Posts Tagged ‘barn’

h1

Fantastiska BUP

oktober 16, 2010

Storebror har sedan skolstarten (då det nya hemmet med pappan utan bonussyskon och bonusmamma blev vardag) inte velat gå till sin pappa. Han gråter och uttrycker kraftigt att han inte vill. Detta har också smittat av sig till Lillasyster som gör likadant som hennes stora idol Storebror. Det hela är jobbigt både för mig, barnen och såklart för deras pappa.

Under denna tid har pappan och jag kunnat prata om detta. Kanske inte alltid i sin mest konstruktiva form, men dialogen har alltid funnit i alla fall (vilken stor skillnad det blivit det senaste året!). Nu har det dock gått lång tid och detta börjar tära på oss alla och jag har känt att jag famlar i mörkret för hur jag ska bete mig i denna situation och inte vetat hur jag ska stötta barnen på bästa vis.

Så igår ringde jag till BUP för att få råd hur jag, och vi, ska gå vidare.

På 15 minuter gav denna fantastiska kvinna på andra sidan telefonluren, mig så många konkreta råd och den riktning på vägen framåt som jag så länge saknat. De främsta råden var att vi alla; barnen, pappan och jag, sätter oss tillsammans och pratar om vad som känns jobbigt hos hemma hos pappan (inte som nu då jag pratar på mitt håll med barnen och pappan pratar på sitt). Kanske saknas det några grejer hemma hos pappan som ger trygghet när de är hos mig. Kanske ska några gosedjur följa med barnen när de byter hem? Kanske någon leksak? Kanske finns det någon rutin som barnen gillar hemma hos mig som de också vill ha hos pappan? Eller något annat. Detta ska vi tillsammans diskutera.

Kvinnan på BUP betonade också att Storebrors och Lillasysters reaktion är högst normal efter att ha haft en turbulent tid. Skilsmässan mellan mig och pappan, inflytt med den nya familjen och nu utflytt från den nya familjen. Mycket har hänt i livet runt pappaveckan. Och att mycket handlar om att det inte finns någon trygghet i hemmet, ingen stabilitet, men att det inte beror på pappans förmåga att vara en bra pappa, utan på situationen som barnen befinner sig i. Hon tyckte också att jag kunde boosta pappan med självförtroende i att han är en bra pappa. Och där är verkligen något jag kan ta till mig eftersom jag ibland har en underliggande ton i att det är hur pappan beter sig, eller inte beter sig, som är problemet. Och mindre självförtroende i sin papparoll är inte vad barens pappa behöver just nu. Tvärtom!

Efter samtalet med kvinnan på BUP blev jag lite gråtmild, över de konkreta råden, över att det kommer ordna sig. Och också över att Sverige är ett sådant fantastiskt land som tillhandahåller hjälp för vilsna föräldrar som mig.

 

Annonser
h1

Jag ger en stark 4:a (av 5).

augusti 23, 2010

Händelsen i vågorna satte stora spår i mig, men som det verkar inga som helst spår i Storebror. För den fortsatta semestern har innehållit bad, bad och återigen bad. I poolen såsom i havet. Båda barnen har legat i som små sälar.

Och jag då? Ja, jag har njutit. Av att se deras glädje över att få bada i timmar utan att behöva gå upp för att de fryser. Och så har vi lekt. Bomben, findyken och gaffeln (fråga inte) har, av oss alla, presterats från kanten. För att inte prata om när jag har varit haj. Skräckblandad förtjusning har skådats hos båda barnen.

Men såklart har det varit bråk också. När barnen var tvungna att gå upp ur vattnet. Eller när Lillasyster och Storebror tröttnat på varandra efter en lång sommar utan andra barn att leka med. Eller när jag fick örongångsinflammation de sista dagarna och jag tvingade iväg barnen till apotek och läkare fast de istället ville ligga i vattnet.

Men på det hela. Fantastiskt!

h1

Jag släppte. För fan, jag släppte.

augusti 20, 2010

Vi, eller rättare sagt jag, ville inte hänga vid poolen varje dag, så andra dagen begav vi oss iväg till en närliggande strand för att bada i Atlanten och göra fina sandslott i den svarta lavasanden. Jag hade sett framför mig, sådär lite romantiskt, hur vi skulle bada alla tre (pappa ville vara kvar på hotellet) i havet och bara ha det bra under förmiddagen.

