitt i ett steg, så kände jag det. Lycka. Total lycka. Hela jag uppfylldes av känslan. Det var ett tag sedan det hände sist. Jag kommer inte ens ihåg när det var.

Jag blev så glad och mycket tacksam över allt jag faktiskt har. Mina fina barn. Storebror och Lillasyster. Jobbiga är de, men oj vad jag älskar dem. Gränslöst.

Lyckan över att våren verkar ha vunnit över vintern. Äntligen är den jobbiga tvekan över.

Lyckan över att jag har tagit ställning, för mig själv, i var jag står i förhållande till min karriär och mitt eget välbefinnande. Att jag tagit de viktiga stegen för att bromsa framfarten av alla mina stressymtom.

Lyckan över att jag, just nu, har ett stort lugn i allt vad som gäller kärlek och relationer. Att den biten kommer att lösa sig, av sig själv, så småningom.

Känslan gav mig energi som heter duga. Idag har jag sprudlat på jobbet och smittat andra med energi.

h1

Ge mig råd!

april 3, 2010

Det är pappans påsk med barnen. Trots det fick jag låna Storebror hela långfredagen för att vi två tillsammans kunde åka upp till Romme och ha en trevlig dag i skidbacken bara han och jag. Och det hade vi också. Precis som förra året.

Så överlämningen hemma hos pappan. Jag blir som vanligt inte inbjuden, får stå kvar i hallen. Visar en film tagen på Storebror när han åker i backen för pappan. Jag lämnar kläder. Hälsar och kramar såklart på Lillasyster. Jag är i hallen i 5-10 minuter.

I 5-10 minuter står också pappans nya i köket. Skramlandes med byttor och kastruller. Kommer inte ens ut i hallen och säger ett hej. Jag blir sjukt förbannad. Tycker att det hör till normalt hyfs. Att hon får bita ihop med allt hon känner och upplever för att uppträda som normala människor gör. Det vill säga: hälsa. Jag kräver inte mer. Har slutat kräva för länge sedan, eftersom det inte ger effekt.

Men jag gör såklart ingen grej av det. Kramar och pussar mina barn och säger hej då till dem.

Väl hemma tar ilskan tag i mig. Skriver ett ilsket inlägg på Facebook. En god vän kontaktar mig och säger att jag inte ska ödsla energi. Eftersom jag ändå inte kan påverka. Så jag sansar mig.

Sansningen gör att jag börjar tänka. Det gör också att jag blir ledsen. Så förbannat ledsen. För mitt i min ilska så har jag inte sett det som verkligen INTE hände i hallen. Att hon sa hej till Storebror. Välkomnade honom i hemmet. Ingen kontakt med honom över huvud taget. Och jag blir så förbannat ledsen för att det är så. Han borde få känna sig välkomnad av samtliga som bor med honom. Oavsett om hans mamma står i hallen.

Kanske blev det bra efter att jag gått. Jag har ingen aning. Såklart. Men känslan i mig är att det inte är så.

Och var ligger pappans ansvar? Han står, som alltid, bara tyst bredvid och ser på. Låter kvinnorna runt honom handla utan att han sätter gränser.

Och var ligger mitt ansvar? Ska jag bara notera vad som händer? Ska jag agera? Och i så fall hur?

h1

Det ringer hos oss.

mars 1, 2010

Här hemma har en väckarklocksmarodör flyttat in. Storebror är hans mellannamn, för klockor ställs om och sätts på ringning stup i kvarten.

I natt vaknade jag av att spidermanklockan på barnens rum satte igång vid tre snåret. Klockan har totalt fyra knappar varav ingen av dem betyder off. Så för att jag skulle få stopp på ringandet, helst innan barnen vaknade, så använde jag mig av samtliga knappar. Då tystnade klockan och jag kunde pusta ut och gå och lägga mig i min säng igen.

