Archive for the ‘Skild’ Category

h1

Ny förvaringsplats.

december 25, 2009

Storebror gjorde en julklapp till mig i skolan. I all hemlighet. På julaftonsmorgon ringde han till pappan och påminde om att pappan inte fick glömma att ta med sig julklappen. Paketet delades ut till mig först av alla. Mycket viktigt var det att jag skulle ha den direkt. Samtidigt som jag öppnar och ser den underbara asken som han pysslat med så säger han:

Mamma, i den här asken ska du ha din ring. Den ringen du hade tillsammans med pappa.

Julklapp från Storebror

Annonser
h1

En dag som borde vara glad.

december 11, 2009

Överlämningsdag. En dag som jag längtat efter denna vecka. Ovanligt mycket. Men den kantas av stor ledsenhet, sedan innan, men också för en konflikt som ligger och gror mellan pappan och mig. Grejer som gäller barnen som jag måste ta upp med pappan. Grejer som inte är ok.

Jag har inte alltid varit så tolerant mot pappan. Huggit direkt på stora saker men även på små obetydliga saker. Den senare tiden har jag dock släppt mer och mer, låtit saker bero. Jag har också visat pappan att även jag är osäker då det gäller barnen, visat min sårbarhet, vilket varit otänkbart för mig för ett halvår sedan.

Den förändrade attityden har bidragit till att saker hänt med pappans och min relation. Det har blivit grymt mycket bättre. Helt plötsligt kan vi prata med varandra som normala människor och det märker barnen. Det har gjort att Storebror har börjat prata istället för att hålla inne. Jobbiga saker vågar han prata om där skilsmässan varit ett stående samtalsämne och även Lillasyster sätter ord på sina känslor mer och mer.

Men så händer det saker runt och med barnen som jag inte accepterar. Inte kan låta passera. Jag måste prata med pappan om detta och jag vet fan inte hur jag ska göra det utan att förstöra det bra som vi byggt upp nu de senaste månaderna.

Det gör mig så sjukt jävla ledsen.

h1

Storebror pratar skilsmässa

november 28, 2009

Under middagen idag blev Storebror helt plötsligt ledsen, utan egentlig anledning. Det kom bara över honom. När jag frågade var det var så visade det sig att han var ledsen för att pappan och jag inte bor ihop. Att han inte kan ha oss båda samtidigt. Hela tiden.

Lillasyster och jag hade ett liknande samtal i torsdags, fast då inte ett ledset sådant, där hon undrade varför jag och pappan inte bor ihop. Min förklaring var att för att bo ihop måste man vara kär i varandra och att jag och pappan inte är det längre. Vi har varit kära, men att vi inte är det nu.

Lillasyster förklarade därför för Storebror att mamma och pappa inte är kära i varandra. Storebror tittade på mig och frågade efter en stund: Mamma, kan du bli kär i pappa igen? Om pappa och ”den nya” bråkar mycket så kanske de slutar vara kära i varandra, då kan ju du blir kär i pappa!

Och jag fick förklara att jag inte tror att jag kommer att bli kär i pappa igen och att jag inte tror att pappa kommer bli det i mig heller. Tårarna svämmde över i Storebrors ögon. Lillasyster tröstar med: Gråt inte, vi äter ju lördagsgodis nu!

Och jag får fortsätta att förklara att det är helt ok att vara ledsen för att mamma och pappa inte vill bo ihop längre. Och att vi får göra det bästa av situationen. Att vi kan fråga pappan om bara vi fyra kan hitta på någonting ibland. Kanske gå på bio ihop, eller museum.

Hela samtalet var bra. Jobbigt med bra. I efterhand tycker jag att jag borde tagit upp Storebror i knät istället för att låta han sitta kvar på stolen bredvid mig och bara stryka han över håret och kinderna. Nästa gång gör jag så.

