Posts Tagged ‘samtal’

h1

Nu är det dags.

augusti 24, 2011

Det märks att jag lever på gränsen just nu. En liten händelse kan lätt svepa mig över kanten. Till fel sida. Från glad till ledsen i samma hastighet som en racerbil.Det är därför bra att jag fått en första tid hos en psykolog.

Förra gången jag gick och pratade gick jag i nästan ett helt år. Det var i samband med att jag skilde mig och då behövde jag en ventil där jag kunde gråta ut all min ångest, ta på all min ilska som kom i omgångar och för att jag helt enkelt skulle överleva förlusten av att ha mina barn varannan vecka och inte på heltid. Den gången handlade det om att jag skulle ta mig igenom skilsmässoprocessen och komma vidare ut i singelvärlden och som ensamstående med två barn.

Nu handlar det om något annat. Nu handlar det om mig. Bara mig. Det finns lite att jobba med. Nu är det dags.

Annonser
h1

Systra mi.

juni 9, 2010

Idag kom min syster över. Vi kunde prata om det som varit. Jag berättade hur min syn var och var noga med att inte beskylla henne för någonting, bara utgå från mig själv. På ett sett är det bra att det tagit tid innan detta samtal kom till stånd eftersom jag nu har haft tid att tänka och vrida och vända på saker och ting. Era kommentarer har också varit av allra högsta vikt eftersom samtliga av er betonar vikten att vara ödmjuk, vilket jag hade som min största utgångspunkt idag när hon kom.

Och det gick så bra. Det känns som en stor tung sten har fallit från mina axlar. Tack alla ni som bollat detta med mig!

h1

Pappan pratar

januari 15, 2010

Pappan ringde mig igår. Nu idag kommer jag inte ens ihåg anledningen varför, vilket inte gör något för det var innehållet senare i samtalet som var intressant.

På något sätt kom pappan in på ifall jag träffat någon. Och jag svarar såklart ja på frågan. Pappan gratulerade, lät glad för min skull och blev lite nyfiken på hur vi träffats, vem han är och så vidare. Kändes skönt att han fick veta och även skönt för att han inte verkade tycka att det var jobbigt.

Men så plötsligt tar samtalet en annan vändning. Pappan börjar berätta att han tycker att livet är jobbigt just nu. Att han ångrar på vilket sätt som skilsmässa gjordes. Att han ångrar att det gick så fort, både skilsmässan och att det gick fort att flytta ihop med den nya. Att livet inte blev som det var tänkt. Att han tänkt mycket på om han och jag inte skulle ha kunnat fixa de problem som vi hade där och då.

(Detta är första gången någonsin jag har fått något som liknar en ursäkt, ett förlåt, från pappan. Jag har efterfrågat detta länge och tar tacksamt emot ursäkten.)

Under samtalet kände jag att jag var tvungen att vara tydlig med var jag står och vad jag tycker. Jag fick säga att jag idag är tacksam för att pappan ville skiljas eftersom jag aldrig hade vågat tagit steget eftersom jag aldrig skulle kunna lämna barnen på halvtid. Den styrkan skulle jag inte haft. Och hade inte pappan valt att gå hade vi suttit i ett halvdant förhållande, blivit bittra och tyckt att livet sög till slut. För jag tror inte att vi hade kunnat reda ut våra problem, vi var alltför insyltade i gamla mönster för att någonsin ta oss ur.

Samtalet avslutades med att jag frågade ifall han tyckte det var jobbigt att jag träffat U. Och svaret blev helt kort: ”Ja.”

Mina egna tankar kring samtalet är att jag känner en stor, stor ömhet för pappan. Och det gör ont i mig att han inte har det bra, att det inte blev det liv som han tänkt. Jag är ledsen för hans skull. Samtidigt känner jag mig väldigt trygg i att jag gått vidare, att jag inte har några kärlekskänslor för pappan. Det finns ingen attraktion. Ingen alls. Och det känns mycket skönt att det är så.

Pappa är helt enkelt pappan till mina barn. Bara så. Någon jag bryr mig mycket om. Men ändå. Bara så.