Posts Tagged ‘sorg’

h1

Det är lättare att vara arg.

augusti 16, 2011

Idag kom tårarna när jag steg av bussen på min väg mot jobbet.  Jag har saknat mina tårar i den här processen. De har liksom inte kommut ut och förbi mitt pansarskal jag satt upp omkring mig som ett skyddshölje. Så nu äntligen är de på väg. Det är bra. Men det gör ont också. Som sagt förut: ”Det är lättare att vara arg.”

h1

Dag tre.

augusti 14, 2011

Jag är rastlös, ofokuserad och på ett mycket dåligt humör. Idag är det dag tre vilket, för mig, alltid är den jobbigaste. Nu gäller: autopilot på och bara få dagen gjord.

h1

Kommer jag någonsin läka?

augusti 5, 2011

Återigen pratar vi han och jag. På ett bra sätt. Vi är snabbt och smidigt på samma planhalva och livet känns lättare.

Sen vill inte tekniken och missförståndens väg blir större och större. Min ilska växer sig lika stor och med samma hastighet som sms borde ha och känslan av att återigen bli lurad ligger som en fet klump i magen. Teknikstrulet löser sig i alla fall tillslut och allt får naturliga förklaringar, men jag sitter ändå här med den äckliga känslan av att bli förd bakom ljuset.

Lurad. Det värsta för mig.  Att bli lämnad, att han inte längre skulle ha några känslor för mig kan jag fixa, men just lurad och ljugen för, där brister det för mig. Jag kan inte hantera det.

Och det är en stor sorg som dyker över mig. En ledsenhet över att min tillit raseras på några få ynka sekunder. Och jag undrar för mig själv ifall jag alltid kommer att vara såhär rädd för att bli lurad, ifall såren aldrig kommer att läka utan bara rivas upp så snart något påminner det minsta.

3,5 år sedan. Det är lång tid. Jag har för länge sedan förlåtit pappan. Han är numer min vän. Men såren de ligger kvar.

h1

Begravning.

oktober 3, 2010

I fredags var det begravning. Barnens gammelfarfar, dvs pappans farfar. För barnen var gammelfarfar den första i deras närhet som dött och för pappan och mig var det en självklarhet att de två skulle vara med på begravningen. För att döden är en naturlig del av livet och för att en begravning, speciellt då någon dött efter ett långt och rikt liv, kan vara en mycket fin ceremoni.

Begravningen var lugn och rofylld. Prästen gjorde en strålande insats där hon lotsade oss genom gammelfarfars liv. Lillasyster blev mycket ledsen i slutet av begravningen, men satt hos sin pappa, där de tillsammans kunde få närhet hos varandra under den sorgsna stunden. Storebror var mer samlad men för honom kom det ledsna under den efterföljande middagen då ett kort gick runt på gammelfarfar som var taget bara några dagar innan han gick bort.

Jag själv är mycket tacksam för att jag fick vara med på begravningen och att jag togs emot med öppna armar, trots att jag numer inte tillhör den delen av familjen. Jag är glad för att jag var med och delade upplevelsen med barnen och jag tror också att pappan tyckte det var skönt att jag fanns där eftersom han hade sin egen sorg att ta hand om mitt bland barnen.

h1

Från det ena livet till det andra.

juli 11, 2010

Barnen kommer hem idag efter två veckors semester med sin pappa. Ensamliv byts mot föräldraliv. Byten som alltid är jobbiga för mig. Idag extra mycket. Kanske för att de har varit borta så länge.

Och jag är ledsen. Och ännu ledsnare blir jag för att jag borde vara så glad. Så jävla glad för att idag kommer mina älskade barn hem.

Jag längtar enormt efter dem. Sprickfärdig är jag av längtan. Men ändå, denna sorg, tårar som bränner bakom ögonlocken. Det gör mig tokig. Jag vill inte ha det så här.

