Posts Tagged ‘ångest’

h1

Jag släppte. För fan, jag släppte.

augusti 20, 2010

Vi, eller rättare sagt jag, ville inte hänga vid poolen varje dag, så andra dagen begav vi oss iväg till en närliggande strand för att bada i Atlanten och göra fina sandslott i den svarta lavasanden. Jag hade sett framför mig, sådär lite romantiskt, hur vi skulle bada alla tre (pappa ville vara kvar på hotellet) i havet och bara ha det bra under förmiddagen.

Denna dag blåste det ganska mycket dock så Lillasyster ville inte bada utan valde själv att stanna på stranden då jag och Storebror tog ett snabbt dopp. Så ser jag vågen, en stor rackare som kommer in mot oss och jag håller i Storebror med båda mina armar och tar vågen i ryggen.

Kraften i vågen är enorm. Jag tappar direkt fotfästet och sugs under vattnet, med Storebror i famnen. Och så blir allt kaos. Balansen finns ingenstans och jag släpper Storebror ur mitt grepp. JAG-SLÄPPER-STOREBROR-UR-MITT-GREPP! Under vattnet. Så känner jag botten med fötterna. Hittar Storebror precis där jag lämnat honom, framför mig. Tar tag i honom och vi kommer tillsammans upp ur vattnet och kan dra in luften i lungorna.

Ångesten är momentan när jag inser att jag kunde ha förlorat honom där och då. Och det skulle helt och hållet vara mitt fel. Jag släppte taget. Om mitt barn. Fruktansvärt. Det trodde jag aldrig att jag någonsin skulle göra. Aldrig, aldrig, aldrig.

Men jag gjorde det.

Jag tackar så till högre makter, min lyckliga stjärna eller vad som för att det gick bra. Att han fanns där framför mig. Att Lillasyster ville vara kvar på stranden. Att allt gick väl. Känslan att jag släppte kommer jag få leva med under lång tid. Kanske för alltid.

Annonser
h1

Nästa Paris.

mars 19, 2010

Annac skriver ett svar till mig och ger mig rådet att bara ta en helg för mig själv i Paris. Precis den sparken i baken behövde jag för att komma till skott. För tanken har funnits i mig i månader, att jag behöver komma iväg, vara själv, och just Paris har stått överst på min önskelista.

Så igår bokade jag mina flygbiljetter, ej ombokningsbara, till mitten av april. Fredag till måndag blir jag borta. Helt själv. I en stad jag aldrig besökt.

Och jag känner mig så stolt för att jag bokat mina biljetter. Att jag åker iväg, trots att jag fattar att dessa dagar av ensamhet kommer att bli jobbiga. Som fan. Men jag längtar också, just över att få komma bort, att faktiskt klara mig själv, att jag ska få göra stan.