Posts Tagged ‘delad vårdad’

h1

Familjerätten

september 27, 2009

Så kom vi då dit. Familjerätten. Litet rum, 3 stolar, tant i 50-års åldern. Precis som mina förutfattade meningar hade förklarat för mig innan.

Både pappan och jag fick berätta vad vi ville ta upp på detta möte. Jag hade många punkter, pappan hade en.

Syftet för mig var att få till regler och struktur för att jag om och om igen, ska slippa bli arg för att överenskommelser bryts. Jag ville få ner allt på papper för att pappan och jag ska komma ihåg vad som sagts och bestämts av oss. Jag ville också ha en utomstående där för att stoppa mig när jag går på för hårt och för att stoppa pappan när han vägrar ta ansvar.

Vi kom överens om mycket, pappan och jag, vilket var bra. Fast samtidigt så insåg jag också att ingen familjerätt i världen kan ge mig det jag vill ha; stabilitet och att jag kan lita på det som blir sagt och bestämt. Och på något sätt var den insikten skön att få. Jag har gjort vad jag kunnat.

Jag kommer även i fortsättningen bli arg för att pappan glömmer bort att ge mig information som jag bör ha, att han inte dyker upp på föräldramöten eller att han inte har på sin telefon så att barnen kan nå honom när de längtar. Men samtidigt har jag ännu mer släppt taget och det gör mig lugn. Kanske kommer jag till och med kunna skratta åt pappans taffligheter tillsammans med honom. Ibland i alla fall.

Hur som helst, vi gjorde en del ändringar vad det gäller barnen också. En av dem var att de numer bor varannan vecka. På mitt initiativ. Det trodde jag aldrig att jag någonsin skulle föreslå. Kanske att pappan skulle kräva det, men aldrig att jag skulle föreslå.

Och det känns bra. Storebror har efterfrågat lite på senare tid att det ska vara lika mellan pappan och mig. Och jag känner en oerhörd stress med mitt jobb, att jag inte hinner med. Så varannan vecka känns helt enkelt ok.

En stötesten som fortfarande finns kvar är att jag fortfarande inte träffat den nya (förutom midsommarafton). Känsligt ämne. Jag kräver. Hon vill inte. Pappan mellan. Svår ekvation att få ihop.

Tiden får utvisa.

Annonser
h1

Träffa barnen?

maj 24, 2009

Det är söndag. En dag som normalt sett är den värsta då jag inte har barnen, men idag vaknade jag och kände lite jävlar anamma. Idag vaknade och tänkte: Idag ska jag i alla fall få någon liten grej gjord och inte bara vara apatiskt och tycka att livet är pest. Idag ska jag rycka upp mig själv. Inte mycket, men tillräckligt för att det ska vara åt rätt håll.

Så får jag ett sms från pappan: ”Hej! Kan vi komma över och hämta vacc-papppren? Om du vill ses i Solna C går det också bra, vi ska dit sen. /XX”

Inga konstigheter. Snällt att han vill hämta upp vaccinationspappren som jag glömde ta med när jag lämnade barnen. Men jag sjunker, blir låg och så jävla ledsen. All min energi försvann. Pangbom. Borta. För ett sms.

Och jag tänker. Varför reagerar jag så här? Mina första tankar är rent försvar. Ilska. ”Vadå, ska han bara komma förbi och hämta pappren och sen gå? Vad säger barnen då? Se mamma i fem minuter. De kommer bli tokledsna när de ska gå igen. Va fan tänker pappan med?”

Men sanningen är en helt annan. För jag vill inte träffa barnen. Skillnaderna mellan mammaliv och Lindaliv är så stora och det är så tungt att gå emellan. Jag har precis landat i vuxenlivet. Och att gå fram och tillbaka för en liten stund det är så jobbigt. Så, jag-vill-inte. Och DET får mig att sjunka djupt och bli så ledsen.

Och jag skäms. Skäms som en gris. För jag borde vilja träffa barnen. Jag borde ta chansen när jag får den. (Inte för de fem minuterna för de kan jag ha och mista. Men träffen kan lika gärna bli en timmes fikastund i Solna som är trevlig.)

Sen ser jag, nu när jag skriver inlägget, att det är bra att jag ändå vet varför jag blir så låg. Att jag inte skyller mina känslor på pappans agerande. Jag förstår också att även fula och otillåtna känslor finns hos mig, precis som hos alla andra, även fast ovilja att träffa sina egna barn är något mycket tabubelagt (i alla fall i min värld).

Jag kommer också att träffa mina barn ändå och det kommer att bli bra. Det kommer att kosta energi hos mig. Men det kommer att bli bra.