Stå för vad som är jag.

Jag tänker mycket på rätt och fel just nu. Hur jag gjort tidigare i andra förhållanden, vad som varit bra och vad som varit dåligt. Ett återkommande problem för mig är att jag, trots att jag förespråkar (och faktiskt kräver) öppenhet från den andra har själv svårt med just den biten. Är allt frid och fröjd så är det såklart lätt, men när det inte är det, när det är saker som gnager som behöver komma fram och ut, då är det svårt.

Hur livet än fortskrider, vill jag ändra mig, stå för vad som är jag. Prata om det jobbiga utan att, och innan, det finns några färdiga svar.

Dagens berg- och dalbana.

Idag drog paniken till. Hårt. Rädslan för att bli lämnad, övergiven och oälskad ramlade över mig. Små, små saker samlade i tropp gjorde att känslorna kom. Och när känslorna väl var där gick de inte att hejda.

Jag vill inte vara så här. Samtidigt förstår jag att jag reagerar. Jag håller på att öppna upp. Visa mig. Och visa mig mycket. Det gör mig sårbar och så förbannat rädd.

—

Nu. Huvudet högt. Lite lycka i magen. Här och nu kommer tillbaka.

 

Fokus på barnen.

Osäkerhet som drar tag i mig. Gammalt skit som poppar upp. Idag gäller det att hålla igång, inte stanna och tänka.

Fokus på barnen.

När världarna byts.

Idag byts vuxenvärlden mot mammavärlden. Ett skifte som denna gång är tuff. Ett skifte som för med sig dåligt samvete och ledsenhet.

Jag borde njuta av att mina barn är hemma efter en vecka i Spanien med sin pappa. Istället möter jag dem med dåligt tålamod och tankar långt bort i fjärran.

Leva här och nu.

Vi tänker för mycket han och jag. Han på sitt håll och jag på mitt.  På framtiden. Blir det? Hur blir det? Rätt? Fel? Skapar en tyngd som blir jobbig att ha på axlarna. För mig. Säkerligen för honom också.

Och så ska det inte vara. Det ska vara kul, lustfyllt och utan krav om löften om framtiden. I alla fall nu. I början.

Så i morse fick jag återigen känslan av ”Vad fan, Linda. Lev nu. Känn. Må bra i vad du känner. Tänk inte längre än så!”

Utmaningen.

När jag tittar tillbaka på mina tidigare förhållanden ser jag att jag efterhand har blivit mindre och mindre jag. Där jag blivit en kompromiss, en tråkigare variant av Linda, där livet och skrattet inte längre funnits lika naturligt som från början.

Jag vill inte tappa bort mig i relationen med Honom. Jag vill vara kvar, våga ta plats och finnas som jag hela tiden. Oavsett konsekvenserna det kan föra med sig.

Det är den stora utmaningen.

Skala av mig.

Vi har träffats flera gånger nu. Han och jag. Han får mig att skratta, känna mig som kvinna och vi kan prata med varandra om saker jag brukar tycka är svåra att prata om. Han är fin.

I allt detta bra känner jag samtidigt att jag tagit på mig ett yttre skal. Ett skal jag inte vill ska finnas. Med skalet blir jag inte riktigt sann och sann är precis det jag vill vara med denna man.