Jag hinner lagom somna om när klockan börjar igen. Snooza tyckte klockan att det var lämpligt att göra mitt i natten. Jag kastade mig ut ur sängen, och eftersom min säng är uppbyggd så betyder ”kasta mig ur” verkligen kasta mig ur. Denna gång tittade jag lite längre på knapparna, men ändå kunde jag inte tolka vilken av knapparna som bäst kunde fungera för total avstängning, så jag fick återigen paniktrycka på alla knappar.

Ja, ni är smarta allihopa, så ni kan lista ut vad som hände efter sisådär 10 minuter.

Denna gång tog jag med mig klockan ut i köket, för nu jävlar, skulle batterierna ur. Spidermanklockan är en barnklocka. Barnklockor har ett liten, pytteliten, skruv för att få upp batteriluckan. Pytteliten skruvmejsel frambringas inte vid, nu, halv fyra på morgonen. Diverse verktyg från kökslådan provades och tillslut funkade den lilla, vassa kniven och batterierna kunde äntligen tas ut.

Tillbaka till sängen. Somna om. För att vakna av den egna klockan vid halv sju. Det mest intressanta var att varken Storebror eller Lillasyster som sover i samma rum som klockan vaknade. Det bådar gott för framtiden.

Så frukost. Vi alla sätter oss. Då drar nästa väckarklocka igång. Storebror ler och njuter.

h1

När allt flyter en onsdagkväll.

februari 17, 2010

Det märks att barnen börjar bli större och mer självständiga. Nu till exempel:

Storebror pysslar med lego vid köksbordet och hittar alla bitar utan hjälp. Lillasyster sitter självvalt på sitt rum och gör armband och hon kommer ut i köket då hon behöver hjälp, jag behöver inte gå dit.

Och jag. Jag får en bloggstund trots att barnen är vakna.

Idag är en bra kväll. För oss alla.

h1

Blixtvisit till mammaliv.

februari 7, 2010

Igår när jag skulle åka till en av mina vänner så skulle jag först stanna till vid affären. Jag parkerar utanför och när jag slår igen bildörren ser jag pappan komma mot mig. Vi hälsar och jag frågar om barnen är med. Han pekar på deras bil och där sitter alla barnen. Mina två och den nyas tre. Jag öppnar bildörren på Lillasysters sida och hon sträcker sig mot mig, blir jätteglad och ropar ”Mamma!”. Storebror sitter bak och jag når bara hans händer som han sticker fram under nackstödet. Vi håller händerna hårt. Pappan och hans nya går in och handlar och jag blir kvar med alla barnen tills de kommer tillbaka. Vi småpratar, jag och de 5 små. Hennes barn tittar nyfiket på mig och jag tittar lika nyfiket på dem.

Så kommer pappan och hans nya tillbaka. Jag säger hej då till barnen.

Efteråt. En stor tomhet. En stor sorg. För att jag snubblat på mina egna barn en lördagskväll. 5 minuter av smeka på kinden, hålla handen, prata lite om dagen. Sen åkte de bort, eller hem, hur man nu ser det.

Känslan sitter kvar. Som en tagg i hjärtat.

h1

Mask i magen. Igen.

januari 29, 2010

Storebror har begåvats med förmågan att lätt få mask i magen. Kan bero på att han antingen biter på naglarna eller har något finger i munnen. Äggen sprids på det viset, åker ner i magen, kläcks, ut i rumpan, kli och så en hand som ska ta bort kliet. Rundgång liksom.

Han får såklart maskmedel, det där röda, starka färgämnet som tar kål på maskarna men inte äggen. Konstant klippta naglar, byte av sängkläder, kalsonger, pyjamas hör också till botemedel, men ingenting hjälper.

Och jag blir tokig snart. Vill bara ha bort skiten. Därför blir jag extra arg när Storebror idag klagar på kli i rumpan och dessutom säger att det kliat flera dagar hos pappan. Pappan däremot har inte gjort något åt saken. Inte tittat, inte sagt något till mig, inte givit maskmedel.

