Posts Tagged ‘hyfs’

h1

Ge mig råd!

april 3, 2010

Det är pappans påsk med barnen. Trots det fick jag låna Storebror hela långfredagen för att vi två tillsammans kunde åka upp till Romme och ha en trevlig dag i skidbacken bara han och jag. Och det hade vi också. Precis som förra året.

Så överlämningen hemma hos pappan. Jag blir som vanligt inte inbjuden, får stå kvar i hallen. Visar en film tagen på Storebror när han åker i backen för pappan. Jag lämnar kläder. Hälsar och kramar såklart på Lillasyster. Jag är i hallen i 5-10 minuter.

I 5-10 minuter står också pappans nya i köket. Skramlandes med byttor och kastruller. Kommer inte ens ut i hallen och säger ett hej. Jag blir sjukt förbannad. Tycker att det hör till normalt hyfs. Att hon får bita ihop med allt hon känner och upplever för att uppträda som normala människor gör. Det vill säga: hälsa. Jag kräver inte mer. Har slutat kräva för länge sedan, eftersom det inte ger effekt.

Men jag gör såklart ingen grej av det. Kramar och pussar mina barn och säger hej då till dem.

Väl hemma tar ilskan tag i mig. Skriver ett ilsket inlägg på Facebook. En god vän kontaktar mig och säger att jag inte ska ödsla energi. Eftersom jag ändå inte kan påverka. Så jag sansar mig.

Sansningen gör att jag börjar tänka. Det gör också att jag blir ledsen. Så förbannat ledsen. För mitt i min ilska så har jag inte sett det som verkligen INTE hände i hallen. Att hon sa hej till Storebror. Välkomnade honom i hemmet. Ingen kontakt med honom över huvud taget. Och jag blir så förbannat ledsen för att det är så. Han borde få känna sig välkomnad av samtliga som bor med honom. Oavsett om hans mamma står i hallen.

Kanske blev det bra efter att jag gått. Jag har ingen aning. Såklart. Men känslan i mig är att det inte är så.

Och var ligger pappans ansvar? Han står, som alltid, bara tyst bredvid och ser på. Låter kvinnorna runt honom handla utan att han sätter gränser.

Och var ligger mitt ansvar? Ska jag bara notera vad som händer? Ska jag agera? Och i så fall hur?

Annonser
h1

Rent hyfs?

augusti 16, 2009

Pappan upphör aldrig att göra mig förvånad. Och det gör mig i sin tur förvånad att jag fortfarande går igång, att han fortfarande har sådan hållhakar på mig. Det är konstigt, men så är det.

Idag vid överlämningen av barnen hemma hos pappan: Storebror plingar på dörren. Ingen öppnar. Jag plingar också på dörren för att verkligen vara säker på att det inte är någon hemma, men nej ingen öppnar. Jag ringer till pappan och undrar vart han är, och han svarar jag är på väg, är där om någon minut. Och jag går igång. För hör det inte till vanlig hyfs att, om man är sen, så hör man av sig? Meddelar; ”Ledsen jag är sen, men jag kommer så fort jag kan.”

I min värld gör man det oavsett om man har barn som väntar vid dörren eller inte. I min värld så gör man det speciellt om man har barn som står och väntar vid dörren på att få träffa sin pappa som de inte har träffat på en vecka.

I pappans värld väljer han att skylla på mig. Säga att jag brukar ju alltid vara sen när jag lämnar (jag är max 5 minuter sen och kan lika gärna vara 5 minuter tidig). I pappans värld finns ingen ursäkt för att han är sen. I pappans värld finns ingen ånger för att han låter sina barn stå och vänta i trappen på att deras pappa ska komma hem.

Och jag blir som sagt förvånad, för vilken bild vill han förmedla om sig själv till sina barn?

Och samtidigt. Vilken bild vill jag förmedla till mina barn om mig själv när jag ringer till pappan och är arg för att han inte är på plats och dessutom inte hört av sig till mig. Framför barnen.

Fan, jag är inte så bra jag heller. Skit.