Posts Tagged ‘arbete’

h1

Historien på mitt nya jobb.

september 9, 2011

Jag började nytt jobb i slutet av förra året. Ett relativt litet företag, där jag är projektledare över ett fåtal personer, men desto fler kundorienterade projekt. Anledningen att jag tackade ja till jobbet var att jag saknade utmaningar på mitt gamla företag, att karriärstegen lutade alltför flackt, lokaliseringen och att jag blev smickrad över att jag blivit head huntad.

Som projektledare är jag mycket entusiasmerande, driven, lyhörd och mån om att mina medarbetare har det bra. Mina svagheter är att jag inte gillar konflikter, jag tycker det är jobbigt, och svårt, att vara hård då det närmar sig deadline och jag behöver kräva mer av mina medarbetare för att de ska leverera på tid.

På mitt gamla jobb har jag blivit mycket uppskattad för mina projektledaregenskaper, jag har fått befordringar och utnämningar, och jag har också många kollegor som numer är mina vänner även privat. Så när jag började mitt nya jobb gick jag in med den kanske naiva inställningen att ”alla gillar mig” och ”jag är duktig på det jag gör”. Och så blev det precis tvärtom.

Såhär i efterhand, snart 10 månader sedan jag började, kan jag se att min första dåliga tid på jobbet har berott mycket på att en av medarbetarna, som sökte det jobbet jag fick, som också är en mycket stark inofficiell ledare har påverkat gruppens inställning till mig. Hennes åsikter har blivit deras lag. Där skitsnack har varvats med att jag inte blivit medbjuden och tillfrågad på lunch eller fikaraster. Där min kompetens blivit ifrågasatt inför kunder och kollegor. Där information inte lämnats till mig bara för att jag ska framstå som okunnig.

Såklart förstår jag också min egen del i att det blivit som det blivit. Hur jag klampat på med mina kunskaper från det stora företaget och skulle implementera det i det lilla. Min önskan att styra upp i projekten som krockat så brutalt med forskningsmentaliteten. Jag förstår det.

Nu har den ”dumma” kollegan slutat sedan några månader tillbaka och det börjar hända saker på jobbet. Bra saker. Men det är också först nu som jag förstår hur hårt detta har tagit på mig. Hur detta har bidragit till stor del till att jag mår som jag gör just nu. Hur min självkänsla och mitt självförtroende rasat i botten.

Samtidigt är det fascinerande att en person kan påverka en grupp på detta vis. Och jävligt underligt att det kan tillåtas så pass länge som det tilläts.

Annonser
h1

Min fantastiska mamma.

februari 4, 2010

Jag jobbar som bekant i Uppsala men bor i Stockholm. Det blir några mils pendling varje dag kan jag säga. Det innebär också att jag, de veckor jag har barnen, jobbar 6-timmarsdag och tar igen dessa timmar veckan efter då de är hos sin pappa. Det blir ett helvetes massa timmar.

Men så har jag mina snälla, snälla mamma till hjälp. Som trots att hon själv jobbar gärna ställer upp en morgon eller två och lämnar barnen på dagis och skola. Klockan 6 står hon innanför min dörr, redo att ta över de sovande barnen.

Utan henne hade det aldrig någonsin fungerat. Inte utan magsår i alla fall.

Jag kan lugnt säga att jag är lyckligt lottad.

h1

Back @ work.

januari 8, 2010

Äntligen är jag tillbaka till jobbet. Äntligen får jag träffa vuxna människor på daglig basis. Äntligen lite struktur i vardagen.

Sjukligt? Ja visst. Men va fan, jag är ju beroende av människor.

h1

Kanske, kanske inte

september 28, 2009

Humöret är inte på topp idag. Snarare tvärtom. Känner mig nerstämd och trött. Oron kryper i kroppen vilket gör att jag inte går och lägger mig trots att jag borde.

Kanske beror det på den långa och tunga arbetsdagen. Speciellt eftersom den avslutades med en flygresa med världens längsta och vingligaste inflygning som gjorde mig rädd. Kanske beror det på att Lillasyster är sjuk och befinner sig hos pappan. Kanske sakerna tillsammans gjorde att längtan blev lite för påtaglig.

 

h1

För mycket av det goda?

maj 4, 2009

När kvällen kommer och barnen har somnat och jag får en liten stund för mig själv, så är tröttheten så brutal. Det är som om någon har slagit en klubba i huvudet på mig och slängt grus i ögonen. Det är först nu, över ett år sedan skilsmässan, som jag fattar att jag faktiskt blir helt slut av att vara ensamstående mamma.

Dagarna med barnen är så intensiva, där allt från lek och gos till matlagning och tvätt ska få rum på samma tid. Sen när de barnfria dagarna kommer då måste jag tokjobba. 12-timmarsdagar är inget ovanligt. Jag hittar ingen balans för hur i hela världen jag ska hitta tid för att återhämta mig.

Nu till helgen åker jag dessutom till New York. Jättekul! Men hur fan tänkte jag när jag bokade in den resan?