Posts Tagged ‘vänner’

h1

När kropp och huvud tänker olika.

november 27, 2010

Jag har två dagar kvar på mitt gamla jobb. Två dagar.

Igår var det after work som jag bjudit in till för att komma ut och ha det lite roligt en sista gång innan jag försvinner till nya utmaningar. Många kom. Många fler än jag någonsin väntat mig. Och jag blir så rörd att det är så eftersom jag inser att jag är omtyckt. Folk gillar mig. Både privat och arbetsmässigt. Jag får mycket bekräftelse på att det är just så.

Men ändå. Det är som om det finns vattentäta skott mellan alla mina fina vänner och mig själv. En stor fet vägg. För jag förstår inte i kroppen att de tycker så mycket om mig. Jag vet att det är så. Men jag känner det inte.

Med mina pojkvänner, även med barnens pappa, har det alltid varit på samma vis. Jag har vetat att de älskar mig. För att de sagt det. För att de visat det. Men jag har aldrig genomsyrats av det i hela kroppen. Ibland kanske, men långtifrån alltid.

Jag undrar varför det är så. Är det så här för andra med? Eller är det bara jag?

Annonser
h1

Vänner och vänners vänner.

augusti 4, 2010

Jag har tillbringat några dagar hos finaste vännen och hennes man. De båda flyttade från mitt område till en annan stad för en liten tid sedan och när jag numer tillbringar tid med dem så blir det över några dagar och inte som innan över en middag med mycket vin.

Det är härligt att vara hos dem. Avslappnat. Där det är helt ok att vila lite på eftermiddagen om man skulle vilja. Och det är lätt att hjälpa till hos dem, där jag kan rota i alla skåp för att hitta en bra skål till salladen, utan att känna att jag är i vägen eller måste fråga om allt. Jag gillar det. Och jag känner också att de är glada för att deras vänner kommer och hälsar på även nu när de flyttat.

Vi var fler som var där. Revisorn från förra sommaren var en av de andra. Och det är något med honom. Han påverkar mig. Varje gång vi ses. Jag får liksom inte ut honom ur mitt system. Känner mig attraherad. Vill mer. Men det är stopp där. Jag vet ju det och därför blir det jobbigt att ha dessa känslor. Det stör mig. Mycket.

h1

Semester med och utan barn.

juli 24, 2010

Två veckor har passerat. Två veckor med barnen. Semester.

Gotland med härliga Camilla och hennes Peo, där hon och jag synkar och barnen leker bra med varandra. Sen vidare till min mamma och hennes landställe, där jag blir bortskämd som om jag vore liten igen och barnen får total uppmärksamhet från samtliga som befinner sig på landet. Underbart har det varit under dessa veckor.

Nu. Sista kvällen med barnen, imorgon blir det pappaveckor. 2 stycken. Jag har fortsatt semester i väntan på att återfå barnen. Oron börjar sprida sig i min kropp som så alltid då byten är på gång mellan mamma- och pappavecka. Nu kanske mer än vanligt eftersom jag inte har så mycket planerat inför mina egna semesterveckor. En dag här och en dag där har jag bokat in. Jag borde kanske styrt upp det bättre för mig, men jag håller öppet.

I mitt stilla sinne hoppas jag på att Mr X dyker upp och får plats i mina luckor. Dumdristigt tänkt av mig för vad är oddsen för att denna man dyker upp just på mina lediga dagar då jag inte har barnen när han lyst med sin frånvaro så länge?

h1

Midsommarafton – som jag längtat.

juni 25, 2010

Idag väntar midsommarfirande med Tvillingmamman och hennes familj + en hel hög med andra människor. Förra året firades det på samma sätt med utan mina barn. I år är de med.

I år kommer även mina barn springa omkring på gräsmattan för att spela fotboll eller hoppa på studsmattan. I år kommer även mina barn somna i soffan sent, sent på fredagskvällen.

I år är midsommarafton mer hel än någonsin.

h1

Saker jag inte förstår.

maj 19, 2010

Födelsedagskvällen blev riktigt lyckad. Bästa vännerna fanns med. Firade. Skålade i rosé på härlig uteservering i Stockholm. Otippad kom kollegan med vän förbi. Verkligen otippat.

Kollegan. Han blir jag inte riktigt klok på. Status från hans sida är som förut. Men ändå hörs vi på något sätt varje eller varannan dag. Ibland sover jag över. På min sida av sängen. Aldrig på hans. Och jag undrar så varför han fortfarande vill ses. Vad får han ut av det? Vi är som vänner, fast ändå inte. Konstigt.

Men den största frågan är kanske ändå: Vad får jag ut av det? Spänningen kanske. För laddat är det mellan oss. Och detta spel kan jag spela med i eftersom jag faktiskt inte är förälskad i honom. Hade känslorna varit större, mer, hade priset varit för högt och jag hade lagt av för länge sedan. Men nu.

Jag spelar med.

h1

Manliga vänner – finns de?

februari 24, 2010

Idag ska jag på middag hos en ny manlig vän. Och då betoning på vän. Jag har många tjejkompisar. Bra vänner är de, men jag saknar manliga vänner. Det ska bli spännande att se hur relationen utvecklar sig, ifall jag kommer att kunna prata om viktiga saker med honom, bolla idéer, få förklaring på hur killar funkar – egentligen och ge förklaringar på hur tjejer funkar – egentligen.

Men det är en svår balansgång mellan vänskap och annat när det är mellan tjej och kille tycker jag. Speciellt om båda är singlar, vilket vi är. Jag har inte alls intresse för honom på det viset, men kanske har han det för mig, vad vet jag.

Dagens uppgift kommer att bli att ha trevligt, men också vara mycket rak med vad jag är ute efter och vad jag vill.

h1

Storebror

augusti 30, 2009

Skolan har börjat för storebror. 6-års. Stort för honom, stort för mig. Han har längtat till skolan varje dag sedan den började. Tjatade de två dagarna som han var sjuk denna vecka om att han ville gå dit. I torsdags var det dags igen. Och han var lycklig, glad.

I fredags ville han inte gå. Något hade hänt. Vad vet jag inte. Han säger ingenting, varken då jag frågar eller då han själv pratar om skolan. Och oron suger tag i mig, för min känsla är att han är ganska ensam. Att kompisarna från dagis (2 andra killar) gärna leker med varandra och inte tillsammans med Storebror. Och ännu har han inte lärt känna de andra barnen, hittat nya kompisar.

Och det är inte konstigt att han ännu inte hittat någon han gillar, det kan ta sin tid där alla barnen kommer in i grupper från olika dagis och därefter ska hitta nya grupper och formationer. Jag förstår det. Men oron i min mage lever sitt eget liv. Där rädslan att min unge, MIN UNGE, inte ska hitta några kompisar. Att min unge ska få vara själv under sin skoltid. Shit det gör mig skiträdd.