Posts Tagged ‘delad vårdnad’

h1

När livet är uppdelat.

juli 7, 2011

Jag sitter på pendeltåget. Från honom och hem till mig. Från ett liv till ett annat, där jag fortfarande har svårt att växla mellan att vara mamma och att vara bara Linda.

En önskan och längtan att båda liven ska rymmas i samma kropp har börjar ta form. Går det?

h1

Fantastiska BUP

oktober 16, 2010

Storebror har sedan skolstarten (då det nya hemmet med pappan utan bonussyskon och bonusmamma blev vardag) inte velat gå till sin pappa. Han gråter och uttrycker kraftigt att han inte vill. Detta har också smittat av sig till Lillasyster som gör likadant som hennes stora idol Storebror. Det hela är jobbigt både för mig, barnen och såklart för deras pappa.

Under denna tid har pappan och jag kunnat prata om detta. Kanske inte alltid i sin mest konstruktiva form, men dialogen har alltid funnit i alla fall (vilken stor skillnad det blivit det senaste året!). Nu har det dock gått lång tid och detta börjar tära på oss alla och jag har känt att jag famlar i mörkret för hur jag ska bete mig i denna situation och inte vetat hur jag ska stötta barnen på bästa vis.

Så igår ringde jag till BUP för att få råd hur jag, och vi, ska gå vidare.

På 15 minuter gav denna fantastiska kvinna på andra sidan telefonluren, mig så många konkreta råd och den riktning på vägen framåt som jag så länge saknat. De främsta råden var att vi alla; barnen, pappan och jag, sätter oss tillsammans och pratar om vad som känns jobbigt hos hemma hos pappan (inte som nu då jag pratar på mitt håll med barnen och pappan pratar på sitt). Kanske saknas det några grejer hemma hos pappan som ger trygghet när de är hos mig. Kanske ska några gosedjur följa med barnen när de byter hem? Kanske någon leksak? Kanske finns det någon rutin som barnen gillar hemma hos mig som de också vill ha hos pappan? Eller något annat. Detta ska vi tillsammans diskutera.

Kvinnan på BUP betonade också att Storebrors och Lillasysters reaktion är högst normal efter att ha haft en turbulent tid. Skilsmässan mellan mig och pappan, inflytt med den nya familjen och nu utflytt från den nya familjen. Mycket har hänt i livet runt pappaveckan. Och att mycket handlar om att det inte finns någon trygghet i hemmet, ingen stabilitet, men att det inte beror på pappans förmåga att vara en bra pappa, utan på situationen som barnen befinner sig i. Hon tyckte också att jag kunde boosta pappan med självförtroende i att han är en bra pappa. Och där är verkligen något jag kan ta till mig eftersom jag ibland har en underliggande ton i att det är hur pappan beter sig, eller inte beter sig, som är problemet. Och mindre självförtroende i sin papparoll är inte vad barens pappa behöver just nu. Tvärtom!

Efter samtalet med kvinnan på BUP blev jag lite gråtmild, över de konkreta råden, över att det kommer ordna sig. Och också över att Sverige är ett sådant fantastiskt land som tillhandahåller hjälp för vilsna föräldrar som mig.

 

h1

Från det ena livet till det andra.

juli 11, 2010

Barnen kommer hem idag efter två veckors semester med sin pappa. Ensamliv byts mot föräldraliv. Byten som alltid är jobbiga för mig. Idag extra mycket. Kanske för att de har varit borta så länge.

Och jag är ledsen. Och ännu ledsnare blir jag för att jag borde vara så glad. Så jävla glad för att idag kommer mina älskade barn hem.

Jag längtar enormt efter dem. Sprickfärdig är jag av längtan. Men ändå, denna sorg, tårar som bränner bakom ögonlocken. Det gör mig tokig. Jag vill inte ha det så här.

Fortsätter det så här behöver jag hjälp. Hjälp att ta mig ur denna spiral av svarta, tunga känslor.

h1

Midsommarafton – som jag längtat.

juni 25, 2010

Idag väntar midsommarfirande med Tvillingmamman och hennes familj + en hel hög med andra människor. Förra året firades det på samma sätt med utan mina barn. I år är de med.

