Posts Tagged ‘ilska’

h1

Det är lättare att vara arg.

augusti 16, 2011

Idag kom tårarna när jag steg av bussen på min väg mot jobbet.  Jag har saknat mina tårar i den här processen. De har liksom inte kommut ut och förbi mitt pansarskal jag satt upp omkring mig som ett skyddshölje. Så nu äntligen är de på väg. Det är bra. Men det gör ont också. Som sagt förut: ”Det är lättare att vara arg.”

Annonser
h1

Kommer jag någonsin läka?

augusti 5, 2011

Återigen pratar vi han och jag. På ett bra sätt. Vi är snabbt och smidigt på samma planhalva och livet känns lättare.

Sen vill inte tekniken och missförståndens väg blir större och större. Min ilska växer sig lika stor och med samma hastighet som sms borde ha och känslan av att återigen bli lurad ligger som en fet klump i magen. Teknikstrulet löser sig i alla fall tillslut och allt får naturliga förklaringar, men jag sitter ändå här med den äckliga känslan av att bli förd bakom ljuset.

Lurad. Det värsta för mig.  Att bli lämnad, att han inte längre skulle ha några känslor för mig kan jag fixa, men just lurad och ljugen för, där brister det för mig. Jag kan inte hantera det.

Och det är en stor sorg som dyker över mig. En ledsenhet över att min tillit raseras på några få ynka sekunder. Och jag undrar för mig själv ifall jag alltid kommer att vara såhär rädd för att bli lurad, ifall såren aldrig kommer att läka utan bara rivas upp så snart något påminner det minsta.

3,5 år sedan. Det är lång tid. Jag har för länge sedan förlåtit pappan. Han är numer min vän. Men såren de ligger kvar.

h1

När bitterheten kom till Solna

april 3, 2010

Idag är jag så jävla bitter. Som om jag trillat tillbaka ett år i hela skilsmässoprocessen.

Troligtvis beror det på att det är en högtid i full gång och jag är ensam, utan barn, och självvalt även ensam utan vuxna runt mig. Jag har idag också gått igenom samtliga fotografier av Lillasyster eftersom hon ska få ett fotoalbum på sin 4-årsdag som handlar om henne och genomgången drog igång ett och annat.

Lillasysters 1-års dag. Pappan var inte där. För jag hade precis kommit på honom att han fortfarande hade kontakt med tjejen på jobbet som han varit otrogen med, trots att han sagt att han inte träffade henne längre. Det blev för mycket för mig och jag kastade helt enkelt ut honom ur vårt gemensamma hem. Trots Lillasysters första födelsedag.

Bilderna visar finaste flickan. 1 år. Mamman och pappan påväg att skiljas. Och jag känner återigen olyckan som jag kände då. Smärtan. Ilskan. Fan hon var bara 1. Storebror var bara 3,5. Man får inte hitta en annan då. På något vis lappar pappan och jag ihop det hela. Han kommer hem. Tillbaka. Och vi har vår bästa sommar sedan barnen kom till oss.

Jag bläddrar vidare bland fotografierna. Lillasyster fyller 2. Denna gång är det på riktigt. En ny kvinna för pappan. Huset är sålt, lägenheter är köpta, men vi har ännu inte flyttat. Denna gång firar vi tillsammans. Men sorgen finns i bilderna. I mina ögon.

Lillasyster är fortfarande liten. Storebror likaså.

Lillasyster fyller 3. Det firas hemma hos mig med hela tjocka släkten. Från både min sida och pappans. Pappan är med. Det är strålande väder och vi kan sitta ute trots att det bara är april. På födelsedagskalaset så berättar pappan för alla när han och den nya ska flytta ihop. Något som jag inte fått veta tidigare. Flytten går en knapp månad senare.

När alla gått hem är jag galen och ringer till pappan, som gått iväg med barnen, och skäller. Och skäller. Och skäller. Trots att barnen står bredvid honom hela tiden och hör. Jag skäms som ett djur efteråt. Gör så fortfarande. Jag borde valt ett bättre tillfälle. Jag borde tagit hänsyn till barnen. Men jag lät mig själv och mina känslor gå före.

Ytterligare ett år har snart passerat. Lillasyster fyller 4 om tre veckor. Halva sitt liv har hon levt med båda sina föräldrar. Den andra har hon hoppat mellan hemmen. Jag hoppas att fotografierna från hennes kalas bara kommer att föra med sig bra minnen i framtiden.

h1

Ge mig råd!

april 3, 2010

Det är pappans påsk med barnen. Trots det fick jag låna Storebror hela långfredagen för att vi två tillsammans kunde åka upp till Romme och ha en trevlig dag i skidbacken bara han och jag. Och det hade vi också. Precis som förra året.

Så överlämningen hemma hos pappan. Jag blir som vanligt inte inbjuden, får stå kvar i hallen. Visar en film tagen på Storebror när han åker i backen för pappan. Jag lämnar kläder. Hälsar och kramar såklart på Lillasyster. Jag är i hallen i 5-10 minuter.

