Posts Tagged ‘flirt’

h1

Saker jag inte förstår.

maj 19, 2010

Födelsedagskvällen blev riktigt lyckad. Bästa vännerna fanns med. Firade. Skålade i rosé på härlig uteservering i Stockholm. Otippad kom kollegan med vän förbi. Verkligen otippat.

Kollegan. Han blir jag inte riktigt klok på. Status från hans sida är som förut. Men ändå hörs vi på något sätt varje eller varannan dag. Ibland sover jag över. På min sida av sängen. Aldrig på hans. Och jag undrar så varför han fortfarande vill ses. Vad får han ut av det? Vi är som vänner, fast ändå inte. Konstigt.

Men den största frågan är kanske ändå: Vad får jag ut av det? Spänningen kanske. För laddat är det mellan oss. Och detta spel kan jag spela med i eftersom jag faktiskt inte är förälskad i honom. Hade känslorna varit större, mer, hade priset varit för högt och jag hade lagt av för länge sedan. Men nu.

Jag spelar med.

Annonser
h1

Att flirta är inte lätt vill jag lova.

februari 23, 2010

Jag är så velande just nu. Ena delen av mig vill köra hela racet med att flirta hej vilt och med många killar. Bli bekräftad och samtidigt ha tokroligt. Jag har aldrig levt det livet förut och om jag någon gång ska göra det så är tillfället utmärkt. Och när jag får allt detta blir jag så upprymd och sprudlande glad och jag vill ha mer. Fungerar som en drog.

Andra delen av mig är tveksam eftersom jag känner att jag inte slappnar av, att jag kräver uppmärksamhet hela tiden, på alla plan och så fort jag inte får det så dippar jag i humöret. Blir lättretlig. Och då tvekar jag om det är rätt väg att gå, ifall priset kommer att bli för högt. Dessutom är jag rädd för hur ensam jag skulle känna mig om ”mina killar” försvann. Att det skulle vara lättare att själv hoppa av än att killarna tröttnar på mig.

Kanske är det så att jag känner av lite jante? Att jag inte ska tro att jag är någon. Att jag inte är värd att ha kul, speciellt om det är lite på andras bekostnad (fast är det det?).

Eller är det ”fina-flicka-syndromet” som pratar med mig? Där det inte är ok att träffa killar som jag inte tänker inleda något varaktigt med och dessutom är de flera stycken.

Alla dessa tankar virvlar runt i mitt huvud och de gör mig förvirrad.

h1

När förnuftet försvann.

februari 22, 2010

Lördagen tillbringades med U. Lagade god mat, tände brasa och hade det bra helt enkelt. Däremot har min förälskelse tagit slut. Jag träffar honom gärna mer, lite sådär sporadiskt, men ett ”riktigt” förhållande kommer jag inte ha med honom. Och jag tror att det passar honom bra. Han är inte redo och jag tänker inte vänta.

Kollegan har säkerligen ett finger med i spelet för att jag så lättvindligt avfärdar U. Däremot vet jag direkt att kollegan och jag inte kommer att bli kära i varandra. Det är inte det som är grejen med honom och det är väl uttalat mellan oss båda.

Jag gillar spänningen. Där allt är hemligt med kollegan. Där U ringer när jag är hemma hos honom. När kollegan sms:ar när jag sitter i bilen med U (oj, vad stressad jag blev över det). På jobbet där bara han och jag vet, där vi kan flina åt varandra tvärs över matsalen och tänka saker som ingen annan skulle ana.

För att inte tala om alla bekräftelse jag får. Shit, den går jag igång på.

Samtidigt vet jag att jag balanserar på slak lina. Där allt det roliga kan falla platt ner. Ta slut närsomhelst. Och det kommer att kännas. Men idag vill jag bara leva, ha kul för stunden, njuta. Så jag är inte så snusförnuftig som jag brukar vara och på något vis känns det bra. Mycket bra.

h1

Hemma med tid för tankar.

februari 10, 2010

Jag är som sagt sjuk, vilket innebär att jag också är själv. Ensam. Jag gillar inte att vara just ensam, får mig att känna lite panik och en rastlöshet som ökar ju längre dagen går.

Fast denna gång tar jag också tillvara på tiden genom att tänka;

U. Vad vill jag med honom? Tankar som; Skulle jag kunna ha honom som älskare ändå? Skulle det räcka för mig? Skulle jag klara av det? Och hur förklarar jag det för honom i så fall? Eller är det bara att jag försöker hålla kvar det som jag kanske kan få av honom och ge vika på min kravspec?

U har väckt saker i mig som legat slumrande under lång tid. Fysiskt. Det är som ett uppvaknande på mer en ett plan och jag känner starkt att jag inte vill tillbaka till det slumrande stadiet igen. Sen behöver det inte vara U som upprätthåller det fysiska, det kan vara någon annan. Men fan, hur. HUR?

Som en bubblare i hela historien dyker mitt i denna veva en kollega upp och tar kontakt. Lite oskyldigt flirtigt. Men dock flirtigt. Jag har just nu stort behov av att bli bekräftad så för mig är det spännande och jag hakar på. Jag förstår att han är ett substitut för U, att jag ska ha något annat att tänka på. Men gör det något att det är just så? Eller springer jag från det ena till det andra och missar vad livet vill säga mig? Och vad är mitt ansvar inför kollegan?

h1

Allt eller inget.

februari 6, 2010

En sak som jag har svårt för är att uttrycka vad jag vill ha ut av ett förhållande, vad jag tycker är viktigt för mig. Svårt för att jag är rädd för att förlora det som jag eventuellt skulle kunna ha. Istället anpassar jag mig, följer med, ställer inga krav. Förminskar mig själv.

Det får vara slut på det nu. Nu sätter jag upp mina villkor för vad jag behöver för att må bra i ett förhållande.

1) Bekräftelse. Jag behöver det. Jag vill ha det. I form av telefonsamtal. I form av sms.  Jag vill känna mig åtrådd.

2) Närhet. Ofta och mycket. Att ta på varandra, att ha fysisk kontakt, är jätteviktigt för mig. Som en smekning över kinden, en strykning över armen när man samtidigt står och lagar mat ihop. Måste ha detta.

3) Kärlek. Såklart.

4) Sex. Bra sex.

5) Respekt. Mina åsikter är viktiga. Tål att lyssnas på.

Jag tror inte U är beredd att ge mig detta. Inte alla punkter i alla fall. Tråkigt tycker jag, för han har många rätt också. Jag kan förstå varför han inte kan ge mig det jag vill ha. Jag kan verkligen förstå det. Men det spelar ingen roll. Jag vill ha allt. Får jag inte det då får det faktiskt vara.

h1

När tiden får visa.

januari 25, 2010

Jag ringer U när jag är på väg hem från skidåkarhelgen. För att säga hej och för att jag längtat.

Men samtalet blir lite krystat och segt. Saknaden av att han spontat inte frågar hur jag haft det, utan att jag får driva samtalet och berätta, gör mig konfunderad. Det kan finnas miljoner med skäl, men tanken som slog mig när vi lade på var: ”Undrar ifall han hör av sig till mig igen?”

h1

Med fjärilar i magen.

december 27, 2009

På tisdag är det dags att träffas igen. Lunch på trevligt ställe är inplanerat.

Jag är nervös.