Posts Tagged ‘rädd’

h1

Dagens berg- och dalbana.

juni 6, 2011

Idag drog paniken till. Hårt. Rädslan för att bli lämnad, övergiven och oälskad ramlade över mig. Små, små saker samlade i tropp gjorde att känslorna kom. Och när känslorna väl var där gick de inte att hejda.

Jag vill inte vara så här. Samtidigt förstår jag att jag reagerar. Jag håller på att öppna upp. Visa mig. Och visa mig mycket. Det gör mig sårbar och så förbannat rädd.

Nu. Huvudet högt. Lite lycka i magen. Här och nu kommer tillbaka.

 

Annonser
h1

The Game.

januari 31, 2010

Helst skulle jag vilja skriva sms till U om hur mycket jag saknar honom. Hur jag längtar. Att jag ser fram emot att träffas nästa helg. Mycket. Men jag törs inte. Rädd för att vara för på. Skrämma iväg. Rädd för att inte få svar. Eller att inte få rätt svar, för vad gör jag då?

Denna balansgång. Detta spel. Jag vill inte spela, men samtidigt lämnar jag mig själv så sårbar om jag bara öppnar upp och visar mig själv.

h1

Nu går det undan.

september 1, 2009

Idag fick jag tiden för samarbetssamtal hos familjerätten. Redan nästa vecka. Bra jag vill inte dra på detta. Samtidigt är jag rädd, för vad i helvete är jag dragit igång? Det kan bli något bra och det kan bli skit. Jag har ingen aning.

Det ända jag vet är att som jag och pappan har det nu i vår kommunikation kan vi inte längre ha det. DET är jag helt säker på.

 

h1

Skitmåndag

juli 27, 2009

Mammalivet slog till med all kraft denna gång. Jag älskar mina små, men fan vad jag inte är närvarande just nu. Den sista veckan har jag känt mig så sedd, kvinnlig och uppskattad. En positiv spänning har legat i luften och gjort mig glad och levande. Jag har fått känna på livet som kvinna och inte bara mamma.

Nu är jag bara mamma, där löften inte längre finns om att återigen få vara kvinna och uppskattad inom den närmsta överskådliga framtiden. Jag vet att idag och i morgon är de två jobbigaste dagarna, sedan kommer vändningen och livet som mamma ser då mycket ljusare ut igen.

Jag vet det.

Men idag skulle jag bara vilja ligga under täcket och grina ögonen ur mig, men det går inte eftersom barnen är hemma. Och så försöker jag aktivera mig, men planerna bara fallerar och det blir ingenting av det.

Jag undrar ju samtidigt varför jag reagerar så starkt som jag gör. Han och jag har bara setts några gånger. Jag har inte hunnit blir kär, bara känt en grym attraktion och där i alla fall jag känner att jag vill veta mer om honom. Men jag tror att han inte vill, eller i alla fall tvekar. Inget han sagt rakt ut, men jag är grym på att känna av – det vet jag sen tidigare.

Det mesta jag känner är säkerligen rädsla, för att jag ska försöka, försöka och återigen försöka med olika killar. Gå på dejter, säga nej, få nej, massor med gånger innan jag hittar rätt. Och jag dippar så fort jag får nej då jag känner något för killen, såklart, inget konstigt med det. Men fan, det tär. Livet blir bergochdalbanelik, stora toppar och djupa dalar, istället för livet med barnen som är mera rak och förutsägbart. Och jag vet inte ifall jag orkar med färden i bergochdalbanan. Och det skapar den stora rädslan. För att jag inte ska våga för att kunna vinna.

 

h1

Pirr i magen

juli 12, 2009

Lite spänning har äntligen hamnat i mitt liv. En flirt som kan leda till mer om allt känns bra. Samtidigt som det känns mycket spännade är jag också rädd. Rädd för att det ska bli fel. Rädd för att bli sårad. Rädd för att såra. För detta är ingen kille som jag hittat på nätet eller krogen. Detta är en kille som finns i vänkretsen och därför sätts mer på spel.

Men hur som helst. Pirr i magen har jag i alla fall!