Posts Tagged ‘delad vårdnad’

h1

När livet är uppdelat.

juli 7, 2011

Jag sitter på pendeltåget. Från honom och hem till mig. Från ett liv till ett annat, där jag fortfarande har svårt att växla mellan att vara mamma och att vara bara Linda.

En önskan och längtan att båda liven ska rymmas i samma kropp har börjar ta form. Går det?

Annonser
h1

Fantastiska BUP

oktober 16, 2010

Storebror har sedan skolstarten (då det nya hemmet med pappan utan bonussyskon och bonusmamma blev vardag) inte velat gå till sin pappa. Han gråter och uttrycker kraftigt att han inte vill. Detta har också smittat av sig till Lillasyster som gör likadant som hennes stora idol Storebror. Det hela är jobbigt både för mig, barnen och såklart för deras pappa.

Under denna tid har pappan och jag kunnat prata om detta. Kanske inte alltid i sin mest konstruktiva form, men dialogen har alltid funnit i alla fall (vilken stor skillnad det blivit det senaste året!). Nu har det dock gått lång tid och detta börjar tära på oss alla och jag har känt att jag famlar i mörkret för hur jag ska bete mig i denna situation och inte vetat hur jag ska stötta barnen på bästa vis.

Så igår ringde jag till BUP för att få råd hur jag, och vi, ska gå vidare.

På 15 minuter gav denna fantastiska kvinna på andra sidan telefonluren, mig så många konkreta råd och den riktning på vägen framåt som jag så länge saknat. De främsta råden var att vi alla; barnen, pappan och jag, sätter oss tillsammans och pratar om vad som känns jobbigt hos hemma hos pappan (inte som nu då jag pratar på mitt håll med barnen och pappan pratar på sitt). Kanske saknas det några grejer hemma hos pappan som ger trygghet när de är hos mig. Kanske ska några gosedjur följa med barnen när de byter hem? Kanske någon leksak? Kanske finns det någon rutin som barnen gillar hemma hos mig som de också vill ha hos pappan? Eller något annat. Detta ska vi tillsammans diskutera.

Kvinnan på BUP betonade också att Storebrors och Lillasysters reaktion är högst normal efter att ha haft en turbulent tid. Skilsmässan mellan mig och pappan, inflytt med den nya familjen och nu utflytt från den nya familjen. Mycket har hänt i livet runt pappaveckan. Och att mycket handlar om att det inte finns någon trygghet i hemmet, ingen stabilitet, men att det inte beror på pappans förmåga att vara en bra pappa, utan på situationen som barnen befinner sig i. Hon tyckte också att jag kunde boosta pappan med självförtroende i att han är en bra pappa. Och där är verkligen något jag kan ta till mig eftersom jag ibland har en underliggande ton i att det är hur pappan beter sig, eller inte beter sig, som är problemet. Och mindre självförtroende i sin papparoll är inte vad barens pappa behöver just nu. Tvärtom!

Efter samtalet med kvinnan på BUP blev jag lite gråtmild, över de konkreta råden, över att det kommer ordna sig. Och också över att Sverige är ett sådant fantastiskt land som tillhandahåller hjälp för vilsna föräldrar som mig.

 

h1

Från det ena livet till det andra.

juli 11, 2010

Barnen kommer hem idag efter två veckors semester med sin pappa. Ensamliv byts mot föräldraliv. Byten som alltid är jobbiga för mig. Idag extra mycket. Kanske för att de har varit borta så länge.

Och jag är ledsen. Och ännu ledsnare blir jag för att jag borde vara så glad. Så jävla glad för att idag kommer mina älskade barn hem.

Jag längtar enormt efter dem. Sprickfärdig är jag av längtan. Men ändå, denna sorg, tårar som bränner bakom ögonlocken. Det gör mig tokig. Jag vill inte ha det så här.

Fortsätter det så här behöver jag hjälp. Hjälp att ta mig ur denna spiral av svarta, tunga känslor.

h1

Midsommarafton – som jag längtat.

juni 25, 2010

Idag väntar midsommarfirande med Tvillingmamman och hennes familj + en hel hög med andra människor. Förra året firades det på samma sätt med utan mina barn. I år är de med.

