Posts Tagged ‘kommunikation’

h1

Kommer jag någonsin läka?

augusti 5, 2011

Återigen pratar vi han och jag. På ett bra sätt. Vi är snabbt och smidigt på samma planhalva och livet känns lättare.

Sen vill inte tekniken och missförståndens väg blir större och större. Min ilska växer sig lika stor och med samma hastighet som sms borde ha och känslan av att återigen bli lurad ligger som en fet klump i magen. Teknikstrulet löser sig i alla fall tillslut och allt får naturliga förklaringar, men jag sitter ändå här med den äckliga känslan av att bli förd bakom ljuset.

Lurad. Det värsta för mig.  Att bli lämnad, att han inte längre skulle ha några känslor för mig kan jag fixa, men just lurad och ljugen för, där brister det för mig. Jag kan inte hantera det.

Och det är en stor sorg som dyker över mig. En ledsenhet över att min tillit raseras på några få ynka sekunder. Och jag undrar för mig själv ifall jag alltid kommer att vara såhär rädd för att bli lurad, ifall såren aldrig kommer att läka utan bara rivas upp så snart något påminner det minsta.

3,5 år sedan. Det är lång tid. Jag har för länge sedan förlåtit pappan. Han är numer min vän. Men såren de ligger kvar.

Annonser
h1

Stå för vad som är jag.

augusti 4, 2011

Jag tänker mycket på rätt och fel just nu. Hur jag gjort tidigare i andra förhållanden, vad som varit bra och vad som varit dåligt. Ett återkommande problem för mig är att jag, trots att jag förespråkar (och faktiskt kräver) öppenhet från den andra har själv svårt med just den biten. Är allt frid och fröjd så är det såklart lätt, men när det inte är det, när det är saker som gnager som behöver komma fram och ut, då är det svårt.

Hur livet än fortskrider, vill jag ändra mig, stå för vad som är jag. Prata om det jobbiga utan att, och innan, det finns några färdiga svar.

h1

Fantastiska BUP

oktober 16, 2010

Storebror har sedan skolstarten (då det nya hemmet med pappan utan bonussyskon och bonusmamma blev vardag) inte velat gå till sin pappa. Han gråter och uttrycker kraftigt att han inte vill. Detta har också smittat av sig till Lillasyster som gör likadant som hennes stora idol Storebror. Det hela är jobbigt både för mig, barnen och såklart för deras pappa.

Under denna tid har pappan och jag kunnat prata om detta. Kanske inte alltid i sin mest konstruktiva form, men dialogen har alltid funnit i alla fall (vilken stor skillnad det blivit det senaste året!). Nu har det dock gått lång tid och detta börjar tära på oss alla och jag har känt att jag famlar i mörkret för hur jag ska bete mig i denna situation och inte vetat hur jag ska stötta barnen på bästa vis.

Så igår ringde jag till BUP för att få råd hur jag, och vi, ska gå vidare.

På 15 minuter gav denna fantastiska kvinna på andra sidan telefonluren, mig så många konkreta råd och den riktning på vägen framåt som jag så länge saknat. De främsta råden var att vi alla; barnen, pappan och jag, sätter oss tillsammans och pratar om vad som känns jobbigt hos hemma hos pappan (inte som nu då jag pratar på mitt håll med barnen och pappan pratar på sitt). Kanske saknas det några grejer hemma hos pappan som ger trygghet när de är hos mig. Kanske ska några gosedjur följa med barnen när de byter hem? Kanske någon leksak? Kanske finns det någon rutin som barnen gillar hemma hos mig som de också vill ha hos pappan? Eller något annat. Detta ska vi tillsammans diskutera.

Kvinnan på BUP betonade också att Storebrors och Lillasysters reaktion är högst normal efter att ha haft en turbulent tid. Skilsmässan mellan mig och pappan, inflytt med den nya familjen och nu utflytt från den nya familjen. Mycket har hänt i livet runt pappaveckan. Och att mycket handlar om att det inte finns någon trygghet i hemmet, ingen stabilitet, men att det inte beror på pappans förmåga att vara en bra pappa, utan på situationen som barnen befinner sig i. Hon tyckte också att jag kunde boosta pappan med självförtroende i att han är en bra pappa. Och där är verkligen något jag kan ta till mig eftersom jag ibland har en underliggande ton i att det är hur pappan beter sig, eller inte beter sig, som är problemet. Och mindre självförtroende i sin papparoll är inte vad barens pappa behöver just nu. Tvärtom!

Efter samtalet med kvinnan på BUP blev jag lite gråtmild, över de konkreta råden, över att det kommer ordna sig. Och också över att Sverige är ett sådant fantastiskt land som tillhandahåller hjälp för vilsna föräldrar som mig.

 

h1

När gamla hundar lär sig sitta.

december 13, 2009

Lättnad. Stor lättnad. Samtalet med pappan har gått bra.

Att det gick så bra som det gjorde berodde mycket på den hjälp som jag fick av min kloka vän strax innan samtalet. Där hon hjälpte mig med hur jag skulle ta upp frågorna med pappan. Istället som för att attackera och kritisera honom för att han gör tokigheter med barnen, så vände jag på det hela istället, sa att alla kan glömma, göra fel, jag också. Och så undrade jag ifall vi på något sätt tillsammans kan komma ihåg de saker som är nödvändiga för baren.

Oj, vilken respons det blev. Över förväntan. Över, över, över förväntan.

Idag har jag lärt mig ett nytt sätt. Ett bra sätt. Nästa gång gör jag likadant.

h1

När lyckan inte begränsas av mamma- eller pappavecka.

november 21, 2009

Storebron och Lillasyster är hos pappan. Och lite, eller egentligen mycket, har förbättras i min och pappans relation från det att vi skilde oss tills idag 1. 5 år senare, för idag kom nämligen följande bilder tagna från pappans mobil:

Andra tanden som Storebror tappar.

Sa jag att Storebror är sex år och att jag är grymt stolt över hans skrivkunskaper? Sa jag det?
h1

Ta bort dagen ur kalendern!

oktober 27, 2009

Återigen går jag på pappans konstigheter. Att jag aldrig lär mig. Jag blir så trött på mig själv. Jag trillar i fällor, samma fällor, hela tiden. Usch!

Jag förstör för mig själv och jag förstör för pappans och min realation.

Idag är ingen rolig dag.

Fan.

h1

Nu går det undan.

september 1, 2009

Idag fick jag tiden för samarbetssamtal hos familjerätten. Redan nästa vecka. Bra jag vill inte dra på detta. Samtidigt är jag rädd, för vad i helvete är jag dragit igång? Det kan bli något bra och det kan bli skit. Jag har ingen aning.

Det ända jag vet är att som jag och pappan har det nu i vår kommunikation kan vi inte längre ha det. DET är jag helt säker på.