Archive for the ‘Bitter’ Category

h1

Fuck söndagar.

maj 30, 2010

Jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till söndagar utan barn. För de är alla så otroligt jobbiga. Ensamheten som triggar hela tiden. Gör mig apatisk och fruktansvärt låg. Att aktivera mig tillsammans med vänner hjälper mig över ytan en stund, men jag orkar inga långa vänmöten eftersom det krävs mycket energi för att hålla en bra nivå på humöret.

Det är också jobbigt att planera för något varenda söndag. Boka in med kompisar. Aldrig är något klappat och klart från början utan jag måste alltid aktivt se till att något händer.

Och så här kan jag inte ha det längre. Något måste göras.

h1

När bitterheten kom till Solna

april 3, 2010

Idag är jag så jävla bitter. Som om jag trillat tillbaka ett år i hela skilsmässoprocessen.

Troligtvis beror det på att det är en högtid i full gång och jag är ensam, utan barn, och självvalt även ensam utan vuxna runt mig. Jag har idag också gått igenom samtliga fotografier av Lillasyster eftersom hon ska få ett fotoalbum på sin 4-årsdag som handlar om henne och genomgången drog igång ett och annat.

Lillasysters 1-års dag. Pappan var inte där. För jag hade precis kommit på honom att han fortfarande hade kontakt med tjejen på jobbet som han varit otrogen med, trots att han sagt att han inte träffade henne längre. Det blev för mycket för mig och jag kastade helt enkelt ut honom ur vårt gemensamma hem. Trots Lillasysters första födelsedag.

Bilderna visar finaste flickan. 1 år. Mamman och pappan påväg att skiljas. Och jag känner återigen olyckan som jag kände då. Smärtan. Ilskan. Fan hon var bara 1. Storebror var bara 3,5. Man får inte hitta en annan då. På något vis lappar pappan och jag ihop det hela. Han kommer hem. Tillbaka. Och vi har vår bästa sommar sedan barnen kom till oss.

Jag bläddrar vidare bland fotografierna. Lillasyster fyller 2. Denna gång är det på riktigt. En ny kvinna för pappan. Huset är sålt, lägenheter är köpta, men vi har ännu inte flyttat. Denna gång firar vi tillsammans. Men sorgen finns i bilderna. I mina ögon.

Lillasyster är fortfarande liten. Storebror likaså.

Lillasyster fyller 3. Det firas hemma hos mig med hela tjocka släkten. Från både min sida och pappans. Pappan är med. Det är strålande väder och vi kan sitta ute trots att det bara är april. På födelsedagskalaset så berättar pappan för alla när han och den nya ska flytta ihop. Något som jag inte fått veta tidigare. Flytten går en knapp månad senare.

När alla gått hem är jag galen och ringer till pappan, som gått iväg med barnen, och skäller. Och skäller. Och skäller. Trots att barnen står bredvid honom hela tiden och hör. Jag skäms som ett djur efteråt. Gör så fortfarande. Jag borde valt ett bättre tillfälle. Jag borde tagit hänsyn till barnen. Men jag lät mig själv och mina känslor gå före.

Ytterligare ett år har snart passerat. Lillasyster fyller 4 om tre veckor. Halva sitt liv har hon levt med båda sina föräldrar. Den andra har hon hoppat mellan hemmen. Jag hoppas att fotografierna från hennes kalas bara kommer att föra med sig bra minnen i framtiden.

h1

Ge mig råd!

april 3, 2010

Det är pappans påsk med barnen. Trots det fick jag låna Storebror hela långfredagen för att vi två tillsammans kunde åka upp till Romme och ha en trevlig dag i skidbacken bara han och jag. Och det hade vi också. Precis som förra året.

Så överlämningen hemma hos pappan. Jag blir som vanligt inte inbjuden, får stå kvar i hallen. Visar en film tagen på Storebror när han åker i backen för pappan. Jag lämnar kläder. Hälsar och kramar såklart på Lillasyster. Jag är i hallen i 5-10 minuter.

I 5-10 minuter står också pappans nya i köket. Skramlandes med byttor och kastruller. Kommer inte ens ut i hallen och säger ett hej. Jag blir sjukt förbannad. Tycker att det hör till normalt hyfs. Att hon får bita ihop med allt hon känner och upplever för att uppträda som normala människor gör. Det vill säga: hälsa. Jag kräver inte mer. Har slutat kräva för länge sedan, eftersom det inte ger effekt.

