Posts Tagged ‘tankar’

h1

Störda funderingar.

juli 27, 2010

På väg hem från Gotland hamnade jag och barnen bakom ett par som tillsammans hade 5 (eller var det fyra?) barn i varierande åldrar. Helt klart var att paret inte hade barnen gemensamt utan att det var två frånskilda som hittat varandra.

Paret och barnen skötte sig fin fint hela resan över. Inget hånglande som nykära kan göra, inget krångel kring barnen. Allt var väldigt harmoniskt. Trots detta så kände jag så starkt att jag inte gillade dessa två. Deras familjekonstellation. Kände avsmak för att de verkade så lyckliga i sin nya familj som semestrat tillsammans.

Och jag funderar så varför jag känner som jag gör. Jättekonstiga känslor tycker jag själv att jag har. Jag borde känna glädje över att det tydligen går att komma vidare, att det funkar fint med två familjer som slås ihop till en. Dessutom fattar jag att det där kan vara jag om några år. Jag fattar det.

Kanske är mina känslor ett yttrande för avundsjuka. Att de hade något som jag inte har. Kanske. Eller så är jag bara helt förstörd av mina erfarenheter som jag bär på. Eller så handlar det om det mest uppenbara – att jag inte alls är redo för förhållande som innebär en ny familjekonstellation.

Annonser
h1

Semester med och utan barn.

juli 24, 2010

Två veckor har passerat. Två veckor med barnen. Semester.

Gotland med härliga Camilla och hennes Peo, där hon och jag synkar och barnen leker bra med varandra. Sen vidare till min mamma och hennes landställe, där jag blir bortskämd som om jag vore liten igen och barnen får total uppmärksamhet från samtliga som befinner sig på landet. Underbart har det varit under dessa veckor.

Nu. Sista kvällen med barnen, imorgon blir det pappaveckor. 2 stycken. Jag har fortsatt semester i väntan på att återfå barnen. Oron börjar sprida sig i min kropp som så alltid då byten är på gång mellan mamma- och pappavecka. Nu kanske mer än vanligt eftersom jag inte har så mycket planerat inför mina egna semesterveckor. En dag här och en dag där har jag bokat in. Jag borde kanske styrt upp det bättre för mig, men jag håller öppet.

I mitt stilla sinne hoppas jag på att Mr X dyker upp och får plats i mina luckor. Dumdristigt tänkt av mig för vad är oddsen för att denna man dyker upp just på mina lediga dagar då jag inte har barnen när han lyst med sin frånvaro så länge?

h1

I min tankebubbla

mars 26, 2010

Hej jag lever. Och jag mår ganska ok. Inte bra, men ändå ok.

Det är som om jag har gått in i en ny fas. Av något nytt. Oväntat. Helt plötsligt finner jag mig sittandes hemma, själv, tänkandes. Utan att gå under av ensamhet.

Jag behöver denna tid för mig själv. För att orka med. Orka med allt.

Jobbet, där jag inser mer än någonsin att jag befinner mig på gränsen till vad som är bra och där jag faktiskt har gjort åtgärder för att dra ned på arbetsbördan. Mina krav på mig själv försöker jag också att minska på. Att jag just nu inte behöver prestera på topp. Det är svårt. Skitsvårt. Speciellt för mig som alltid vill vara omtyckt och göra bra ifrån mig. Nu övar jag på annat.

Killar. Relationer med dessa. Helt lagt ner. Behöver det inte nu. Ja, ja, skulle han med stort H dyka upp säger jag tack, men leta, nej det gör jag inte.

Barnen, mina fina barn. Jag längtar återigen efter dem mycket. Och njuter av att ha dem hemma. Att bara vara med dem. Inget annat som distraherar oss tre.

Bloggen har fått vila denna vecka. Kanske blir det fler. Jag vet inte. Däremot är jag helt säker på att jag inte har slutat blogga. Absolut inte. Men just nu tänker jag. Och för ovanlighetens skull tänker jag inte via er. Ovant men spännande. När jag tänkt klart återkommer jag.

h1

Att flirta är inte lätt vill jag lova.

februari 23, 2010

Jag är så velande just nu. Ena delen av mig vill köra hela racet med att flirta hej vilt och med många killar. Bli bekräftad och samtidigt ha tokroligt. Jag har aldrig levt det livet förut och om jag någon gång ska göra det så är tillfället utmärkt. Och när jag får allt detta blir jag så upprymd och sprudlande glad och jag vill ha mer. Fungerar som en drog.

