Posts Tagged ‘kommunikation’

h1

Hon e knäpp

juni 19, 2009

Fredagsmorgon. Midsommarafton. Överlämningmorgon av barn till pappan. Hemma hos dem. Jag bestämde själv att jag skulle gå dit, så att jag fick en chans att träffa henne.

Jag har hela tiden trott att det är pappan som bromsat att vi inte ska träffas och delvis är det nog så, men fan vet om inte hon har ett finger i spelet också. Och jag blir så förundrad för varför kan man inte bita ihop och träffa barnens mamma över en fika? Även fast det är jobbigt. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå varför HON inte har gått med på det.

I alla fall. När jag lämnar över barnen i hallen hos pappan, så kommer hon inte ens och hälsar. Men jag är envis så jag står kvar i hallen och väntar och tillslut så kommer hon ändå fram. Vi hälsar och jag passar såklart på att säga med ett leende (ingen fientlighet – jag kan vara trevlig): ”Äntligen, vad jag har velat träffa dig!” Hon blir ytterst obekväm, sneglar på pappan, och säger ”Jo, jag vet.”  Jag framför mitt budskap direkt till henne, att jag vill ta en fika och prata. Hon undrar varför. Varför??? Så jag förklarar att jag vill träffa henne för att bli en bättre mamma, för att jag blir stel som en pinne när Lillasyster berättar att hon målat hennes naglar (vilket hon ska få göra och det sa jag naturligtvis också). Att jag vill veta vem som är, och kommer att vara, en viktig del i barnens liv.

Hon tittar på mig och säger kort: ”Jag hör vad du säger och jag förstår, och jag säger ja, men nu (hon håller upp en stopphand mot mig) vill jag inte ta detta. Jag har haft en mycket dålig morgon.”

Så jag säger tack och hej. Lämnar barnen i getingboet.

Min första tanke är att hon är knäpp att pappan är de vettigare av de två. Herregud! Så pratar jag med tvillingmamman. Kloka tvillingmamman. Och jag får en annan inställning.

Inte döma för fort.

 

 

Annonser
h1

Den lätta vägen

maj 18, 2009

Jag skulle kunna berätta att pappan varit här och vi har haft ett bra samtal om Storebrors ovilja att just nu gå till dagis, men fan vad det tar emot att berätta bra saker som ändå händer i pappans och min relation lite då och då.

Jag borde bli glad över att en del saker fungerar ok. Och jag är det. Men ändå, tröttheten och tomheten finns där nu efteråt. Kanske är det för att det nya livet är så definitivt, att han har sitt liv med barnen där jag inte längre ingår och där jag har mitt. Det tar mycket kraft och energi att hitta vägen in i det nya.

Det är lättare att vara arg. Det är lättare att vara besviken. Det är lättare att vara bitter.

Det går inte att bli sårad då.