Men jag gör såklart ingen grej av det. Kramar och pussar mina barn och säger hej då till dem.

Väl hemma tar ilskan tag i mig. Skriver ett ilsket inlägg på Facebook. En god vän kontaktar mig och säger att jag inte ska ödsla energi. Eftersom jag ändå inte kan påverka. Så jag sansar mig.

Sansningen gör att jag börjar tänka. Det gör också att jag blir ledsen. Så förbannat ledsen. För mitt i min ilska så har jag inte sett det som verkligen INTE hände i hallen. Att hon sa hej till Storebror. Välkomnade honom i hemmet. Ingen kontakt med honom över huvud taget. Och jag blir så förbannat ledsen för att det är så. Han borde få känna sig välkomnad av samtliga som bor med honom. Oavsett om hans mamma står i hallen.

Kanske blev det bra efter att jag gått. Jag har ingen aning. Såklart. Men känslan i mig är att det inte är så.

Och var ligger pappans ansvar? Han står, som alltid, bara tyst bredvid och ser på. Låter kvinnorna runt honom handla utan att han sätter gränser.

Och var ligger mitt ansvar? Ska jag bara notera vad som händer? Ska jag agera? Och i så fall hur?

h1

Mask i magen. Igen.

januari 29, 2010

Storebror har begåvats med förmågan att lätt få mask i magen. Kan bero på att han antingen biter på naglarna eller har något finger i munnen. Äggen sprids på det viset, åker ner i magen, kläcks, ut i rumpan, kli och så en hand som ska ta bort kliet. Rundgång liksom.

Han får såklart maskmedel, det där röda, starka färgämnet som tar kål på maskarna men inte äggen. Konstant klippta naglar, byte av sängkläder, kalsonger, pyjamas hör också till botemedel, men ingenting hjälper.

Och jag blir tokig snart. Vill bara ha bort skiten. Därför blir jag extra arg när Storebror idag klagar på kli i rumpan och dessutom säger att det kliat flera dagar hos pappan. Pappan däremot har inte gjort något åt saken. Inte tittat, inte sagt något till mig, inte givit maskmedel.

Va fan, när blev jag ansvarig för maskarna?

h1

Mitt 2009.

januari 2, 2010

Januari

Söndagar utan barnen är skit. Följer mig hela året.

Barnen introduceras för den nya. Från att ha väntat länge tills denna dag, går allt nu tokfort. För mig.

Jag går på min första dejt sedan skilsmässan. Det blev inget, men dejtandet var i alla fall igång.

Jag åker på en skidresa som bjuder på mer än jag någonsin väntat mig. Jag känner mig kvinnlig och sedd. Och vill ha mer.

Februari

Jag börjar förstå att jag aldrig någonsin kommer att vänja mig vid att ha barnen på halvtid. Men samtidigt förstår jag också att jag kan lära mig att leva på detta sätt. För att jag måste.

Det är ett år sedan pappan ville skiljas.

Mars

Jag erbjuds ett spännande projektledarjobb. Känner att karriären är på rätt väg, vilket gör mig lycklig.

Storebror och jag åker till Romme för att åka skidor. Lyckan är maximal. För oss båda.

Lillasyster, snart 3, går in i sin trotsigaste period någonsin. Utmanande. Det är tur att jag älskar henne så mycket, för hur hade det annars gått?

Jag känner att jag kommit långt i skilsmässolandet. Att jag inte har mer att skriva om i bloggvärlden i detta ämne. Jag avslutar bloggen Linda med M&m.

April

En ny konflikt med pappan blommar upp. Jag behöver en ventil. Jag och mina små startas. Bitterhet är ett ord som finns och känns i hela min kropp. Härjar fritt.

Maj

Jag är slutkörd. Mycket på jobbet. Det tuffa livet som ensamstående förälder tär. Jag snubblar nära gränsen för vad jag klarar av.

Jag fyller 37.

Sakta, sakta händer det saker i min och pappans relation. Bra saker.

Juni

För första gången någonsin är jag orolig för min egen hälsa. För att jag ska klappa igenom.

Pappan och den nya flyttar ihop, med alla fem barnen. Och jag får träffa henne.

Semestertiden för pappan och barnen. Jag har dem till låns under 48 timmar. Återlämningen är smärtsam. Som fan. Jag går sönder inuti.

Juli

Jag mår fortfarande skit. Jag håller mig över ytan med det är bara så att jag kan andas. Inget annat.