Andra delen av mig är tveksam eftersom jag känner att jag inte slappnar av, att jag kräver uppmärksamhet hela tiden, på alla plan och så fort jag inte får det så dippar jag i humöret. Blir lättretlig. Och då tvekar jag om det är rätt väg att gå, ifall priset kommer att bli för högt. Dessutom är jag rädd för hur ensam jag skulle känna mig om ”mina killar” försvann. Att det skulle vara lättare att själv hoppa av än att killarna tröttnar på mig.

Kanske är det så att jag känner av lite jante? Att jag inte ska tro att jag är någon. Att jag inte är värd att ha kul, speciellt om det är lite på andras bekostnad (fast är det det?).

Eller är det ”fina-flicka-syndromet” som pratar med mig? Där det inte är ok att träffa killar som jag inte tänker inleda något varaktigt med och dessutom är de flera stycken.

Alla dessa tankar virvlar runt i mitt huvud och de gör mig förvirrad.

h1

Hemma med tid för tankar.

februari 10, 2010

Jag är som sagt sjuk, vilket innebär att jag också är själv. Ensam. Jag gillar inte att vara just ensam, får mig att känna lite panik och en rastlöshet som ökar ju längre dagen går.

Fast denna gång tar jag också tillvara på tiden genom att tänka;

U. Vad vill jag med honom? Tankar som; Skulle jag kunna ha honom som älskare ändå? Skulle det räcka för mig? Skulle jag klara av det? Och hur förklarar jag det för honom i så fall? Eller är det bara att jag försöker hålla kvar det som jag kanske kan få av honom och ge vika på min kravspec?

U har väckt saker i mig som legat slumrande under lång tid. Fysiskt. Det är som ett uppvaknande på mer en ett plan och jag känner starkt att jag inte vill tillbaka till det slumrande stadiet igen. Sen behöver det inte vara U som upprätthåller det fysiska, det kan vara någon annan. Men fan, hur. HUR?

Som en bubblare i hela historien dyker mitt i denna veva en kollega upp och tar kontakt. Lite oskyldigt flirtigt. Men dock flirtigt. Jag har just nu stort behov av att bli bekräftad så för mig är det spännande och jag hakar på. Jag förstår att han är ett substitut för U, att jag ska ha något annat att tänka på. Men gör det något att det är just så? Eller springer jag från det ena till det andra och missar vad livet vill säga mig? Och vad är mitt ansvar inför kollegan?

h1

Träffa barnen?

maj 24, 2009

Det är söndag. En dag som normalt sett är den värsta då jag inte har barnen, men idag vaknade jag och kände lite jävlar anamma. Idag vaknade och tänkte: Idag ska jag i alla fall få någon liten grej gjord och inte bara vara apatiskt och tycka att livet är pest. Idag ska jag rycka upp mig själv. Inte mycket, men tillräckligt för att det ska vara åt rätt håll.

Så får jag ett sms från pappan: ”Hej! Kan vi komma över och hämta vacc-papppren? Om du vill ses i Solna C går det också bra, vi ska dit sen. /XX”

Inga konstigheter. Snällt att han vill hämta upp vaccinationspappren som jag glömde ta med när jag lämnade barnen. Men jag sjunker, blir låg och så jävla ledsen. All min energi försvann. Pangbom. Borta. För ett sms.

Och jag tänker. Varför reagerar jag så här? Mina första tankar är rent försvar. Ilska. ”Vadå, ska han bara komma förbi och hämta pappren och sen gå? Vad säger barnen då? Se mamma i fem minuter. De kommer bli tokledsna när de ska gå igen. Va fan tänker pappan med?”

Men sanningen är en helt annan. För jag vill inte träffa barnen. Skillnaderna mellan mammaliv och Lindaliv är så stora och det är så tungt att gå emellan. Jag har precis landat i vuxenlivet. Och att gå fram och tillbaka för en liten stund det är så jobbigt. Så, jag-vill-inte. Och DET får mig att sjunka djupt och bli så ledsen.

Och jag skäms. Skäms som en gris. För jag borde vilja träffa barnen. Jag borde ta chansen när jag får den. (Inte för de fem minuterna för de kan jag ha och mista. Men träffen kan lika gärna bli en timmes fikastund i Solna som är trevlig.)

Sen ser jag, nu när jag skriver inlägget, att det är bra att jag ändå vet varför jag blir så låg. Att jag inte skyller mina känslor på pappans agerande. Jag förstår också att även fula och otillåtna känslor finns hos mig, precis som hos alla andra, även fast ovilja att träffa sina egna barn är något mycket tabubelagt (i alla fall i min värld).

Jag kommer också att träffa mina barn ändå och det kommer att bli bra. Det kommer att kosta energi hos mig. Men det kommer att bli bra.