Posts Tagged ‘skuld’

h1

Vikten av tid.

juli 4, 2011

Vi har inte träffats på några veckor han och jag. Eller jo, det har vi, men då har barnen också funnits där. Det blir annorlunda då, med barnen omkring. Jag blir mer mamma, såklart, och kärleken till honom får komma i andra hand. Min spontanitet och, i viss mån, min glädje döljs under ett tjockt lager av ansvar och skuld.

Skuld för att Lillasyster visar med all tydlighet att hon inte gillar att tid tas från henne och ges till honom. Hon, mitt lilla yrväder, blir inåtvänd och tyst vilket triggar alla mina knappar. Det känns tungt när det är så, samtidigt förstår jag att hennes reaktion är högst rimlig. Skuld också för att Storebror finner sig så bra i situationen och att han därför får än mindre uppmärksamhet för att jag inte räcker till när Lillasyster kräver allt.

Och i allt detta kring barnen så ifrågasätter jag ifall jag gör rätt val. Är kärleken värd att utsätta barnen, och mig själv, all denna tyngd som det medför? Men vad är alternativet? Att leva själv resten av livet som Han sa?

Så äntligen får vi lite tid för oss själva. Han och jag. Där jag kan få plats i hans famn och bara tänka på mig och på oss. Där jag återigen hittar tillbaka till mina känslor för honom och där ömheten och kärleken växer sig allt starkare. Där glada Linda utan allt ansvar kan ta form och plats.

Annonser
h1

Stor sorg

oktober 24, 2009

Jag har tidigare sagt att jag aldrig någonsin kommer att vänja mig vid att inte ha mina barn hos mig på heltid. Aldrig någonsin. Vilket fortfarande är sant, men känslan har blivit annorlunda. Idag känner jag istället en stor sorg för att jag inte har barnen hos mig. För att jag inte alltid får dela deras vardag. För att jag missar så mycket av dem och även i framtiden kommer att missa så mycket av deras liv.

Jag känner också en stor sorg för att när barnen är hos mig så är jag så trött. För det är slitsamt att vara själv med två små barn 7 dagar i sträck. Att ha ansvar för mat, städning, läggning, hämtning och lämning, tvätt och allt det som måste göras för att livet ska gå runt, är tungt. Allt det trötta gör att leken, gemenskapen och myset tillsammans med min älsklingar får stryka på foten på ett sätt som jag ständigt har dåligt samvete för.

Jag antar i och för sig att mina känslor inte är unika utan att det trötta finns i varje småbarnsfamilj, oavsett om man som förälder lever ensam eller tillsammans som par.

Men ändå. Stor sorg.