Fortsätter det så här behöver jag hjälp. Hjälp att ta mig ur denna spiral av svarta, tunga känslor.

h1

När är det min tur?

juli 8, 2010

Semestern närmar sig med stormsteg. Imorgon är sista dagen med jobb. Jag längtar. Mycket. Fast samtidigt som jag ser fram emot ledigheten så ökar ledsenheten i min kropp. För ledsen är jag. Någonstans långt där inne.

Just nu saknar jag mycket att vara förälskad. Att jag är uppskattad för att jag är jag. Att det plingar i telefonen med gulliga sms. Att hålla handen. Allt det där saknar jag och de sista veckorna har jag också känt en misströstan i att det kanske kommer ta tid. Kanske flera år innan förälskelsen finns där igen.

Jag ordnar det för mig så att mitt liv fylls av vänner, nära och kära. Barnen såklart. Men ändå, i barnfria veckor, så är det tomt när jag kommer hem, telefonen tyst och jag lägger mig ensam.

Allt det här gör att jag känner denna sorg. När är det min tur?

h1

När bitterheten kom till Solna

april 3, 2010

Idag är jag så jävla bitter. Som om jag trillat tillbaka ett år i hela skilsmässoprocessen.

Troligtvis beror det på att det är en högtid i full gång och jag är ensam, utan barn, och självvalt även ensam utan vuxna runt mig. Jag har idag också gått igenom samtliga fotografier av Lillasyster eftersom hon ska få ett fotoalbum på sin 4-årsdag som handlar om henne och genomgången drog igång ett och annat.

Lillasysters 1-års dag. Pappan var inte där. För jag hade precis kommit på honom att han fortfarande hade kontakt med tjejen på jobbet som han varit otrogen med, trots att han sagt att han inte träffade henne längre. Det blev för mycket för mig och jag kastade helt enkelt ut honom ur vårt gemensamma hem. Trots Lillasysters första födelsedag.

Bilderna visar finaste flickan. 1 år. Mamman och pappan påväg att skiljas. Och jag känner återigen olyckan som jag kände då. Smärtan. Ilskan. Fan hon var bara 1. Storebror var bara 3,5. Man får inte hitta en annan då. På något vis lappar pappan och jag ihop det hela. Han kommer hem. Tillbaka. Och vi har vår bästa sommar sedan barnen kom till oss.

Jag bläddrar vidare bland fotografierna. Lillasyster fyller 2. Denna gång är det på riktigt. En ny kvinna för pappan. Huset är sålt, lägenheter är köpta, men vi har ännu inte flyttat. Denna gång firar vi tillsammans. Men sorgen finns i bilderna. I mina ögon.

Lillasyster är fortfarande liten. Storebror likaså.

Lillasyster fyller 3. Det firas hemma hos mig med hela tjocka släkten. Från både min sida och pappans. Pappan är med. Det är strålande väder och vi kan sitta ute trots att det bara är april. På födelsedagskalaset så berättar pappan för alla när han och den nya ska flytta ihop. Något som jag inte fått veta tidigare. Flytten går en knapp månad senare.

När alla gått hem är jag galen och ringer till pappan, som gått iväg med barnen, och skäller. Och skäller. Och skäller. Trots att barnen står bredvid honom hela tiden och hör. Jag skäms som ett djur efteråt. Gör så fortfarande. Jag borde valt ett bättre tillfälle. Jag borde tagit hänsyn till barnen. Men jag lät mig själv och mina känslor gå före.

Ytterligare ett år har snart passerat. Lillasyster fyller 4 om tre veckor. Halva sitt liv har hon levt med båda sina föräldrar. Den andra har hon hoppat mellan hemmen. Jag hoppas att fotografierna från hennes kalas bara kommer att föra med sig bra minnen i framtiden.

h1

Ge mig råd!

april 3, 2010

Det är pappans påsk med barnen. Trots det fick jag låna Storebror hela långfredagen för att vi två tillsammans kunde åka upp till Romme och ha en trevlig dag i skidbacken bara han och jag. Och det hade vi också. Precis som förra året.