I år kommer även mina barn springa omkring på gräsmattan för att spela fotboll eller hoppa på studsmattan. I år kommer även mina barn somna i soffan sent, sent på fredagskvällen.

I år är midsommarafton mer hel än någonsin.

h1

Ge mig råd!

april 3, 2010

Det är pappans påsk med barnen. Trots det fick jag låna Storebror hela långfredagen för att vi två tillsammans kunde åka upp till Romme och ha en trevlig dag i skidbacken bara han och jag. Och det hade vi också. Precis som förra året.

Så överlämningen hemma hos pappan. Jag blir som vanligt inte inbjuden, får stå kvar i hallen. Visar en film tagen på Storebror när han åker i backen för pappan. Jag lämnar kläder. Hälsar och kramar såklart på Lillasyster. Jag är i hallen i 5-10 minuter.

I 5-10 minuter står också pappans nya i köket. Skramlandes med byttor och kastruller. Kommer inte ens ut i hallen och säger ett hej. Jag blir sjukt förbannad. Tycker att det hör till normalt hyfs. Att hon får bita ihop med allt hon känner och upplever för att uppträda som normala människor gör. Det vill säga: hälsa. Jag kräver inte mer. Har slutat kräva för länge sedan, eftersom det inte ger effekt.

Men jag gör såklart ingen grej av det. Kramar och pussar mina barn och säger hej då till dem.

Väl hemma tar ilskan tag i mig. Skriver ett ilsket inlägg på Facebook. En god vän kontaktar mig och säger att jag inte ska ödsla energi. Eftersom jag ändå inte kan påverka. Så jag sansar mig.

Sansningen gör att jag börjar tänka. Det gör också att jag blir ledsen. Så förbannat ledsen. För mitt i min ilska så har jag inte sett det som verkligen INTE hände i hallen. Att hon sa hej till Storebror. Välkomnade honom i hemmet. Ingen kontakt med honom över huvud taget. Och jag blir så förbannat ledsen för att det är så. Han borde få känna sig välkomnad av samtliga som bor med honom. Oavsett om hans mamma står i hallen.

Kanske blev det bra efter att jag gått. Jag har ingen aning. Såklart. Men känslan i mig är att det inte är så.

Och var ligger pappans ansvar? Han står, som alltid, bara tyst bredvid och ser på. Låter kvinnorna runt honom handla utan att han sätter gränser.

Och var ligger mitt ansvar? Ska jag bara notera vad som händer? Ska jag agera? Och i så fall hur?

h1

Varannan-veckas-liv

februari 28, 2010

Barnhelg. En bra barnhelg har passerat.

En återkommande tanke jag haft under helgen är hur väl vi ändå har anpassat oss för att leva varannan-veckas-liv. Det kunde jag aldrig i mitt liv ana att det ändå, trots allt, skulle bli ok. Två år tog det att komma hit och säkerligen kommer jag tycka att det suger och är förjävligt fler gånger senare i livet, men just nu är det just ok.

h1

Blixtvisit till mammaliv.

februari 7, 2010

Igår när jag skulle åka till en av mina vänner så skulle jag först stanna till vid affären. Jag parkerar utanför och när jag slår igen bildörren ser jag pappan komma mot mig. Vi hälsar och jag frågar om barnen är med. Han pekar på deras bil och där sitter alla barnen. Mina två och den nyas tre. Jag öppnar bildörren på Lillasysters sida och hon sträcker sig mot mig, blir jätteglad och ropar ”Mamma!”. Storebror sitter bak och jag når bara hans händer som han sticker fram under nackstödet. Vi håller händerna hårt. Pappan och hans nya går in och handlar och jag blir kvar med alla barnen tills de kommer tillbaka. Vi småpratar, jag och de 5 små. Hennes barn tittar nyfiket på mig och jag tittar lika nyfiket på dem.

Så kommer pappan och hans nya tillbaka. Jag säger hej då till barnen.

Efteråt. En stor tomhet. En stor sorg. För att jag snubblat på mina egna barn en lördagskväll. 5 minuter av smeka på kinden, hålla handen, prata lite om dagen. Sen åkte de bort, eller hem, hur man nu ser det.

