Posts Tagged ‘singel’

h1

The Lovers.

augusti 12, 2011

Idag tog det slut. Kärlekssagan. Nu börjar singellivet igen. På gott och ont. Med skratt och gråt.

Det var mitt val att gå. Kanske borde jag varit tydligare där och då att min gräns låg så nära som den faktiskt gjorde. Då kanske han lättare skulle förstå att dagens händelse bara var det som fick min redan fyllda bägare att rinna över.

Vi ska prata han och jag. Om det som varit och hur det blev. Det känns viktigt för mig att få ett bra avslut, dels för att jag fortfarande tycker om honom, men också för att vi kommer att mötas igen eftersom vi har gemensamma vänner. Och gemensamma vänner vill jag fortfarande att vi ska ha.

Min tid med honom har lärt mig en hel del. Hur det känns att vara galet förälskad med pirret i magen och att inte kunna tänka på något annat än honom. Jag har också lärt mig att sätta mina villkor för vad som är jag. Var mina gränser går. Och så har jag för första gången någonsin litat på min magkänsla innan jag har blivit överbevisad om att den är korrekt.

Jag har mycket att tacka honom för och jag är glad för att vi fick denna tid tillsammans även om det slutade som det gjorde.

Annonser
h1

Plötsligt händer det.

maj 2, 2011

Viskar lite försiktigt att jag har en dejt i morgon.

h1

Du och jag, Kenta!

september 7, 2010

Ett lugn har spridit sig i min kropp. Ett lugn som säger att det löser sig. Jag känner idag ingen stress över att jag inte har en kille att luta huvudet mot. Det finns ingen längtan att ha det heller. Eller jo, en längtan finns, efter kärleken, men absolut inte ett måste för att överleva.

Och det känns så skönt att jag känner så idag. Att jag kan vila i känslan. Hämta kraft. För jag vet ju att imorgon kanske jag känner annorlunda.

Just idag är jag stark.

h1

Semester med och utan barn.

juli 24, 2010

Två veckor har passerat. Två veckor med barnen. Semester.

Gotland med härliga Camilla och hennes Peo, där hon och jag synkar och barnen leker bra med varandra. Sen vidare till min mamma och hennes landställe, där jag blir bortskämd som om jag vore liten igen och barnen får total uppmärksamhet från samtliga som befinner sig på landet. Underbart har det varit under dessa veckor.

Nu. Sista kvällen med barnen, imorgon blir det pappaveckor. 2 stycken. Jag har fortsatt semester i väntan på att återfå barnen. Oron börjar sprida sig i min kropp som så alltid då byten är på gång mellan mamma- och pappavecka. Nu kanske mer än vanligt eftersom jag inte har så mycket planerat inför mina egna semesterveckor. En dag här och en dag där har jag bokat in. Jag borde kanske styrt upp det bättre för mig, men jag håller öppet.

I mitt stilla sinne hoppas jag på att Mr X dyker upp och får plats i mina luckor. Dumdristigt tänkt av mig för vad är oddsen för att denna man dyker upp just på mina lediga dagar då jag inte har barnen när han lyst med sin frånvaro så länge?

h1

Att flirta är inte lätt vill jag lova.

februari 23, 2010

Jag är så velande just nu. Ena delen av mig vill köra hela racet med att flirta hej vilt och med många killar. Bli bekräftad och samtidigt ha tokroligt. Jag har aldrig levt det livet förut och om jag någon gång ska göra det så är tillfället utmärkt. Och när jag får allt detta blir jag så upprymd och sprudlande glad och jag vill ha mer. Fungerar som en drog.

Andra delen av mig är tveksam eftersom jag känner att jag inte slappnar av, att jag kräver uppmärksamhet hela tiden, på alla plan och så fort jag inte får det så dippar jag i humöret. Blir lättretlig. Och då tvekar jag om det är rätt väg att gå, ifall priset kommer att bli för högt. Dessutom är jag rädd för hur ensam jag skulle känna mig om ”mina killar” försvann. Att det skulle vara lättare att själv hoppa av än att killarna tröttnar på mig.

Kanske är det så att jag känner av lite jante? Att jag inte ska tro att jag är någon. Att jag inte är värd att ha kul, speciellt om det är lite på andras bekostnad (fast är det det?).

Eller är det ”fina-flicka-syndromet” som pratar med mig? Där det inte är ok att träffa killar som jag inte tänker inleda något varaktigt med och dessutom är de flera stycken.

Alla dessa tankar virvlar runt i mitt huvud och de gör mig förvirrad.

h1

Allt eller inget.

februari 6, 2010

En sak som jag har svårt för är att uttrycka vad jag vill ha ut av ett förhållande, vad jag tycker är viktigt för mig. Svårt för att jag är rädd för att förlora det som jag eventuellt skulle kunna ha. Istället anpassar jag mig, följer med, ställer inga krav. Förminskar mig själv.

Det får vara slut på det nu. Nu sätter jag upp mina villkor för vad jag behöver för att må bra i ett förhållande.

1) Bekräftelse. Jag behöver det. Jag vill ha det. I form av telefonsamtal. I form av sms.  Jag vill känna mig åtrådd.

2) Närhet. Ofta och mycket. Att ta på varandra, att ha fysisk kontakt, är jätteviktigt för mig. Som en smekning över kinden, en strykning över armen när man samtidigt står och lagar mat ihop. Måste ha detta.

3) Kärlek. Såklart.

4) Sex. Bra sex.

5) Respekt. Mina åsikter är viktiga. Tål att lyssnas på.

Jag tror inte U är beredd att ge mig detta. Inte alla punkter i alla fall. Tråkigt tycker jag, för han har många rätt också. Jag kan förstå varför han inte kan ge mig det jag vill ha. Jag kan verkligen förstå det. Men det spelar ingen roll. Jag vill ha allt. Får jag inte det då får det faktiskt vara.

h1

Då var det dags.

december 29, 2009

Jag är verkligen nervös. Inte alls lustfyllt. Och jag tänker alldeles för mycket istället för att bara vara här och nu och gå på trevlig dejt.

Jag vill gärna ha kontroll och kontroll är det minsta som infinner sig på dejt två. Speciellt när en lunch är inplanerad som innehåller en öppenhet om att vi ska fortsätta umgås under eftermiddagen. Om vi gillar varandra, vill säga. I mitt huvud far tankar som:

Tänkt om jag tycker han är knäpp under lunchen. Vad säger jag då för att inte träffas mer? Skyller jag på tvättstugan?

Tänk om han tycker att jag är knäpp. Vad skyller han på?

Eller så gillar vi varandra och vill göra något. Vad gör vi då? Svinkallt ute ju, så långpromenad blir det inte. Vad gör vuxna människor på dejt? Går på bio och håller handen? Vad händer sen?

Larviga tankar tycker jag själv, men ändå finns de där. Jobbigt. Gör det svårt att slappna av, att vara mig själv.