Så överlämningen hemma hos pappan. Jag blir som vanligt inte inbjuden, får stå kvar i hallen. Visar en film tagen på Storebror när han åker i backen för pappan. Jag lämnar kläder. Hälsar och kramar såklart på Lillasyster. Jag är i hallen i 5-10 minuter.

I 5-10 minuter står också pappans nya i köket. Skramlandes med byttor och kastruller. Kommer inte ens ut i hallen och säger ett hej. Jag blir sjukt förbannad. Tycker att det hör till normalt hyfs. Att hon får bita ihop med allt hon känner och upplever för att uppträda som normala människor gör. Det vill säga: hälsa. Jag kräver inte mer. Har slutat kräva för länge sedan, eftersom det inte ger effekt.

Men jag gör såklart ingen grej av det. Kramar och pussar mina barn och säger hej då till dem.

Väl hemma tar ilskan tag i mig. Skriver ett ilsket inlägg på Facebook. En god vän kontaktar mig och säger att jag inte ska ödsla energi. Eftersom jag ändå inte kan påverka. Så jag sansar mig.

Sansningen gör att jag börjar tänka. Det gör också att jag blir ledsen. Så förbannat ledsen. För mitt i min ilska så har jag inte sett det som verkligen INTE hände i hallen. Att hon sa hej till Storebror. Välkomnade honom i hemmet. Ingen kontakt med honom över huvud taget. Och jag blir så förbannat ledsen för att det är så. Han borde få känna sig välkomnad av samtliga som bor med honom. Oavsett om hans mamma står i hallen.

Kanske blev det bra efter att jag gått. Jag har ingen aning. Såklart. Men känslan i mig är att det inte är så.

Och var ligger pappans ansvar? Han står, som alltid, bara tyst bredvid och ser på. Låter kvinnorna runt honom handla utan att han sätter gränser.

Och var ligger mitt ansvar? Ska jag bara notera vad som händer? Ska jag agera? Och i så fall hur?

h1

Kan det bli du och jag igen?

mars 11, 2010

Ett samtal med pappan igår. Långt. Vi pratade återigen hur han mår, hur livet blev och varför. Det var bra och det kändes skönt att vi kommit till det stadiet där vi kan prata med varandra om skilsmässan på ett sansat sätt utan att någon av oss blir arga eller sårade.

Men så kommer det, inte helt oväntat, jag har anat det en tid.

”Tror du att det någonsin kan bli du och jag igen?”

”Nej, jag tror inte det.”

Nej, för att jag vill inte. Jag har inte respekten för pappan, jag har inga kärlekskänslor för pappan och nej för att det skulle bli som förut, trilla in i samma hjulspår fortare än vi någonsin skulle kunna ana.

Samtidigt kommer tvivlen. Barnen. Barnen på heltid. Och tryggheten där det finns någon hemma, där jag skulle slippa leta efter en partner, slippa ensamheten.

Samtalet gjorde mig ledsen. Ledsen för hans skull för att han inte mår bra. Ledsen för min egen skull för att jag inte vill känna dessa tvivel, där jag innerst inne vet att jag och pappan inte skulle få det bra och att det skulle sluta i katastrof. Ledsen för att jag ska behöva välja bort barnen på heltid, att jag nu behöver ta ett eget aktivt val att leva som ensamstående mamma.

Så gick några timmar av kvällen och som en blixt från klar himmel slog ilskan ner i mig. För vem fan tror pappan att han är? Ringa mig och sondera terrängen och se ifall jag skulle kunna tänka mig honom igen. Innan han tar tag i sin egen livssituation. Där han skulle kunna tänka sig att gå från det ena till det andra bara om jag skulle säga ja. Och när jag säger nej, då stannar han kvar. Det känns fegt och oärligt. Mot samtliga.

