Posts Tagged ‘osäkerhet’

h1

Historien på mitt nya jobb.

september 9, 2011

Jag började nytt jobb i slutet av förra året. Ett relativt litet företag, där jag är projektledare över ett fåtal personer, men desto fler kundorienterade projekt. Anledningen att jag tackade ja till jobbet var att jag saknade utmaningar på mitt gamla företag, att karriärstegen lutade alltför flackt, lokaliseringen och att jag blev smickrad över att jag blivit head huntad.

Som projektledare är jag mycket entusiasmerande, driven, lyhörd och mån om att mina medarbetare har det bra. Mina svagheter är att jag inte gillar konflikter, jag tycker det är jobbigt, och svårt, att vara hård då det närmar sig deadline och jag behöver kräva mer av mina medarbetare för att de ska leverera på tid.

På mitt gamla jobb har jag blivit mycket uppskattad för mina projektledaregenskaper, jag har fått befordringar och utnämningar, och jag har också många kollegor som numer är mina vänner även privat. Så när jag började mitt nya jobb gick jag in med den kanske naiva inställningen att ”alla gillar mig” och ”jag är duktig på det jag gör”. Och så blev det precis tvärtom.

Såhär i efterhand, snart 10 månader sedan jag började, kan jag se att min första dåliga tid på jobbet har berott mycket på att en av medarbetarna, som sökte det jobbet jag fick, som också är en mycket stark inofficiell ledare har påverkat gruppens inställning till mig. Hennes åsikter har blivit deras lag. Där skitsnack har varvats med att jag inte blivit medbjuden och tillfrågad på lunch eller fikaraster. Där min kompetens blivit ifrågasatt inför kunder och kollegor. Där information inte lämnats till mig bara för att jag ska framstå som okunnig.

Såklart förstår jag också min egen del i att det blivit som det blivit. Hur jag klampat på med mina kunskaper från det stora företaget och skulle implementera det i det lilla. Min önskan att styra upp i projekten som krockat så brutalt med forskningsmentaliteten. Jag förstår det.

Nu har den ”dumma” kollegan slutat sedan några månader tillbaka och det börjar hända saker på jobbet. Bra saker. Men det är också först nu som jag förstår hur hårt detta har tagit på mig. Hur detta har bidragit till stor del till att jag mår som jag gör just nu. Hur min självkänsla och mitt självförtroende rasat i botten.

Samtidigt är det fascinerande att en person kan påverka en grupp på detta vis. Och jävligt underligt att det kan tillåtas så pass länge som det tilläts.

h1

Dagens berg- och dalbana.

juni 6, 2011

Idag drog paniken till. Hårt. Rädslan för att bli lämnad, övergiven och oälskad ramlade över mig. Små, små saker samlade i tropp gjorde att känslorna kom. Och när känslorna väl var där gick de inte att hejda.

Jag vill inte vara så här. Samtidigt förstår jag att jag reagerar. Jag håller på att öppna upp. Visa mig. Och visa mig mycket. Det gör mig sårbar och så förbannat rädd.

Nu. Huvudet högt. Lite lycka i magen. Här och nu kommer tillbaka.

 

h1

Fokus på barnen.

juni 6, 2011

Osäkerhet som drar tag i mig. Gammalt skit som poppar upp. Idag gäller det att hålla igång, inte stanna och tänka.

Fokus på barnen.

h1

Mona Lisas leende

mars 28, 2010

Ofta när jag är ute på ställen där det kan raggas på får jag kommentarer från män, främst män men även ibland från kvinnor, att jag har ett sådant fint leende. Killar går tydligen igång på just leendet hos mig. Och så finner jag mig ståendes i min hall, där stora spegeln finns, flinandes för mig själv och undrar vad i helsike de faktiskt ser. För jag ser ett leende vilket som helst. Inget speciellt. Bara just ett leende.

Jag anser mig ju ändå som en intelligent kvinna och jag fattar således att min leende har något, som inte alla andra leenden har. Jag fattar det. Och just därför att jag fattar att det är så, så tycker jag att det är tråkigt att jag inte ser det själv. Det som andra ser. Att jag inte ser mitt eget leende. Varför är det så? Skulle jag tappa min ödmjukhet om jag till fullo fattade själv? Eller vad?

h1

Skriker det 40-årskris?

mars 16, 2010

Jag har skrivit så många inlägg på det som sker i mig just nu. Så många påbörjade och inga av dem har blivit avslutade, för jag vet inte hur jag ska förklara och förmedla tankarna som finns hos mig. Jag känner mig så splittrad. I allt. Och mitt i det hela känner jag att jag hela tiden måste ta ställning; för eller emot, höger eller vänster.

Dessa tankar gör att jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, lycka och olycka. Det är som om det bara finns på och av och inget däremellan. Och ändå finns det mycket däremellan. Ekorrhjulet finns där. Det som bara mal på och kallas livet.

Och jag känner mig så osäker på vad jag vill. Med mig själv och mitt liv. Osäker för att jag känner att alla beslut ligger hos mig, där jag inte kan smita ifrån och lägga val hos någon annan.

Allt är upp till mig. Ett ansvar jag i omgångar nästan inte mäktar med.

h1

Dessa söndagar.

mars 7, 2010

Mina fullspäckade dagar har varit bra. Jättebra. Kul har jag haft.

Men idag känns allt jobbigt och jag undrar hur jag värdesätter mitt liv egentligen. Vad är det som är viktigt? Vad håller jag på med? Söker bekräftelsekickar hit och dit. Men det rinner av lika snabbt som jag får dem och det krävs hela tiden att jag ska matas med mer för att hålla en bra och trivsam nivå på humör och lycka.

Och egentligen är jag bara innerst inne jävligt osäker. Osäker på om jag duger. Där jag säkerligen är min egen domare, där jag sätter de högsta kraven.

Idag, söndag, känns det som om jag är på väg att dippa igen. Idag, söndag, känns det som om jag skulle behöva vara en liten tjej som tryggt kunde krypa in i en famn och bara få vara just liten, där någon annan för en gång skull kunde stå för tryggheten och den tröst som jag just idag så väl skulle behöva.

Idag, söndag, känns det piss.

h1

När skillsmässoblogg blir dejtblogg.

februari 2, 2010

Jag har mina barn varannan vecka, U likaså. Däremot har jag bytesdag på fredagar och han på måndagar vilket innebär att vi bara kan träffas varannan helg. Inte så ofta kan man ju tycka, dessutom var jag i Vemdalen min förra barnfria helg.

Kontentan är att det var ett tag sedan vi träffades nu. Och vi hörs bara lite då och då i telefon. Jag tycker att det både är skönt och tråkigt att vi inte har tätare telefonkontakt.

Skönt för att jag är sjukt trött på kvällen då barnen har lagt sig, samtidigt som jag tycker det är svårt att lära känna någon över telefon. Jag vill helt enkelt se människan jag pratar med. Ha ögonkontakt, se kroppsspråket. Viktiga grejer för mig.

Sedan tycker jag att det är tråkigt eftersom jag blir osäker på vad han vill och är ute efter. Dessutom hinner mina känslor mattas av under tiden. Pirret blir inte lika pirrigt efter några dagar. Jag glömmer helt enkelt bort hur det var sist vi sågs.

Kanske analyserar jag för mycket (Tvillingmamman skulle definitivt påstå det) istället för att se tiden i an och vänta in helgens dejt. Troligtvis är det så.