Lillasyster har 4-årskontroll.

Lillasyster har avverkat sin första, och sista, 4-årskontroll. En mycket stolt mamma kunde se hur hon koncentrerat lyssnade på tonerna vid hörselkontrollen och svarade med jag hör nu och det låter varannan gång (eftersom BVC-tanten gav henne två svarsförslag). Lika koncentrerad var hon vid syntesten, hoppa på ett ben och gå balansgång, men mest koncentrerad var hon när en gubbe skulle ritas, då åkte nästan tungan ut mellan läpparna.

Fantastisk är hon, Lillasyster. Ville göra så väl i från sig. Lite typiskt för en 4-åring. En fin fjärilstatuering valde hon ur burken som hon nu stolt visar upp för omgivningen.

Och så lite fysiska data:

Längd: 100 cm

Vikt: 15,8 kg

—

Den gångna veckan har det varit mycket lugnare då det gäller trots. Vi vilar båda två. Och jag tankar kärlek med Lillasyster. Det är skönt att kunna känna obegränsad kärlek till henne just nu, för mitt i det trotsiga är det så mycket annat som kommer framför kärleken. Även fast den alltid ligger där under, så döljs den av allt det andra.

Sammandrabbningar på hög nivå.

Lillasyster som just kommit ur sin långvariga treårstrots har nu klivit in i nästa.

Mycket vilja har hon lilla damen och jag är helt slut efter våra sammandrabbningar. Allt som gäller mat är äckligt, bara genom att glutta lite snabbt så vet hon det. Resten i livet är, för henne, helt fel. Är det inte fel bestick, så är det fel ordning på vem som går ut genom dörren på väg till dagis, eller så blir hon arg för att hon kom sist, eller varför inte även bli arg på att hon kom först. Plus allt annat som är fel, fel, fel, vilket hon ständigt uttrycker, gärna med en gnällig röst.

Jag fattar att hon testar gränser, att hon kollar att jag pallar trycket. Att jag finns kvar även om hon beter sig illa. Jag fattar det.

Men ändå, det tar på mig dessa kamper. Att ständigt varva gränssättning med oändligt tålamod. Ibland vill jag bara sjunka ner på köksgolvet och grina ögonen ur mig för att det är så jobbigt.

Jag hoppas att vi snart kommer in i en lugnare period, så att både jag och Lillasyster kan få andas och återhämta oss.

Älskade Lillasyster!

Helt plötsligt upptäcker jag att Lillasyster passerat sin treårstrots. Alla bråk om kläder och påklädning är som bortblåsta. Finns inte mer. Nu är hon bara världens sötaste Lillasyster som är den mest gosiga ungen jag någonsin haft i knät.

Hennes största hobby för tillfället är att klippa och klistra. Eller tejpa för den delen. Gärna en hel rulle åt gången. Ett stort klädintresse har hon också. Mycket bestämt sätter hon på sig strumpbyxor, kjol och tröja. Varje dag. Till det ska det vara armband och fuskörhängen.

3,5 år och en liten prinsessa. Precis som det ska vara.

Tur att det är kväll nu.

Idag har jag inte räckt till som mamma. Inte på långa vägar. Tålamodet har tagit slut rean innan tjatet och gnatet har börjat. Och just därför så har det varit mycket trots och gnäll i många och långa perioder under dagen.

Utöver det är jag så trött, eller så är jag trött just på grund av att allt varit jobbigt idag, eller tvärtom, att jag är trött vilket gör att tålamodet inte finns. Vad vet jag?

Imorgon är en ny dag. Jag hoppas den blir bättre.

Energi på menyn.

Det kunde ha blivit fiasko när mamman, treåringen och snart sexåringen alla tillsammans gick på finrestaurang i närheten. Fiasko för att vi alla tre just nu har en jobbig period i livet, där Lillasyster har treårstrots i hela hennes lilla kropp, där Storebror mer och mer liknar en liten tonåring som är kaxig som aldrig förr och så jag som har nerverna utanpå.

Men det blev bra. Så bra. Vi har pratat, skrattat, ätit god mat och jag fick till och med ett glas vin. Stunder av den här kalibern kan jag leva på länge. Nu känner jag mig glad.