Och för mig är det skönt att ilskan slog till. Det är lättare då.

h1

Blixtvisit till mammaliv.

februari 7, 2010

Igår när jag skulle åka till en av mina vänner så skulle jag först stanna till vid affären. Jag parkerar utanför och när jag slår igen bildörren ser jag pappan komma mot mig. Vi hälsar och jag frågar om barnen är med. Han pekar på deras bil och där sitter alla barnen. Mina två och den nyas tre. Jag öppnar bildörren på Lillasysters sida och hon sträcker sig mot mig, blir jätteglad och ropar ”Mamma!”. Storebror sitter bak och jag når bara hans händer som han sticker fram under nackstödet. Vi håller händerna hårt. Pappan och hans nya går in och handlar och jag blir kvar med alla barnen tills de kommer tillbaka. Vi småpratar, jag och de 5 små. Hennes barn tittar nyfiket på mig och jag tittar lika nyfiket på dem.

Så kommer pappan och hans nya tillbaka. Jag säger hej då till barnen.

Efteråt. En stor tomhet. En stor sorg. För att jag snubblat på mina egna barn en lördagskväll. 5 minuter av smeka på kinden, hålla handen, prata lite om dagen. Sen åkte de bort, eller hem, hur man nu ser det.

Känslan sitter kvar. Som en tagg i hjärtat.

h1

Snart är de hemma igen.

januari 28, 2010

Imorgon är barnen på ingång. Jag längtar mycket efter dem, att få snusa på dem när de ligger och sover, få massor av kramar och barn i knät, att åka pulka, att få höra om hur deras dagar har varit, få känna värmen från dem när de kryper upp i min säng mitt i natten.

De fattas mig när de är borta.

h1

Längtanslivet.

december 3, 2009

Torsdag. Denna veckan har gått med racerfart. Överlämning redan imorgon. Jag vill inte. Idag saknar jag barnen redan innan de åkt.

Fan.

h1

Längtan efter barnen

oktober 29, 2009

Det är sex dagar sedan jag såg mina barn. Längtan är nu fysisk. Det gör ont i kroppen av saknad. Tröttheten efter för många långa dagar på jobbet gör också sitt till att den jobbiga längtan blir än värre.

Middagen inhandlades sent på pizzerian och där ser jag en pojke i Storebrors ålder som får hjälp att ta på sig jackan av sin pappa. Närheten av pappan till sonen var mycket synlig och gjorde att jag blev än mer påmind om vad jag längtar efter och synen fick mig nästan att börja gråta på plats.

Imorgon kommer Lillasyster och Storebror hem.

Imorgon.

h1

Stor sorg

oktober 24, 2009

Jag har tidigare sagt att jag aldrig någonsin kommer att vänja mig vid att inte ha mina barn hos mig på heltid. Aldrig någonsin. Vilket fortfarande är sant, men känslan har blivit annorlunda. Idag känner jag istället en stor sorg för att jag inte har barnen hos mig. För att jag inte alltid får dela deras vardag. För att jag missar så mycket av dem och även i framtiden kommer att missa så mycket av deras liv.

Jag känner också en stor sorg för att när barnen är hos mig så är jag så trött. För det är slitsamt att vara själv med två små barn 7 dagar i sträck. Att ha ansvar för mat, städning, läggning, hämtning och lämning, tvätt och allt det som måste göras för att livet ska gå runt, är tungt. Allt det trötta gör att leken, gemenskapen och myset tillsammans med min älsklingar får stryka på foten på ett sätt som jag ständigt har dåligt samvete för.

Jag antar i och för sig att mina känslor inte är unika utan att det trötta finns i varje småbarnsfamilj, oavsett om man som förälder lever ensam eller tillsammans som par.

Men ändå. Stor sorg.

h1

Jag gör det själv

april 26, 2009

Lillasysters kalas idag. Släkt som kommer. Från bådas sidor. Men hon är inte här idag. Dyker upp först en timme innan kalaset börjar med pappan och Storebror.

Fan det ska inte vara så. Ett kalas ska förberedas när barnen är omkring och förväntansfullt suktar efter kakor och tårta. Jag vill se lyckan i hennes ögon när hon tittar sig i spegeln och strålar för att hon har den fina klänningen på sig.

Men nu är det inte så. Jag städar, bakar tårta, grinar, och tycker att livet är pest.

Jag gör det själv.