Va fan, när blev jag ansvarig för maskarna?

h1

Irriterande lista.

januari 13, 2010

Skitirriterad är jag idag. Eller blev på eftermiddagen är mer korrekt att säga. Irriterad på allt och inget. Jobbigt. Ingenjör som jag är gör jag en lista:

  • Pappan och jag går tillsammans med båda barnen till doktorn för rutinkontroll av deras astma. Lillasyster har mycket tunna strumpbyxor. Ni vet sådana tunt stickade i något blommönster där det är stora maskhål för att göra mönster. Jag hatar denna typ av kläder över huvudtaget, speciellt då hon är 3,5 och ska, i mitt tycke, ha praktiska kläder som går att leka i utan problem. Men. MEN. Jag bestämmer inte över Lillasysters klädsel då hon är hos sin pappa. Däremot blir jag sjukt irriterad av att hon inte har något annat på fötterna än dessa håliga strumpbyxor. Rätt ner i skorna bara. Tjoff. Fan det är ju typ hur kallt som helst. Vad, tänker pappan på? Vad tänker han med?
  • För några dagar sedan frågade jag pappan om han hade Storebrors fotbollskläder och skor. Viktigt eftersom imorgon startar träningen efter juluppehållet. Själv hade jag inte hittad dem här hemma. Inget svar har jag fått på min fråga. Idag hos doktorn frågade jag igen, men han kunde inte svara eftersom han inte kollat upp detta. Idag när jag är på väg hem från jobbet, 19.30, ringer han mig och säger att han inte hittar skiten. Jag blir ännu mer irriterad och tycker att han kunde fan sagt det lite tidigare än halv åtta på kvällen dagen innan träningen. Men mest irriterad blir jag eftersom när jag kommer hem så hittar jag grejerna hemma hos mig. Mitt fel alltså. Sjukt störd blir jag på det! Nu kan jag inte ens vara arg på pappan. Usch.
  • Sist men inte minst. U, denna U, såklart. Han gör mig osäker. Osäker på om han är intresserad eller ej. Ibland har jag självförtroende som heter duga. Men just idag skulle jag behöva bli bekräftad. Att det är något bra på gång. Att han vill. Självklart skickar jag ett sms för att bli bekräftad (jag vet Lotten, jag skulle ju inte, jag skulle skicka till dig istället…) och såklart får jag inget svar alls. Nada. Och jag satt verkligen och tänkte: ”Skicka inte sms:et. Skicka inte sms:et. Det är bara för kontroll och bekräftelse. Du kommer inte få det på detta viset. Ring istället.” SKICKA? JA.
h1

På dåligt humör, eller?

januari 6, 2010

Idag skulle vi alla åka skridskor något som vi sett framemot mycket. Så sjuknar Storebror om, inget kräk, men lite feber har kommit. Vi stannar hemma och jag håller på att bli tokig. Ännu en dag inne i en liten lägenhet. Jag behöver få komma ut, ut, ut. Röra på mig, få tankarna på annat. Leka med barnen.

Idag gäller det att bara gilla läget. Hålla modet uppe. Ha tålamod med mig själv och med barnen.

Kanske ska slänga ut granen, det vore ett projekt om något, med minne från förra året då barren hamnade överallt i hela lägenheten innan granfan var ute.

h1

Kräksjuka.

januari 4, 2010

Snacka om att komma tillbaka till mammalivet med raketfart när Storebror startar upp året med kräksjuka.

Synd är det om honom. Som fan.

Update: Två kräkningar blev det bara. Skönt!

h1

Mitt 2009.

januari 2, 2010

Januari

Söndagar utan barnen är skit. Följer mig hela året.

Barnen introduceras för den nya. Från att ha väntat länge tills denna dag, går allt nu tokfort. För mig.

Jag går på min första dejt sedan skilsmässan. Det blev inget, men dejtandet var i alla fall igång.

Jag åker på en skidresa som bjuder på mer än jag någonsin väntat mig. Jag känner mig kvinnlig och sedd. Och vill ha mer.

