Posts Tagged ‘tvivel’

h1

Kan det bli du och jag igen?

mars 11, 2010

Ett samtal med pappan igår. Långt. Vi pratade återigen hur han mår, hur livet blev och varför. Det var bra och det kändes skönt att vi kommit till det stadiet där vi kan prata med varandra om skilsmässan på ett sansat sätt utan att någon av oss blir arga eller sårade.

Men så kommer det, inte helt oväntat, jag har anat det en tid.

”Tror du att det någonsin kan bli du och jag igen?”

”Nej, jag tror inte det.”

Nej, för att jag vill inte. Jag har inte respekten för pappan, jag har inga kärlekskänslor för pappan och nej för att det skulle bli som förut, trilla in i samma hjulspår fortare än vi någonsin skulle kunna ana.

Samtidigt kommer tvivlen. Barnen. Barnen på heltid. Och tryggheten där det finns någon hemma, där jag skulle slippa leta efter en partner, slippa ensamheten.

Samtalet gjorde mig ledsen. Ledsen för hans skull för att han inte mår bra. Ledsen för min egen skull för att jag inte vill känna dessa tvivel, där jag innerst inne vet att jag och pappan inte skulle få det bra och att det skulle sluta i katastrof. Ledsen för att jag ska behöva välja bort barnen på heltid, att jag nu behöver ta ett eget aktivt val att leva som ensamstående mamma.

Så gick några timmar av kvällen och som en blixt från klar himmel slog ilskan ner i mig. För vem fan tror pappan att han är? Ringa mig och sondera terrängen och se ifall jag skulle kunna tänka mig honom igen. Innan han tar tag i sin egen livssituation. Där han skulle kunna tänka sig att gå från det ena till det andra bara om jag skulle säga ja. Och när jag säger nej, då stannar han kvar. Det känns fegt och oärligt. Mot samtliga.

Och för mig är det skönt att ilskan slog till. Det är lättare då.

Annonser
h1

Ute på djupt vatten

maj 2, 2009

Sommarvärme ute, vilket innebär att föreningens annars tomma trädgård plötsligt befolkas av barn och vuxna. Det är som om vi bor i en radhuslänga, där skratt från barnen blandas med grilldoft och rosédrickande 35-åringar. Och ändå bor jag bara ett stenkast från Råsundastadion.

Barnen leker med grannes barn. Deras mamma är också skild, fast mera stabil än vad jag är eftersom det är tre år sedan hon blev ensamstående. Hon frågar hur det är. Om vi har bra kontakt jag och pappan. Jag berättar att det finns en del att önska och nämner att jag gärna vill träffa pappans nya men än så länge har jag inte fått det eftersom pappan avstyr det hela tiden. Att han inte vill. Hon tittar förvånat på mig och så säger hon: ”Men det är väl klart att du ska träffa henne, det hade jag absolut också velat göra om mitt ex var på väg att flytta ihop med en tjej.”

Skönt att höra henne säga så. Att jag får bekräftelse på att det jag tycker och tänker inte är helt galet. För skilsmässan har verkligen raderat min självkänsla och även i viss mån mitt självförtroende. Jag litar inte längre på mina åsikter och har tvivel på mig själv som person. Det gör mig ledsen. Det skrämmer. Jag är på djupare vatten än jag trott. 

h1

När ska jag fatta?

april 27, 2009

Idag är det lite bättre, men dagen har ändå kantats av rödsprängda ögon på jobbet. Men vännerna har funnits där idag. Sagt precis de rätta orden. Fått mig att andas lite luft ovanför ytan. I och för sig fått mig att fylla på mina tårkanaler till bristningsgränsen, för att jag är så lyckligt lottad som har fått tillgång till dessa fantastiska människor.

Pappan skickade också mail. Ett ångermail, innehållande mycket anklagande till mig. Så översättningsvis är det ett mail som säger ”förlåt-mig-för-allt-jag-gjort-så-tokigt- men-egentligen-är-det-ditt-fel-att-det-blivit-såhär”. Jag har sett dessa mail förut, gått på dem, skrivit långa svar och hoppats att han skulle förstå. Han har aldrig förstått. Kommer inte göra det nu heller. Ändå skickade jag ett långt svar tillbaka.

Jag ångrar mig redan. Jag borde inte svarat på mailet. Inte som som jag gjorde, med hopp om förståelse. Varför ger jag inte upp?

Samtidigt så biter sig tvivlet fast i mig. Är jag sådär kontrollerande som han tycker att jag är. Trodde han verkligen att han berättat för mig om datumet då de skulle flytta? Eller ljuger han som vanligt?

Jag känner mig så dum för att tvivlet finns i mig. Jag vet ju att han är en kategorisk lögnare. Har tydliga drag av narcissism, där han njuter av att ha makt över mig. Makt över informationen som han bestämmer ska portioneras ut till mig när han bestämmer sig för att det är lämpligt. Inte när barnen kräver det, utan när han bestämmer.

Så jävla dum känner jag mig.