I 5-10 minuter står också pappans nya i köket. Skramlandes med byttor och kastruller. Kommer inte ens ut i hallen och säger ett hej. Jag blir sjukt förbannad. Tycker att det hör till normalt hyfs. Att hon får bita ihop med allt hon känner och upplever för att uppträda som normala människor gör. Det vill säga: hälsa. Jag kräver inte mer. Har slutat kräva för länge sedan, eftersom det inte ger effekt.

Men jag gör såklart ingen grej av det. Kramar och pussar mina barn och säger hej då till dem.

Väl hemma tar ilskan tag i mig. Skriver ett ilsket inlägg på Facebook. En god vän kontaktar mig och säger att jag inte ska ödsla energi. Eftersom jag ändå inte kan påverka. Så jag sansar mig.

Sansningen gör att jag börjar tänka. Det gör också att jag blir ledsen. Så förbannat ledsen. För mitt i min ilska så har jag inte sett det som verkligen INTE hände i hallen. Att hon sa hej till Storebror. Välkomnade honom i hemmet. Ingen kontakt med honom över huvud taget. Och jag blir så förbannat ledsen för att det är så. Han borde få känna sig välkomnad av samtliga som bor med honom. Oavsett om hans mamma står i hallen.

Kanske blev det bra efter att jag gått. Jag har ingen aning. Såklart. Men känslan i mig är att det inte är så.

Och var ligger pappans ansvar? Han står, som alltid, bara tyst bredvid och ser på. Låter kvinnorna runt honom handla utan att han sätter gränser.

Och var ligger mitt ansvar? Ska jag bara notera vad som händer? Ska jag agera? Och i så fall hur?

h1

Kan det bli du och jag igen?

mars 11, 2010

Ett samtal med pappan igår. Långt. Vi pratade återigen hur han mår, hur livet blev och varför. Det var bra och det kändes skönt att vi kommit till det stadiet där vi kan prata med varandra om skilsmässan på ett sansat sätt utan att någon av oss blir arga eller sårade.

Men så kommer det, inte helt oväntat, jag har anat det en tid.

”Tror du att det någonsin kan bli du och jag igen?”

”Nej, jag tror inte det.”

Nej, för att jag vill inte. Jag har inte respekten för pappan, jag har inga kärlekskänslor för pappan och nej för att det skulle bli som förut, trilla in i samma hjulspår fortare än vi någonsin skulle kunna ana.

Samtidigt kommer tvivlen. Barnen. Barnen på heltid. Och tryggheten där det finns någon hemma, där jag skulle slippa leta efter en partner, slippa ensamheten.

Samtalet gjorde mig ledsen. Ledsen för hans skull för att han inte mår bra. Ledsen för min egen skull för att jag inte vill känna dessa tvivel, där jag innerst inne vet att jag och pappan inte skulle få det bra och att det skulle sluta i katastrof. Ledsen för att jag ska behöva välja bort barnen på heltid, att jag nu behöver ta ett eget aktivt val att leva som ensamstående mamma.

Så gick några timmar av kvällen och som en blixt från klar himmel slog ilskan ner i mig. För vem fan tror pappan att han är? Ringa mig och sondera terrängen och se ifall jag skulle kunna tänka mig honom igen. Innan han tar tag i sin egen livssituation. Där han skulle kunna tänka sig att gå från det ena till det andra bara om jag skulle säga ja. Och när jag säger nej, då stannar han kvar. Det känns fegt och oärligt. Mot samtliga.

Och för mig är det skönt att ilskan slog till. Det är lättare då.

h1

Om jag kunde backa tiden…

april 27, 2009

Ilskan idag fick mig att tappa fattningen big time. Jag tappade helt rim och reson om vad som är vettigt för barnen att usättas för. Jag brukar vara sansad. Idag var jag det inte.

Idag ringde jag upp pappan, mitt i ilskan, trots att jag viste att han var på väg hem från kalaset med en sjuk Lillasyster på armen och en Storebror vid sin sida. I telefonen skriker jag så högt vi minst två tillfällen att alla runt omkring pappan måste hört att jag var hysterisk. Inklusive sjuka Lillasyster. Inklusive Storebror som fick stå och vänta på att de skulle kunna gå vidare.

När jag efter kanske en kvart hör hur storebror säger ”Pappa jag vill verkligen gå hem nu. Jag börjar bli kissnödig.” sansar jag mig och vi lägger på. Det måste ha varit mycket obehagligt både för Lillasyster och för Storebror att höra på detta telefonsamtal.

Och jag skäms. Skäms så som jag aldrig har gjort förut.

Mina fina små älskade barn. Jag är så ledsen. Förlåt.

h1

Information. Överflödigt?

april 26, 2009

Dagens kalas slutade i katastrof.

När pappan berättade för alla att han flyttar ihop med sin nya om tre veckor. Jag var inte där just då han berättade så jag hörde inte det utan fick veta det av min mamma när alla gått.

Pappan i egen hög person har valt att inte berätta något för mig. Och man kan ju tycka att det berör barnen när de ska flytta in med pappans nya och hennes tre barn. Och berör det barnen borde det också vara något som jag ska bli informerad om. Pappan valde en annan väg.

Vad ska jag säga? Idag mår jag skit?

Någon annan gång berättar jag kanske hur arg jag blev. Någon annan gång kanske jag berättar om min uppgivenhet eftersom pappan aldrig kommer att bli bättre.

Någon annan gång.