Februari

Jag börjar förstå att jag aldrig någonsin kommer att vänja mig vid att ha barnen på halvtid. Men samtidigt förstår jag också att jag kan lära mig att leva på detta sätt. För att jag måste.

Det är ett år sedan pappan ville skiljas.

Mars

Jag erbjuds ett spännande projektledarjobb. Känner att karriären är på rätt väg, vilket gör mig lycklig.

Storebror och jag åker till Romme för att åka skidor. Lyckan är maximal. För oss båda.

Lillasyster, snart 3, går in i sin trotsigaste period någonsin. Utmanande. Det är tur att jag älskar henne så mycket, för hur hade det annars gått?

Jag känner att jag kommit långt i skilsmässolandet. Att jag inte har mer att skriva om i bloggvärlden i detta ämne. Jag avslutar bloggen Linda med M&m.

April

En ny konflikt med pappan blommar upp. Jag behöver en ventil. Jag och mina små startas. Bitterhet är ett ord som finns och känns i hela min kropp. Härjar fritt.

Maj

Jag är slutkörd. Mycket på jobbet. Det tuffa livet som ensamstående förälder tär. Jag snubblar nära gränsen för vad jag klarar av.

Jag fyller 37.

Sakta, sakta händer det saker i min och pappans relation. Bra saker.

Juni

För första gången någonsin är jag orolig för min egen hälsa. För att jag ska klappa igenom.

Pappan och den nya flyttar ihop, med alla fem barnen. Och jag får träffa henne.

Semestertiden för pappan och barnen. Jag har dem till låns under 48 timmar. Återlämningen är smärtsam. Som fan. Jag går sönder inuti.

Juli

Jag mår fortfarande skit. Jag håller mig över ytan med det är bara så att jag kan andas. Inget annat.

Semester. Äntligen semester. Med barnen. Jag återvänder så smått till livet.

Jag går på dejt. Jag ber till högre makter om att jag ska få hångla. Och blir bönhörd.

Augusti

Storebror börjar i skolan. Lillasyster sväljer en magnet.

Konflikt med pappan. Big Time. Samarbetssamtal hos familjerätten inleds.

September

Jag fattade det inte där och då, att sammarbetssamtalen hade betydligt större betydelse för pappans och min relation. Nu förstår jag.

Oktober

Jobbtempot är fruktansvärt högt. Men jag njuter av varje sekund. På jobbet lever jag.

Jag drar till Turkiet för att leva äkta charterliv under en vecka.

November

Pappan mår skit. Storebror börjar kissa i sängen. Nu gäller det att börja snacka med varandra. Pappan och jag. Och det gör vi. Vi är på rätt väg!

Jag önskar mig lite pirr i magen och får hjälp från oväntat håll.

Storebror börjar prata om skilsmässan. Det är jobbigt men bra. Pappans och min nya öppenhet ger resultat.

December

Jag går på dejt. Och tycker att det är trevligt.

Lillasyster är helt utan förvarning ut ur sin treårstrots. Fantastiskt!

Storebror ger mig en julklapp jag aldrig kommer att glömma. Presenten är som en titt rakt in i hans hjärta.

Jag går på dejt nummer två, tre och fyra. Jag avslutar året med att vara förälskad.

h1

En del saker löser sig.

december 30, 2009

Det verkar som om det släppt för Storebror nu. Inget kiss i sängen de senaste 3-4 veckorna. Skönt. Och en stor lättnad.

h1

Ny förvaringsplats.

december 25, 2009

Storebror gjorde en julklapp till mig i skolan. I all hemlighet. På julaftonsmorgon ringde han till pappan och påminde om att pappan inte fick glömma att ta med sig julklappen. Paketet delades ut till mig först av alla. Mycket viktigt var det att jag skulle ha den direkt. Samtidigt som jag öppnar och ser den underbara asken som han pysslat med så säger han:

Mamma, i den här asken ska du ha din ring. Den ringen du hade tillsammans med pappa.

Julklapp från Storebror