Posts Tagged ‘ledsen’

h1

När glädjen försvann.

augusti 22, 2011

Idag slog det mig. Att jag faktiskt inte mår bra. Att jag behöver hjälp.

I helgen har jag haft en fantastiskt rolig helg tillsammans med mina vänner. Det har varit fest, skoj och aktiviteter i en salig blandning. Från fredagseftermidagen till söndagseftermiddagen. Så kom tystnaden efter allt det roliga och jag dök rakt ner i mörkret. Ensamheten kom som ett brev på posten. Ledsenheten kändes men kom inte riktigt fram genom allt skydd. Och precis såhär är det för mig och har varit länge; jag måste fyllas med aktiviteter för att hålla mig över ytan, gör jag inte det hamnar jag i det apatiska, det svarta.

Så idag på jobbet. Stegen är tunga för att överhuvudtaget ta mig in. Väl på plats så orkar jag inte ta mig för någonting av vikt. Bara sitter av tiden. Kombinationen av att inte göra något och känslan av så många måsten i arbetet gör att jag känner mig dålig och illojal. Styrkan för att komma igång finns inte. Inte ens i närheten.

Istället googlar jag. Och tur är väl det. Mina symtom stämmer överraskande(?) väl in på nedstämdhet/depression alternativt stress/överarbetad. Mera googling och trådar utslängda för att få hjälp. Jag hoppas att jag får tid snabbt.

Annonser
h1

När är det min tur?

juli 8, 2010

Semestern närmar sig med stormsteg. Imorgon är sista dagen med jobb. Jag längtar. Mycket. Fast samtidigt som jag ser fram emot ledigheten så ökar ledsenheten i min kropp. För ledsen är jag. Någonstans långt där inne.

Just nu saknar jag mycket att vara förälskad. Att jag är uppskattad för att jag är jag. Att det plingar i telefonen med gulliga sms. Att hålla handen. Allt det där saknar jag och de sista veckorna har jag också känt en misströstan i att det kanske kommer ta tid. Kanske flera år innan förälskelsen finns där igen.

Jag ordnar det för mig så att mitt liv fylls av vänner, nära och kära. Barnen såklart. Men ändå, i barnfria veckor, så är det tomt när jag kommer hem, telefonen tyst och jag lägger mig ensam.

Allt det här gör att jag känner denna sorg. När är det min tur?

h1

Deprimerande trötthet.

juni 8, 2010

Jag är så förbannat trött.

Inte så konstigt eftersom Lillasyster har haft astma tre nätter i rad, där jag haft henne i min säng för att ömsom stilla min egen oro när hon hela tiden hostar och ömsom ge medicin alternativ lyfta upp henne på alla kuddar som hon har under ryggen. Igår natt var det bättre, astman är på väg bort, men istället hade hon ramlat av gungan i hög fart precis innan hämtningen från dagis. Rakt ner på bakhuvudet. Så pass illa att hon skulle väckas var annan/var tredje timme under natten för att utesluta hjärnskakning.

Det är jobbigt för henne. Det är jobbigt för mig. Vi är trötta båda två.

Tröttheten kommer också av att jag och min syster är osams, eller vad vi nu är. Hon finns i mina tankar stora delar av dagen. Oro, ilska och saknad i blandad kompott.

Mitt i tröttheten så kommer allt det andra som ett brev på posten. Ensamhetskänslorna som inte går att trycka ner. Hopplöshet av att mannen med stort M inte dyker upp av sig själv. Tårarna som bränner bakom ögonlocket när jag minst av allt anar det.

Idag är jag trött. På allt.

h1

Barnen. Jag längtar.

mars 11, 2010

Ledsenheten sitter trots allt ändå i.

Idag längtar jag mer än någonsin efter att bara få boa in mig med mina barn. Få stabilitet i livet. Tänka på de praktiska sakerna. Trygghet.

h1

Ibland suger det.

december 7, 2009

Jag mår inte bra. Känner mig håglös, trött och ledsen. Sådär som det kan kännas vid pms då det är som värst.

Men jag har inte pms. Det är något annat. Kanske mörkret, oron för barnen, ensamheten, jobbet, julen som nalkas. Allting kan bidra till hur jag mår. Fast egentligen tror jag inte att det är något av dem som är orsaken.

