Posts Tagged ‘ensamstående’

h1

Kan det bli du och jag igen?

mars 11, 2010

Ett samtal med pappan igår. Långt. Vi pratade återigen hur han mår, hur livet blev och varför. Det var bra och det kändes skönt att vi kommit till det stadiet där vi kan prata med varandra om skilsmässan på ett sansat sätt utan att någon av oss blir arga eller sårade.

Men så kommer det, inte helt oväntat, jag har anat det en tid.

”Tror du att det någonsin kan bli du och jag igen?”

”Nej, jag tror inte det.”

Nej, för att jag vill inte. Jag har inte respekten för pappan, jag har inga kärlekskänslor för pappan och nej för att det skulle bli som förut, trilla in i samma hjulspår fortare än vi någonsin skulle kunna ana.

Samtidigt kommer tvivlen. Barnen. Barnen på heltid. Och tryggheten där det finns någon hemma, där jag skulle slippa leta efter en partner, slippa ensamheten.

Samtalet gjorde mig ledsen. Ledsen för hans skull för att han inte mår bra. Ledsen för min egen skull för att jag inte vill känna dessa tvivel, där jag innerst inne vet att jag och pappan inte skulle få det bra och att det skulle sluta i katastrof. Ledsen för att jag ska behöva välja bort barnen på heltid, att jag nu behöver ta ett eget aktivt val att leva som ensamstående mamma.

Så gick några timmar av kvällen och som en blixt från klar himmel slog ilskan ner i mig. För vem fan tror pappan att han är? Ringa mig och sondera terrängen och se ifall jag skulle kunna tänka mig honom igen. Innan han tar tag i sin egen livssituation. Där han skulle kunna tänka sig att gå från det ena till det andra bara om jag skulle säga ja. Och när jag säger nej, då stannar han kvar. Det känns fegt och oärligt. Mot samtliga.

Och för mig är det skönt att ilskan slog till. Det är lättare då.

Annonser
h1

Mammalivet halkar efter.

februari 13, 2010

Barnveckan har börjat. Det är härligt att ha dem hemma. Samtidigt har jag inte fokus på dem. Jag har blicken lyft till nästa helg. Barnfri. Spännande planer på fredagen och troligen träff med U på lördagen.

Och jag skäms. Känner mig som en dålig mamma som inte är på plats i sinnet utan istället tänker på mig själv. Mina behov. Jag vill finnas för dem helt och hållet. Fullt ut. Men just nu kan jag inte.

h1

God Jul.

december 24, 2009

Ibland går jag tillbaka till min gamla blogg och läser. För att påminna mig själv om hur långt jag kommit. Att livet som skild, ensamstående mamma inte är så tokigt i alla fall.

Idag är det julafton och vilken skillnad mot 2008. Idag är jag glad, lycklig och ser med spänning fram emot vad som finns runt hörnet.

h1

Äventyr på bilsemester

augusti 16, 2009

Jag och barnen har bilat ner till Skåne för att där besöka min pappa, hans fru och min lillebror. På vägen dit så stannade vi en natt i Gränna. Tältade. På lokala campingplatsen.

Tältet slogs upp precis invid lekplatsen. Foppatofflorna togs på. Hela familjen var nöjd.

Så sovdags. Barnen somnar lätt, men inte jag. För oj vad det blåste. Jag trodde på riktigt att alla tältlinor skulle gå av och att vi skulle flyga iväg hela högen, med foppatofflor, polkagrisar och allt.

Morgonen därpå vaknar jag med grus i ögonen, men ändå så nöjd, eftersom vi fortfarande var kvar på campingen. Så packas tält och barn in i bilen för att fortsätta vår resa mot Skåne och efterlängtade morfar.

Då startar inte bilen. Stendöd. På en camping 30 mil från hemma. 30 mil från borta. På något sätt har jag startkablar i bilen. Ingen aning om varför, har aldrig använt dem, vet inte ens hur man gör, så jag traskar iväg till en stadig familjefar och ber flickaktigt om hjälp. Bilen startar och vi är åter på väg.

Hur som helst, jag är ju trots allt ingenjör (även fast jag inte kan något om startkablar) så fattar jag att jag bör köra en stund för att ladda upp batteriet och efter ca 45 minuter så kör jag av mot en bensinmack, kombinerat med lunchrestaurang (ifall vi nu skulle bli stående så finns både hjälp plus mat). Jag parkerar, stänger av motorn, provar att starta igen. Stendöd. Och så tittar jag mig omkring. Obemannad bensinstation. Tårar tränger upp i ögonen, för vad tar jag mig till mitt ute i ödemarken, själv med två barn? Jag blinkar bestämt bort tårarna. Detta är inte tillfället att bryta ihop på.

Och det är då som det är bra att inte vara i en storstad, för på restaurangen var de mycket företagsamma. Hjälpte mig att starta bilen, lotsa mig vidare till en mack med personal där de lovade att hjälpa mig att byta mitt batteri. På macken fanns inte rätt typ av batteri, men personalen där ringde runt till verkstäder och kollade upp var det fanns rätt typ och där de kunde byta batteriet på stört.

5 timmar senare var vi åter på väg.

Och barnen. Fantastiska barn! Klagade inte under hela tiden. Fann sig i situationen. Var nöjda med att läsa Bamse och Kalle Anka på en bensinmack i timmar.

h1

För mycket av det goda?

maj 4, 2009

När kvällen kommer och barnen har somnat och jag får en liten stund för mig själv, så är tröttheten så brutal. Det är som om någon har slagit en klubba i huvudet på mig och slängt grus i ögonen. Det är först nu, över ett år sedan skilsmässan, som jag fattar att jag faktiskt blir helt slut av att vara ensamstående mamma.

Dagarna med barnen är så intensiva, där allt från lek och gos till matlagning och tvätt ska få rum på samma tid. Sen när de barnfria dagarna kommer då måste jag tokjobba. 12-timmarsdagar är inget ovanligt. Jag hittar ingen balans för hur i hela världen jag ska hitta tid för att återhämta mig.

Nu till helgen åker jag dessutom till New York. Jättekul! Men hur fan tänkte jag när jag bokade in den resan?