Känslan sitter kvar. Som en tagg i hjärtat.

h1

Min fantastiska mamma.

februari 4, 2010

Jag jobbar som bekant i Uppsala men bor i Stockholm. Det blir några mils pendling varje dag kan jag säga. Det innebär också att jag, de veckor jag har barnen, jobbar 6-timmarsdag och tar igen dessa timmar veckan efter då de är hos sin pappa. Det blir ett helvetes massa timmar.

Men så har jag mina snälla, snälla mamma till hjälp. Som trots att hon själv jobbar gärna ställer upp en morgon eller två och lämnar barnen på dagis och skola. Klockan 6 står hon innanför min dörr, redo att ta över de sovande barnen.

Utan henne hade det aldrig någonsin fungerat. Inte utan magsår i alla fall.

Jag kan lugnt säga att jag är lyckligt lottad.

h1

Snart är de hemma igen.

januari 28, 2010

Imorgon är barnen på ingång. Jag längtar mycket efter dem, att få snusa på dem när de ligger och sover, få massor av kramar och barn i knät, att åka pulka, att få höra om hur deras dagar har varit, få känna värmen från dem när de kryper upp i min säng mitt i natten.

De fattas mig när de är borta.

h1

Irriterande lista.

januari 13, 2010

Skitirriterad är jag idag. Eller blev på eftermiddagen är mer korrekt att säga. Irriterad på allt och inget. Jobbigt. Ingenjör som jag är gör jag en lista:

  • Pappan och jag går tillsammans med båda barnen till doktorn för rutinkontroll av deras astma. Lillasyster har mycket tunna strumpbyxor. Ni vet sådana tunt stickade i något blommönster där det är stora maskhål för att göra mönster. Jag hatar denna typ av kläder över huvudtaget, speciellt då hon är 3,5 och ska, i mitt tycke, ha praktiska kläder som går att leka i utan problem. Men. MEN. Jag bestämmer inte över Lillasysters klädsel då hon är hos sin pappa. Däremot blir jag sjukt irriterad av att hon inte har något annat på fötterna än dessa håliga strumpbyxor. Rätt ner i skorna bara. Tjoff. Fan det är ju typ hur kallt som helst. Vad, tänker pappan på? Vad tänker han med?
  • För några dagar sedan frågade jag pappan om han hade Storebrors fotbollskläder och skor. Viktigt eftersom imorgon startar träningen efter juluppehållet. Själv hade jag inte hittad dem här hemma. Inget svar har jag fått på min fråga. Idag hos doktorn frågade jag igen, men han kunde inte svara eftersom han inte kollat upp detta. Idag när jag är på väg hem från jobbet, 19.30, ringer han mig och säger att han inte hittar skiten. Jag blir ännu mer irriterad och tycker att han kunde fan sagt det lite tidigare än halv åtta på kvällen dagen innan träningen. Men mest irriterad blir jag eftersom när jag kommer hem så hittar jag grejerna hemma hos mig. Mitt fel alltså. Sjukt störd blir jag på det! Nu kan jag inte ens vara arg på pappan. Usch.
  • Sist men inte minst. U, denna U, såklart. Han gör mig osäker. Osäker på om han är intresserad eller ej. Ibland har jag självförtroende som heter duga. Men just idag skulle jag behöva bli bekräftad. Att det är något bra på gång. Att han vill. Självklart skickar jag ett sms för att bli bekräftad (jag vet Lotten, jag skulle ju inte, jag skulle skicka till dig istället…) och såklart får jag inget svar alls. Nada. Och jag satt verkligen och tänkte: ”Skicka inte sms:et. Skicka inte sms:et. Det är bara för kontroll och bekräftelse. Du kommer inte få det på detta viset. Ring istället.” SKICKA? JA.
h1

Bytesdag av barnen.

december 28, 2009

Barnen och jag har haft en fantastisk julvecka. Harmonisk, med glada barn och glad mamma.

Nu är det pappans tid för barnen. Och deras med honom.

Samtidigt som barnen gick ut genom dörren, kom tystnaden in. Grannen i vårt lyhörda hus är säkert nöjd, men jag blir smått stressad av det tysta.

h1

När gamla hundar lär sig sitta.

december 13, 2009

Lättnad. Stor lättnad. Samtalet med pappan har gått bra.

