Posts Tagged ‘saknad’

h1

I en annan tid.

augusti 12, 2011

Och i samma ögonblick så saknar jag honom. Hans läppar mot mina. Hur hans kropp följer min perfekt när vi somnar nära, nära. Hur han kan se på mig, med sina vackra ögon med de långa ögonfransarna. Hans sätt att säga till mig: ”Andas, Linda, andas.” när han ser hur stressad jag är. Han vackra röst när han sjunger för mig. Hans hand i min.

Det hade kunnat bli bra. I en annan tid.

Annonser
h1

När är det min tur?

juli 8, 2010

Semestern närmar sig med stormsteg. Imorgon är sista dagen med jobb. Jag längtar. Mycket. Fast samtidigt som jag ser fram emot ledigheten så ökar ledsenheten i min kropp. För ledsen är jag. Någonstans långt där inne.

Just nu saknar jag mycket att vara förälskad. Att jag är uppskattad för att jag är jag. Att det plingar i telefonen med gulliga sms. Att hålla handen. Allt det där saknar jag och de sista veckorna har jag också känt en misströstan i att det kanske kommer ta tid. Kanske flera år innan förälskelsen finns där igen.

Jag ordnar det för mig så att mitt liv fylls av vänner, nära och kära. Barnen såklart. Men ändå, i barnfria veckor, så är det tomt när jag kommer hem, telefonen tyst och jag lägger mig ensam.

Allt det här gör att jag känner denna sorg. När är det min tur?

h1

Närhetsprincipen. Gäller den mig?

maj 6, 2010

Känns sådär just nu.

Jag längtar efter närhet. En trygg famn att krypa upp i. Bli ompysslad. Älskad. Hos någon där jag bara kan vara mig själv som jag är just nu.

Liten.

h1

När kvällen är sådär.

januari 30, 2010

Barnen sover. Jag själv, framför tv:n.

Rastlös.

Ensam.

h1

Längtanslivet.

december 3, 2009

Torsdag. Denna veckan har gått med racerfart. Överlämning redan imorgon. Jag vill inte. Idag saknar jag barnen redan innan de åkt.

Fan.

h1

Ska jag fylla tomrummet med känslor nu eller?

november 19, 2009

Mitt roligast jobbprojekt har haft stora slutpresentationen idag. Nu ekar det tomt i kroppen. Saknaden efter pulsen, uppmärksamheten och känslan av att göra ett viktigt och uppskattat jobb har redan infunnit sig.

Samtidigt förstår jag att det är bra för mig att inte jobba i detta tempo i en allt för lång tid. Jag förstår det verkligen. Men idag är jag ändå ledsen.

h1

Att inte palla mer

november 8, 2009

Storebror fick i fredags en läxa, där han skulle berätta när och var han var född, hur lång han var och vad han vägde. Till detta skulle ett fotografi följa med. Ett foto då han var liten. Läxan skulle lämnas in senast på tisdag. Eftersom alla kort från då Storebror var liten fortfarande ligger i en kartong i min källare så kom pappan, tillsammans med barnen, förbi idag för att hämta upp ett lämpligt kort till läxan. Jag hade innan varit nere och valt ut ett gäng kort som Storebror kunde välja mellan.

Allt frid och fröjd kan man tycka, men fan, det var allt annat än frid och fröjd. Jag med känslor utanpå denna helg. Längtan efter barnen stor redan i fredags. Lillasyster som kastar sig om min hals direkt de kommer hem till mig och säger med ledsen och lågmäld röst: Jag vill stanna hos dig mamma, jag vill inte vara med pappa. Och hon trycker sig mot mig och kramar sig fast. Hårt. Jättehårt.

Jag säger: Jag ska inte vara hemma, jag ska åka bort till en kompis. Varvid Storebror säger: Men mamma, kan inte vi få följa med dit då? Och jag får säga att det inte går och att de kommer få det bra hemma hos pappa, att de ska åka och hämta killarna (den nyas barn) och att jag ringer och pratar med dem i veckan.

Lillasyster släpper taget om min hals, med tårar som rullar på hennes kinder och Storebror tittar på mig med sina stora mörkbruna ögon.

Och jag. Jag går sönder inuti.