Denna dag blåste det ganska mycket dock så Lillasyster ville inte bada utan valde själv att stanna på stranden då jag och Storebror tog ett snabbt dopp. Så ser jag vågen, en stor rackare som kommer in mot oss och jag håller i Storebror med båda mina armar och tar vågen i ryggen.

Kraften i vågen är enorm. Jag tappar direkt fotfästet och sugs under vattnet, med Storebror i famnen. Och så blir allt kaos. Balansen finns ingenstans och jag släpper Storebror ur mitt grepp. JAG-SLÄPPER-STOREBROR-UR-MITT-GREPP! Under vattnet. Så känner jag botten med fötterna. Hittar Storebror precis där jag lämnat honom, framför mig. Tar tag i honom och vi kommer tillsammans upp ur vattnet och kan dra in luften i lungorna.

Ångesten är momentan när jag inser att jag kunde ha förlorat honom där och då. Och det skulle helt och hållet vara mitt fel. Jag släppte taget. Om mitt barn. Fruktansvärt. Det trodde jag aldrig att jag någonsin skulle göra. Aldrig, aldrig, aldrig.

Men jag gjorde det.

Jag tackar så till högre makter, min lyckliga stjärna eller vad som för att det gick bra. Att han fanns där framför mig. Att Lillasyster ville vara kvar på stranden. Att allt gick väl. Känslan att jag släppte kommer jag få leva med under lång tid. Kanske för alltid.

h1

En överraskning som heter duga.

augusti 19, 2010

Höga var förväntningarna när jag väckte ungarna tidigt, tidigt på onsdagsmorgonen för att åka till Arlanda. Inget problem där inte att få upp de sömnvarma barnen. Resan ner gick bra och första doppet intogs efter snabb uppackning. Vädret soligt som sig bör med härliga 28 grader.

En del av den stora poolen där vi tillbringade vår tid.

På morgonen därpå då vi glatt tågade ner till frukostbuffén så står han plötsligt där. Som gubben i lådan – min älskade pappa. Haj Gomman! säger han på rungande skånska. Hakan trillade ner i golvet på mig, för detta var verkligen en överraskning som jag aldrig någonsin räknat med. Underbart!

Och barnen. De gillade skarpt att ha morfar omkring sig. 6 dagar tillsammans. Det längsta i sträck någonsin för dem.

h1

Sol och bad.

augusti 10, 2010

Väskorna står packade i hallen. Biljetter och pass finns i handväskan. Klockan är ställd på tidigt, tidigt.

Imorgon drar vi!

h1

Stoppa pressarna!

augusti 9, 2010

Lillasyster har idag slutat med napp!

Vägen dit har varit lång och jag har länge försökt locka med olika mutor som hon skulle få den dagen hon bestämde sig för att sluta med napp. Ingen av mutorna har fallit i god jord. Inte ens den att hon fick välja vad hon ville i leksaksaffären.

Däremot har hon länge, länge tjatat om att hon vill ta hål i öronen. Riktiga hål. Inte bara sådana som man klämmer fast, för det är minsann inte roligt! Så tillslut föll både jag och pappan till föga och sa att slutar hon med napp så får hon lov att ta sina hål i öronen, vilket vi berättade för henne för några veckor sedan.

Idag hade hon bestämt sig. Idag sa hon att hon slutat med napp och gick och slängde samtliga i papperskorgen.

h1

Det är din dag i dag!

augusti 6, 2010

Idag fyller han år. Min fina sexåring blir 7. Stort. För oss båda.

Han har vuxit mycket, kanske inte så mycket på längden, men mentalt. Oj, oj vad det har hänt grejer där på ett år! 6-års trotsen är förbi och över. Istället har jag fått en mer självsäker unge som helt nyligen börjat fråga frågor. Om allt. Hela tiden. Han har också fått humor, där han kan få mig att skratta så att jag kiknar.

Lego är fortfarande hans favoritsysselsättning, tillsammans med allt annat som går att bygga. Men byggandet är bara steg ett i en hel process där han sedan har avancerade rollekar med sina gubbar mitt i sina konstruktioner. Nu under sommaren har han och Lillasyster också funnit varandra och kan, faktiskt, leka tillsammans i någon timme utan bråk.

Jag är så stolt över denna unge. Så stolt! Och älskar honom oändligt mycket.

Minnesnotering:
Längd: 120 cm
Vikt: ca 20 kg
Tänder: Två tappade (de främre, nere)
Tre lösa (nere på var sida om de två nya, en av de främre, uppe)
En sexårstand har kommit
Kan skriva och läsa