Att det gick så bra som det gjorde berodde mycket på den hjälp som jag fick av min kloka vän strax innan samtalet. Där hon hjälpte mig med hur jag skulle ta upp frågorna med pappan. Istället som för att attackera och kritisera honom för att han gör tokigheter med barnen, så vände jag på det hela istället, sa att alla kan glömma, göra fel, jag också. Och så undrade jag ifall vi på något sätt tillsammans kan komma ihåg de saker som är nödvändiga för baren.

Oj, vilken respons det blev. Över förväntan. Över, över, över förväntan.

Idag har jag lärt mig ett nytt sätt. Ett bra sätt. Nästa gång gör jag likadant.

h1

En dag som borde vara glad.

december 11, 2009

Överlämningsdag. En dag som jag längtat efter denna vecka. Ovanligt mycket. Men den kantas av stor ledsenhet, sedan innan, men också för en konflikt som ligger och gror mellan pappan och mig. Grejer som gäller barnen som jag måste ta upp med pappan. Grejer som inte är ok.

Jag har inte alltid varit så tolerant mot pappan. Huggit direkt på stora saker men även på små obetydliga saker. Den senare tiden har jag dock släppt mer och mer, låtit saker bero. Jag har också visat pappan att även jag är osäker då det gäller barnen, visat min sårbarhet, vilket varit otänkbart för mig för ett halvår sedan.

Den förändrade attityden har bidragit till att saker hänt med pappans och min relation. Det har blivit grymt mycket bättre. Helt plötsligt kan vi prata med varandra som normala människor och det märker barnen. Det har gjort att Storebror har börjat prata istället för att hålla inne. Jobbiga saker vågar han prata om där skilsmässan varit ett stående samtalsämne och även Lillasyster sätter ord på sina känslor mer och mer.

Men så händer det saker runt och med barnen som jag inte accepterar. Inte kan låta passera. Jag måste prata med pappan om detta och jag vet fan inte hur jag ska göra det utan att förstöra det bra som vi byggt upp nu de senaste månaderna.

Det gör mig så sjukt jävla ledsen.

h1

Längtanslivet.

december 3, 2009

Torsdag. Denna veckan har gått med racerfart. Överlämning redan imorgon. Jag vill inte. Idag saknar jag barnen redan innan de åkt.

Fan.

h1

Storebror pratar skilsmässa

november 28, 2009

Under middagen idag blev Storebror helt plötsligt ledsen, utan egentlig anledning. Det kom bara över honom. När jag frågade var det var så visade det sig att han var ledsen för att pappan och jag inte bor ihop. Att han inte kan ha oss båda samtidigt. Hela tiden.

Lillasyster och jag hade ett liknande samtal i torsdags, fast då inte ett ledset sådant, där hon undrade varför jag och pappan inte bor ihop. Min förklaring var att för att bo ihop måste man vara kär i varandra och att jag och pappan inte är det längre. Vi har varit kära, men att vi inte är det nu.

Lillasyster förklarade därför för Storebror att mamma och pappa inte är kära i varandra. Storebror tittade på mig och frågade efter en stund: Mamma, kan du bli kär i pappa igen? Om pappa och ”den nya” bråkar mycket så kanske de slutar vara kära i varandra, då kan ju du blir kär i pappa!

Och jag fick förklara att jag inte tror att jag kommer att bli kär i pappa igen och att jag inte tror att pappa kommer bli det i mig heller. Tårarna svämmde över i Storebrors ögon. Lillasyster tröstar med: Gråt inte, vi äter ju lördagsgodis nu!

Och jag får fortsätta att förklara att det är helt ok att vara ledsen för att mamma och pappa inte vill bo ihop längre. Och att vi får göra det bästa av situationen. Att vi kan fråga pappan om bara vi fyra kan hitta på någonting ibland. Kanske gå på bio ihop, eller museum.

Hela samtalet var bra. Jobbigt med bra. I efterhand tycker jag att jag borde tagit upp Storebror i knät istället för att låta han sitta kvar på stolen bredvid mig och bara stryka han över håret och kinderna. Nästa gång gör jag så.