I år kommer även mina barn springa omkring på gräsmattan för att spela fotboll eller hoppa på studsmattan. I år kommer även mina barn somna i soffan sent, sent på fredagskvällen.

I år är midsommarafton mer hel än någonsin.

h1

Ge mig råd!

april 3, 2010

Det är pappans påsk med barnen. Trots det fick jag låna Storebror hela långfredagen för att vi två tillsammans kunde åka upp till Romme och ha en trevlig dag i skidbacken bara han och jag. Och det hade vi också. Precis som förra året.

Så överlämningen hemma hos pappan. Jag blir som vanligt inte inbjuden, får stå kvar i hallen. Visar en film tagen på Storebror när han åker i backen för pappan. Jag lämnar kläder. Hälsar och kramar såklart på Lillasyster. Jag är i hallen i 5-10 minuter.

I 5-10 minuter står också pappans nya i köket. Skramlandes med byttor och kastruller. Kommer inte ens ut i hallen och säger ett hej. Jag blir sjukt förbannad. Tycker att det hör till normalt hyfs. Att hon får bita ihop med allt hon känner och upplever för att uppträda som normala människor gör. Det vill säga: hälsa. Jag kräver inte mer. Har slutat kräva för länge sedan, eftersom det inte ger effekt.

Men jag gör såklart ingen grej av det. Kramar och pussar mina barn och säger hej då till dem.

Väl hemma tar ilskan tag i mig. Skriver ett ilsket inlägg på Facebook. En god vän kontaktar mig och säger att jag inte ska ödsla energi. Eftersom jag ändå inte kan påverka. Så jag sansar mig.

Sansningen gör att jag börjar tänka. Det gör också att jag blir ledsen. Så förbannat ledsen. För mitt i min ilska så har jag inte sett det som verkligen INTE hände i hallen. Att hon sa hej till Storebror. Välkomnade honom i hemmet. Ingen kontakt med honom över huvud taget. Och jag blir så förbannat ledsen för att det är så. Han borde få känna sig välkomnad av samtliga som bor med honom. Oavsett om hans mamma står i hallen.

Kanske blev det bra efter att jag gått. Jag har ingen aning. Såklart. Men känslan i mig är att det inte är så.

Och var ligger pappans ansvar? Han står, som alltid, bara tyst bredvid och ser på. Låter kvinnorna runt honom handla utan att han sätter gränser.

Och var ligger mitt ansvar? Ska jag bara notera vad som händer? Ska jag agera? Och i så fall hur?

h1

Varannan-veckas-liv

februari 28, 2010

Barnhelg. En bra barnhelg har passerat.

En återkommande tanke jag haft under helgen är hur väl vi ändå har anpassat oss för att leva varannan-veckas-liv. Det kunde jag aldrig i mitt liv ana att det ändå, trots allt, skulle bli ok. Två år tog det att komma hit och säkerligen kommer jag tycka att det suger och är förjävligt fler gånger senare i livet, men just nu är det just ok.

h1

Blixtvisit till mammaliv.

februari 7, 2010

Igår när jag skulle åka till en av mina vänner så skulle jag först stanna till vid affären. Jag parkerar utanför och när jag slår igen bildörren ser jag pappan komma mot mig. Vi hälsar och jag frågar om barnen är med. Han pekar på deras bil och där sitter alla barnen. Mina två och den nyas tre. Jag öppnar bildörren på Lillasysters sida och hon sträcker sig mot mig, blir jätteglad och ropar ”Mamma!”. Storebror sitter bak och jag når bara hans händer som han sticker fram under nackstödet. Vi håller händerna hårt. Pappan och hans nya går in och handlar och jag blir kvar med alla barnen tills de kommer tillbaka. Vi småpratar, jag och de 5 små. Hennes barn tittar nyfiket på mig och jag tittar lika nyfiket på dem.

Så kommer pappan och hans nya tillbaka. Jag säger hej då till barnen.

Efteråt. En stor tomhet. En stor sorg. För att jag snubblat på mina egna barn en lördagskväll. 5 minuter av smeka på kinden, hålla handen, prata lite om dagen. Sen åkte de bort, eller hem, hur man nu ser det.

Känslan sitter kvar. Som en tagg i hjärtat.