Semester. Äntligen semester. Med barnen. Jag återvänder så smått till livet.

Jag går på dejt. Jag ber till högre makter om att jag ska få hångla. Och blir bönhörd.

Augusti

Storebror börjar i skolan. Lillasyster sväljer en magnet.

Konflikt med pappan. Big Time. Samarbetssamtal hos familjerätten inleds.

September

Jag fattade det inte där och då, att sammarbetssamtalen hade betydligt större betydelse för pappans och min relation. Nu förstår jag.

Oktober

Jobbtempot är fruktansvärt högt. Men jag njuter av varje sekund. På jobbet lever jag.

Jag drar till Turkiet för att leva äkta charterliv under en vecka.

November

Pappan mår skit. Storebror börjar kissa i sängen. Nu gäller det att börja snacka med varandra. Pappan och jag. Och det gör vi. Vi är på rätt väg!

Jag önskar mig lite pirr i magen och får hjälp från oväntat håll.

Storebror börjar prata om skilsmässan. Det är jobbigt men bra. Pappans och min nya öppenhet ger resultat.

December

Jag går på dejt. Och tycker att det är trevligt.

Lillasyster är helt utan förvarning ut ur sin treårstrots. Fantastiskt!

Storebror ger mig en julklapp jag aldrig kommer att glömma. Presenten är som en titt rakt in i hans hjärta.

Jag går på dejt nummer två, tre och fyra. Jag avslutar året med att vara förälskad.

h1

Att inte palla mer

november 8, 2009

Storebror fick i fredags en läxa, där han skulle berätta när och var han var född, hur lång han var och vad han vägde. Till detta skulle ett fotografi följa med. Ett foto då han var liten. Läxan skulle lämnas in senast på tisdag. Eftersom alla kort från då Storebror var liten fortfarande ligger i en kartong i min källare så kom pappan, tillsammans med barnen, förbi idag för att hämta upp ett lämpligt kort till läxan. Jag hade innan varit nere och valt ut ett gäng kort som Storebror kunde välja mellan.

Allt frid och fröjd kan man tycka, men fan, det var allt annat än frid och fröjd. Jag med känslor utanpå denna helg. Längtan efter barnen stor redan i fredags. Lillasyster som kastar sig om min hals direkt de kommer hem till mig och säger med ledsen och lågmäld röst: Jag vill stanna hos dig mamma, jag vill inte vara med pappa. Och hon trycker sig mot mig och kramar sig fast. Hårt. Jättehårt.

Jag säger: Jag ska inte vara hemma, jag ska åka bort till en kompis. Varvid Storebror säger: Men mamma, kan inte vi få följa med dit då? Och jag får säga att det inte går och att de kommer få det bra hemma hos pappa, att de ska åka och hämta killarna (den nyas barn) och att jag ringer och pratar med dem i veckan.

Lillasyster släpper taget om min hals, med tårar som rullar på hennes kinder och Storebror tittar på mig med sina stora mörkbruna ögon.

Och jag. Jag går sönder inuti.

h1

Energitillskott

juni 24, 2009

Idag har jag käkat middag med en vän. En bra vän. En vän som gjort samma resa som jag.

Idag pratades det om skilsmässor och livet efter. Och det var skönt, för med henne behöver jag inte låtsas att livet är frid och fröjd bara för att det gått lång tid sedan skilsmässan startade. Med henne är det ok att vara en bitter surkärring.

Och vet ni. Nu, efteråt, så är jag inte alls lika bitter. Livet återvände lite till ikväll.

h1

Patetiska mamman

juni 15, 2009

Jag är så less på mig själv. Att jag inte kan skapa min egen lycka. Att jag fortfarande går igång på pappans konstigheter.

Jag är så less att jag inte ens bloggar om det.

När ska det ta slut? Hur ska jag göra för att komma vidare?

h1

37

maj 14, 2009

I morgon fyller jag år.

37.

Min första födelsedag i lägenheten. Känns vemodigt. Inget kaffe på sängen, inget självklart ”Grattis”, men barnen finns här, vilket gör att det ändå känns ok.

På kvällen kommer mamma och hennes man över. Min lillasyster likaså. Vi ska grilla, dricka lite vin, prata och ha trevligt. Var tanken.