Det var också bra för att Storebror vågar prata om svåra saker, att han inte håller det inom sig som han så ofta har tendenser att göra. Det var också bra för att jag så starkt känner att jag och pappan måste hålla sams, vara vänner, göra saker tillsammans i en liten grupp på oss fyra. Det måste vi kunna ge barnen.

Samtidigt blir jag låg av samtalet. En tung sorg och skuld kommer över mig. För att barnen alltid, eller i alla fall länge, kommer ha denna längtan att det ska bli pappan och jag igen. Och jag kan aldrig ge dem det som de önskar sig högst av allt. Och nu för tiden vill jag inte ge dem det heller.

 

h1

Tjejkväll med Lillasyster

november 26, 2009

Vi har överlämningsdag på fredagar, men idag är det ett undantag. Idag hämtar jag Lillasyster. Bara Lillasyster. Vi ska ha tjejkväll, där vi ska baka kaka till mitt jobb, äta sjukt mycket mandariner och physalis (Lillasysters favoriter) och kanske får vi även tjuvstarta på julmusten inköpt till 1:a advent. Somna i min säng får hon naturligtvis också.

h1

När lyckan inte begränsas av mamma- eller pappavecka.

november 21, 2009

Storebron och Lillasyster är hos pappan. Och lite, eller egentligen mycket, har förbättras i min och pappans relation från det att vi skilde oss tills idag 1. 5 år senare, för idag kom nämligen följande bilder tagna från pappans mobil:

Andra tanden som Storebror tappar.

Sa jag att Storebror är sex år och att jag är grymt stolt över hans skrivkunskaper? Sa jag det?
h1

Saker som irriterar

november 17, 2009

07.30 skickar jag ett sms om att Lillasyster är sjuk till pappan. Nu, efter att hela dagen har gått har jag fortfarande inte fått någon kommentar. Småaktigt av mig kanske, men jag blir sur.

Mitt eget halsonda som tar kraft och energi.

Punktering på Lillasysters vagn.

Stressen över att stora jobbpresentationen på torsdag inte är en bra kombination med VAB.

h1

Vad oro kan föra med sig

november 13, 2009

Den här veckan utan barnen har gått i orons tecken. För Storebror. För pappan. Oron har tärt och tagit kraft och glädjen har inte funnits där speciellt mycket. Längtan efter barnen denna vecka har också varit stark. Mycket mer påtaglig än annars.

Men oron har också fört med sig något bra. Det har gjort att jag och pappan pratat med varandra på ett annat sätt en tidigare. Han och jag har fått lägga bort ”vår historia” för att komma fram till lösningar som funkar för barnen. Det har inte varit lätt. Inte för mig. Inte för pappan.  Men vi har kommit en lång bit på vägen för att bli två bra föräldrar som är skilda och har barn tillsammans.

h1

Att inte palla mer

november 8, 2009

Storebror fick i fredags en läxa, där han skulle berätta när och var han var född, hur lång han var och vad han vägde. Till detta skulle ett fotografi följa med. Ett foto då han var liten. Läxan skulle lämnas in senast på tisdag. Eftersom alla kort från då Storebror var liten fortfarande ligger i en kartong i min källare så kom pappan, tillsammans med barnen, förbi idag för att hämta upp ett lämpligt kort till läxan. Jag hade innan varit nere och valt ut ett gäng kort som Storebror kunde välja mellan.

Allt frid och fröjd kan man tycka, men fan, det var allt annat än frid och fröjd. Jag med känslor utanpå denna helg. Längtan efter barnen stor redan i fredags. Lillasyster som kastar sig om min hals direkt de kommer hem till mig och säger med ledsen och lågmäld röst: Jag vill stanna hos dig mamma, jag vill inte vara med pappa. Och hon trycker sig mot mig och kramar sig fast. Hårt. Jättehårt.

Jag säger: Jag ska inte vara hemma, jag ska åka bort till en kompis. Varvid Storebror säger: Men mamma, kan inte vi få följa med dit då? Och jag får säga att det inte går och att de kommer få det bra hemma hos pappa, att de ska åka och hämta killarna (den nyas barn) och att jag ringer och pratar med dem i veckan.

Lillasyster släpper taget om min hals, med tårar som rullar på hennes kinder och Storebror tittar på mig med sina stora mörkbruna ögon.

Och jag. Jag går sönder inuti.