Posts Tagged ‘Ensam’

h1

När är det min tur?

juli 8, 2010

Semestern närmar sig med stormsteg. Imorgon är sista dagen med jobb. Jag längtar. Mycket. Fast samtidigt som jag ser fram emot ledigheten så ökar ledsenheten i min kropp. För ledsen är jag. Någonstans långt där inne.

Just nu saknar jag mycket att vara förälskad. Att jag är uppskattad för att jag är jag. Att det plingar i telefonen med gulliga sms. Att hålla handen. Allt det där saknar jag och de sista veckorna har jag också känt en misströstan i att det kanske kommer ta tid. Kanske flera år innan förälskelsen finns där igen.

Jag ordnar det för mig så att mitt liv fylls av vänner, nära och kära. Barnen såklart. Men ändå, i barnfria veckor, så är det tomt när jag kommer hem, telefonen tyst och jag lägger mig ensam.

Allt det här gör att jag känner denna sorg. När är det min tur?

Annonser
h1

Är det som fattas lösningen?

juni 19, 2010

Jag känner som oftast en tristess som är svår att ta sig ur. Ibland lyckas jag och då leker livet. Då känner jag på hur det kan vara.

Det är inte så att livet är jobbigt, bara tråkigt. Ekorrhjulet som snurrar på. Barnen ena veckan. Jobb andra.

Samtidigt som jag känner tristessen så får jag dåligt samvete över dessa känslor. Varför kan jag inte vara nöjd? Jag har ju de finaste barnen. Ett helt ok jobb. Stabil ekonomi. Bra vänner. Varför kan inte det räcka? Varför vill jag bara ha mer, mer och mer?

Det som fattas i det stora pusslet är såklart en man. En man som älskar mig, som jag kan utbyta det innersta med, få uppskattning av. Ja allt det där som man får när man lever som par, eller i alla fall ett förhållande.

Men i ärlighetens namn så tror jag inte en man är lösningen. Jag tror att jag skulle känna av alla de känslor jag känner nu även om jag träffade någon. Så vad är lösningen? Det funderar jag på nu.

h1

Närhetsprincipen. Gäller den mig?

maj 6, 2010

Känns sådär just nu.

Jag längtar efter närhet. En trygg famn att krypa upp i. Bli ompysslad. Älskad. Hos någon där jag bara kan vara mig själv som jag är just nu.

Liten.

h1

Ibland suger det.

december 7, 2009

Jag mår inte bra. Känner mig håglös, trött och ledsen. Sådär som det kan kännas vid pms då det är som värst.

Men jag har inte pms. Det är något annat. Kanske mörkret, oron för barnen, ensamheten, jobbet, julen som nalkas. Allting kan bidra till hur jag mår. Fast egentligen tror jag inte att det är något av dem som är orsaken.

Det är något annat.

Men jag vet inte vad.

h1

Gömstället försvann.

november 22, 2009

Under veckor av hektiskt jobb har jag kunnat gömma mig själv bakom just jobbet. Nu är stora jobbprojektet slut och jag står helt naken och blir överhopad av mina egna känslor som helt plötsligt får utrymme och plats. Och jag kan inte värja mig. Med ens befinner jag mig i nedstämt läge där vardagen suger, där jag känner mig som en dålig mamma som inte räcker till för mina barn och där jag har funderingar som; Ska livet vara såhär nu?

 

h1

Storebror

augusti 30, 2009

Skolan har börjat för storebror. 6-års. Stort för honom, stort för mig. Han har längtat till skolan varje dag sedan den började. Tjatade de två dagarna som han var sjuk denna vecka om att han ville gå dit. I torsdags var det dags igen. Och han var lycklig, glad.

I fredags ville han inte gå. Något hade hänt. Vad vet jag inte. Han säger ingenting, varken då jag frågar eller då han själv pratar om skolan. Och oron suger tag i mig, för min känsla är att han är ganska ensam. Att kompisarna från dagis (2 andra killar) gärna leker med varandra och inte tillsammans med Storebror. Och ännu har han inte lärt känna de andra barnen, hittat nya kompisar.

Och det är inte konstigt att han ännu inte hittat någon han gillar, det kan ta sin tid där alla barnen kommer in i grupper från olika dagis och därefter ska hitta nya grupper och formationer. Jag förstår det. Men oron i min mage lever sitt eget liv. Där rädslan att min unge, MIN UNGE, inte ska hitta några kompisar. Att min unge ska få vara själv under sin skoltid. Shit det gör mig skiträdd.

h1

Meningen som fastnade

juni 7, 2009

Ensamheten är stor.

För länge, länge sedan, då pappan var otrogen för första gången så läste jag hans mail. Kvinnan som han då träffade hade varit skild i cirka ett år och hon skrev massor till honom men en mening har hållit sig fast i mig under alla dessa år:

”Inte förrän nu, då jag träffat dig, så förstår jag hur ensam jag varit.”

Då förstod jag inte vad hon menade. Men nu, flera år sedan jag såg mailet, så kan jag relatera till det hon skrev, för det går att vara ensam på många olika vis, men det finns en ensamhet som bara botas av tvåsamheten.

Därmed är det inte sagt att jag vill ha en man i mitt liv. Eller jo, det kanske jag vill, men jag vill inte kämpa för att få det. Jag orkar inte ragga på krogen, jag orkar inte ligga på och skriva mail hit och dit på shake my world (dejtingsida). Jag orkar inte vara drivande helt enkelt.

Är det för mycket begärt att han bara ska dyka upp på sin vita springare och vara helt perfekt?