Mamma vill väl, men denna gång blir det så tillkrånglat och nu känns det bara som om jag vill hoppa av hela cirkusen. Fan vad jag hatar att vara såhär less.

h1

Flatline

maj 13, 2009

Det finns en tomhet i min kropp som breder ut sig mer och mer. Inte varje dag, men ofta gör den sig till känna. En tomhet som säger: ”Jaha ska livet vara så här nu. Blir det inte mer?”

Livet rullar liksom på, jag lever, men mer än så är det inte. Den mest påtagliga känslan i och med tomheten är att glädjen i mig har slocknat. Visst kan jag bli glad, skratta så att jag tjuter, men det är något som saknas. Det glada känns inte äkta.

Jag märker det när jag är med barnen när jag inte som förut hjärtligt kan skratta med dem, eller för all del åt dem när de inte ser. Jag märker det också ihop med mina vänner när jag umgås med dem men ändå inte är närvarande. Jag märker det med min familj där jag då och då stöter bort dem på ett sätt som jag inte gjort förut.

Känslorna gör mig frustrerad eftersom jag vet att jag kan vara och känna annat. Känslorna gör mig också rädd, för vad händer om det blir värre?

Mitt liv känns nu som där någon fått hjärtstopp och bara en rak linje syns på skärmen. Inga toppar, inga dalar, bara tråkigt jävla rakt.

h1

Överlämningsdag

maj 13, 2009

Idag är det överlämningsdag. Jag hatar dem. Jag går som på nålar på jobbet och väntar på mail från pappan med info om barnen. Jag undrar vad han kommer att skriva om denna gång. Kommer jag att bli arg, besviken, nöjd eller kanske till och med glad (inte för att det har hänt någon gång).

Så kommer mailet. Inget särskilt. Pappan berättar hur barnen mår och jag får också en liten inblick i vad de gjort. Som sig bör. Men det tär. Jag vill inte ha inblick, jag vill inte veta hur livet ser ut på andra sidan. Inte med Henne. Tillsammans med mina barn.

Samtidigt så måste jag veta. För att kunna ta hand om barnen på ett bra sätt. För att jag och barnen ska på ett naturligt sätt kunna prata även om de sakerna som händer på pappans dagar, speciellt nu då pappan flyttar ihop med den nya.

Men fan vad överlämingsdagar gör mig låg.

h1

När ska jag fatta?

april 27, 2009

Idag är det lite bättre, men dagen har ändå kantats av rödsprängda ögon på jobbet. Men vännerna har funnits där idag. Sagt precis de rätta orden. Fått mig att andas lite luft ovanför ytan. I och för sig fått mig att fylla på mina tårkanaler till bristningsgränsen, för att jag är så lyckligt lottad som har fått tillgång till dessa fantastiska människor.

Pappan skickade också mail. Ett ångermail, innehållande mycket anklagande till mig. Så översättningsvis är det ett mail som säger ”förlåt-mig-för-allt-jag-gjort-så-tokigt- men-egentligen-är-det-ditt-fel-att-det-blivit-såhär”. Jag har sett dessa mail förut, gått på dem, skrivit långa svar och hoppats att han skulle förstå. Han har aldrig förstått. Kommer inte göra det nu heller. Ändå skickade jag ett långt svar tillbaka.

Jag ångrar mig redan. Jag borde inte svarat på mailet. Inte som som jag gjorde, med hopp om förståelse. Varför ger jag inte upp?

Samtidigt så biter sig tvivlet fast i mig. Är jag sådär kontrollerande som han tycker att jag är. Trodde han verkligen att han berättat för mig om datumet då de skulle flytta? Eller ljuger han som vanligt?

Jag känner mig så dum för att tvivlet finns i mig. Jag vet ju att han är en kategorisk lögnare. Har tydliga drag av narcissism, där han njuter av att ha makt över mig. Makt över informationen som han bestämmer ska portioneras ut till mig när han bestämmer sig för att det är lämpligt. Inte när barnen kräver det, utan när han bestämmer.

Så jävla dum känner jag mig.

h1

Jag gör det själv

april 26, 2009

Lillasysters kalas idag. Släkt som kommer. Från bådas sidor. Men hon är inte här idag. Dyker upp först en timme innan kalaset börjar med pappan och Storebror.

Fan det ska inte vara så. Ett kalas ska förberedas när barnen är omkring och förväntansfullt suktar efter kakor och tårta. Jag vill se lyckan i hennes ögon när hon tittar sig i spegeln och strålar för att hon har den fina klänningen på sig.

Men nu är det inte så. Jag städar, bakar tårta, grinar, och tycker att livet är pest.

Jag gör det själv.