Posts Tagged ‘önskan’

h1

Ny förvaringsplats.

december 25, 2009

Storebror gjorde en julklapp till mig i skolan. I all hemlighet. På julaftonsmorgon ringde han till pappan och påminde om att pappan inte fick glömma att ta med sig julklappen. Paketet delades ut till mig först av alla. Mycket viktigt var det att jag skulle ha den direkt. Samtidigt som jag öppnar och ser den underbara asken som han pysslat med så säger han:

Mamma, i den här asken ska du ha din ring. Den ringen du hade tillsammans med pappa.

Julklapp från Storebror

Annonser
h1

Storebror pratar skilsmässa

november 28, 2009

Under middagen idag blev Storebror helt plötsligt ledsen, utan egentlig anledning. Det kom bara över honom. När jag frågade var det var så visade det sig att han var ledsen för att pappan och jag inte bor ihop. Att han inte kan ha oss båda samtidigt. Hela tiden.

Lillasyster och jag hade ett liknande samtal i torsdags, fast då inte ett ledset sådant, där hon undrade varför jag och pappan inte bor ihop. Min förklaring var att för att bo ihop måste man vara kär i varandra och att jag och pappan inte är det längre. Vi har varit kära, men att vi inte är det nu.

Lillasyster förklarade därför för Storebror att mamma och pappa inte är kära i varandra. Storebror tittade på mig och frågade efter en stund: Mamma, kan du bli kär i pappa igen? Om pappa och ”den nya” bråkar mycket så kanske de slutar vara kära i varandra, då kan ju du blir kär i pappa!

Och jag fick förklara att jag inte tror att jag kommer att bli kär i pappa igen och att jag inte tror att pappa kommer bli det i mig heller. Tårarna svämmde över i Storebrors ögon. Lillasyster tröstar med: Gråt inte, vi äter ju lördagsgodis nu!

Och jag får fortsätta att förklara att det är helt ok att vara ledsen för att mamma och pappa inte vill bo ihop längre. Och att vi får göra det bästa av situationen. Att vi kan fråga pappan om bara vi fyra kan hitta på någonting ibland. Kanske gå på bio ihop, eller museum.

Hela samtalet var bra. Jobbigt med bra. I efterhand tycker jag att jag borde tagit upp Storebror i knät istället för att låta han sitta kvar på stolen bredvid mig och bara stryka han över håret och kinderna. Nästa gång gör jag så.

Det var också bra för att Storebror vågar prata om svåra saker, att han inte håller det inom sig som han så ofta har tendenser att göra. Det var också bra för att jag så starkt känner att jag och pappan måste hålla sams, vara vänner, göra saker tillsammans i en liten grupp på oss fyra. Det måste vi kunna ge barnen.

Samtidigt blir jag låg av samtalet. En tung sorg och skuld kommer över mig. För att barnen alltid, eller i alla fall länge, kommer ha denna längtan att det ska bli pappan och jag igen. Och jag kan aldrig ge dem det som de önskar sig högst av allt. Och nu för tiden vill jag inte ge dem det heller.