Det var också bra för att Storebror vågar prata om svåra saker, att han inte håller det inom sig som han så ofta har tendenser att göra. Det var också bra för att jag så starkt känner att jag och pappan måste hålla sams, vara vänner, göra saker tillsammans i en liten grupp på oss fyra. Det måste vi kunna ge barnen.

Samtidigt blir jag låg av samtalet. En tung sorg och skuld kommer över mig. För att barnen alltid, eller i alla fall länge, kommer ha denna längtan att det ska bli pappan och jag igen. Och jag kan aldrig ge dem det som de önskar sig högst av allt. Och nu för tiden vill jag inte ge dem det heller.

 

h1

Tårar i hallen

november 1, 2009

I fredagsmorse kom pappan över för att lämna barnen till mig. Som vanligt hade han glömt hälften av ytterkläderna. Han började då ifrågasätta att jag verkligen behövde alla kläder varvid jag svarade emot. Stämningen började bli dålig där i hallen, inte alls som jag tänkt att det skulle bli. Så tittar jag på pappan. Jag menar, tittade på riktigt. Och då ser jag att pappan mår skit. Jag stannar upp mitt i det arga och frågar honom: Men, hur mår du? Pappan börjar gråta och tårarna rinner sakta längs med hans kinder.

Jag frågar pappan vad det är, men han vill inte berätta, så jag tränger mig inte på. Men helt klart är något skit.

Min första tanke är naturligtvis att det är problem på hemmaplan. Och inom mig sitter en liten jävul som ler lite i smyg och säger: Vad var det jag sa? Men samtidigt tycker jag att det är förjävligt om det är struligt för honom. Dels för att jag inte tycker om när någon mår dåligt, oavsett om denna någon är pappan eller inte. Men framförallt vill jag ju att pappan och den nya ska ha det bra för barnens skull. Jag vill att barnen ska må bra oavsett om de bor hemma hos mig eller hos pappan, att det ska vara lugnt kring barnen.

Men pappan kan självklart vara ledsen för annat. Fast något säger mig att så inte är fallet, för i så fall skulle han inte stå och gråta i min hall en fredagsmorgon, då skulle han gråta i sin egen hall.

h1

Ta bort dagen ur kalendern!

oktober 27, 2009

Återigen går jag på pappans konstigheter. Att jag aldrig lär mig. Jag blir så trött på mig själv. Jag trillar i fällor, samma fällor, hela tiden. Usch!

Jag förstör för mig själv och jag förstör för pappans och min realation.

Idag är ingen rolig dag.

Fan.

h1

Mönster som aldrig tar slut

juni 25, 2009

Ingen kan få mig så irriterad som pappan. Ingen. Jag kokar och bubblar. Blir så arg att jag darrar i hela kroppen.

Ilskan kommer av min frustration, av att han är så urbota dum, att han inte fattar ens enkla saker. Att han inte ber om ursäkt eftersom han har alltid något att skylla på; Mobilen slut på batterier. Var det detta datum då kommentarer om Storebror skulle in till skolan (jag skickar in själv, vill han inte vara med och kommentera så vill han inte)? Jag svarar aldrig när du ringer för jag HÖR aldrig telefonen (ringer upp 30 minuter – flera timmar senare), slår aldrig fel.

Och jag är så trött på att det påverkar mig, för det gör det. Och jag vet inte hur jag ska sluta bli påverkad, jag kan ju liksom inte sluta ha kontakt med honom.

För vi har barn ihop.

Just att vi har barn ihop verkar pappan ha missat.

h1

Energitillskott

juni 24, 2009

Idag har jag käkat middag med en vän. En bra vän. En vän som gjort samma resa som jag.

Idag pratades det om skilsmässor och livet efter. Och det var skönt, för med henne behöver jag inte låtsas att livet är frid och fröjd bara för att det gått lång tid sedan skilsmässan startade. Med henne är det ok att vara en bitter surkärring.

Och vet ni. Nu, efteråt, så är jag inte alls lika bitter. Livet återvände lite till ikväll.