Det är något annat.

Men jag vet inte vad.

h1

Storebror pratar skilsmässa

november 28, 2009

Under middagen idag blev Storebror helt plötsligt ledsen, utan egentlig anledning. Det kom bara över honom. När jag frågade var det var så visade det sig att han var ledsen för att pappan och jag inte bor ihop. Att han inte kan ha oss båda samtidigt. Hela tiden.

Lillasyster och jag hade ett liknande samtal i torsdags, fast då inte ett ledset sådant, där hon undrade varför jag och pappan inte bor ihop. Min förklaring var att för att bo ihop måste man vara kär i varandra och att jag och pappan inte är det längre. Vi har varit kära, men att vi inte är det nu.

Lillasyster förklarade därför för Storebror att mamma och pappa inte är kära i varandra. Storebror tittade på mig och frågade efter en stund: Mamma, kan du bli kär i pappa igen? Om pappa och ”den nya” bråkar mycket så kanske de slutar vara kära i varandra, då kan ju du blir kär i pappa!

Och jag fick förklara att jag inte tror att jag kommer att bli kär i pappa igen och att jag inte tror att pappa kommer bli det i mig heller. Tårarna svämmde över i Storebrors ögon. Lillasyster tröstar med: Gråt inte, vi äter ju lördagsgodis nu!

Och jag får fortsätta att förklara att det är helt ok att vara ledsen för att mamma och pappa inte vill bo ihop längre. Och att vi får göra det bästa av situationen. Att vi kan fråga pappan om bara vi fyra kan hitta på någonting ibland. Kanske gå på bio ihop, eller museum.

Hela samtalet var bra. Jobbigt med bra. I efterhand tycker jag att jag borde tagit upp Storebror i knät istället för att låta han sitta kvar på stolen bredvid mig och bara stryka han över håret och kinderna. Nästa gång gör jag så.

Det var också bra för att Storebror vågar prata om svåra saker, att han inte håller det inom sig som han så ofta har tendenser att göra. Det var också bra för att jag så starkt känner att jag och pappan måste hålla sams, vara vänner, göra saker tillsammans i en liten grupp på oss fyra. Det måste vi kunna ge barnen.

Samtidigt blir jag låg av samtalet. En tung sorg och skuld kommer över mig. För att barnen alltid, eller i alla fall länge, kommer ha denna längtan att det ska bli pappan och jag igen. Och jag kan aldrig ge dem det som de önskar sig högst av allt. Och nu för tiden vill jag inte ge dem det heller.

 

h1

Att inte palla mer

november 8, 2009

Storebror fick i fredags en läxa, där han skulle berätta när och var han var född, hur lång han var och vad han vägde. Till detta skulle ett fotografi följa med. Ett foto då han var liten. Läxan skulle lämnas in senast på tisdag. Eftersom alla kort från då Storebror var liten fortfarande ligger i en kartong i min källare så kom pappan, tillsammans med barnen, förbi idag för att hämta upp ett lämpligt kort till läxan. Jag hade innan varit nere och valt ut ett gäng kort som Storebror kunde välja mellan.

Allt frid och fröjd kan man tycka, men fan, det var allt annat än frid och fröjd. Jag med känslor utanpå denna helg. Längtan efter barnen stor redan i fredags. Lillasyster som kastar sig om min hals direkt de kommer hem till mig och säger med ledsen och lågmäld röst: Jag vill stanna hos dig mamma, jag vill inte vara med pappa. Och hon trycker sig mot mig och kramar sig fast. Hårt. Jättehårt.

Jag säger: Jag ska inte vara hemma, jag ska åka bort till en kompis. Varvid Storebror säger: Men mamma, kan inte vi få följa med dit då? Och jag får säga att det inte går och att de kommer få det bra hemma hos pappa, att de ska åka och hämta killarna (den nyas barn) och att jag ringer och pratar med dem i veckan.

Lillasyster släpper taget om min hals, med tårar som rullar på hennes kinder och Storebror tittar på mig med sina stora mörkbruna ögon.

Och jag. Jag går sönder inuti.