Archive for the ‘Bitter’ Category

h1

Patetiska mamman

juni 15, 2009

Jag är så less på mig själv. Att jag inte kan skapa min egen lycka. Att jag fortfarande går igång på pappans konstigheter.

Jag är så less att jag inte ens bloggar om det.

När ska det ta slut? Hur ska jag göra för att komma vidare?

h1

37

maj 14, 2009

I morgon fyller jag år.

37.

Min första födelsedag i lägenheten. Känns vemodigt. Inget kaffe på sängen, inget självklart ”Grattis”, men barnen finns här, vilket gör att det ändå känns ok.

På kvällen kommer mamma och hennes man över. Min lillasyster likaså. Vi ska grilla, dricka lite vin, prata och ha trevligt. Var tanken.

Mamma vill väl, men denna gång blir det så tillkrånglat och nu känns det bara som om jag vill hoppa av hela cirkusen. Fan vad jag hatar att vara såhär less.

h1

Flatline

maj 13, 2009

Det finns en tomhet i min kropp som breder ut sig mer och mer. Inte varje dag, men ofta gör den sig till känna. En tomhet som säger: ”Jaha ska livet vara så här nu. Blir det inte mer?”

Livet rullar liksom på, jag lever, men mer än så är det inte. Den mest påtagliga känslan i och med tomheten är att glädjen i mig har slocknat. Visst kan jag bli glad, skratta så att jag tjuter, men det är något som saknas. Det glada känns inte äkta.

Jag märker det när jag är med barnen när jag inte som förut hjärtligt kan skratta med dem, eller för all del åt dem när de inte ser. Jag märker det också ihop med mina vänner när jag umgås med dem men ändå inte är närvarande. Jag märker det med min familj där jag då och då stöter bort dem på ett sätt som jag inte gjort förut.

Känslorna gör mig frustrerad eftersom jag vet att jag kan vara och känna annat. Känslorna gör mig också rädd, för vad händer om det blir värre?

Mitt liv känns nu som där någon fått hjärtstopp och bara en rak linje syns på skärmen. Inga toppar, inga dalar, bara tråkigt jävla rakt.

h1

Överlämningsdag

maj 13, 2009

Idag är det överlämningsdag. Jag hatar dem. Jag går som på nålar på jobbet och väntar på mail från pappan med info om barnen. Jag undrar vad han kommer att skriva om denna gång. Kommer jag att bli arg, besviken, nöjd eller kanske till och med glad (inte för att det har hänt någon gång).

Så kommer mailet. Inget särskilt. Pappan berättar hur barnen mår och jag får också en liten inblick i vad de gjort. Som sig bör. Men det tär. Jag vill inte ha inblick, jag vill inte veta hur livet ser ut på andra sidan. Inte med Henne. Tillsammans med mina barn.

Samtidigt så måste jag veta. För att kunna ta hand om barnen på ett bra sätt. För att jag och barnen ska på ett naturligt sätt kunna prata även om de sakerna som händer på pappans dagar, speciellt nu då pappan flyttar ihop med den nya.

Men fan vad överlämingsdagar gör mig låg.

h1

När ska jag fatta?

april 27, 2009

Idag är det lite bättre, men dagen har ändå kantats av rödsprängda ögon på jobbet. Men vännerna har funnits där idag. Sagt precis de rätta orden. Fått mig att andas lite luft ovanför ytan. I och för sig fått mig att fylla på mina tårkanaler till bristningsgränsen, för att jag är så lyckligt lottad som har fått tillgång till dessa fantastiska människor.

Pappan skickade också mail. Ett ångermail, innehållande mycket anklagande till mig. Så översättningsvis är det ett mail som säger ”förlåt-mig-för-allt-jag-gjort-så-tokigt- men-egentligen-är-det-ditt-fel-att-det-blivit-såhär”. Jag har sett dessa mail förut, gått på dem, skrivit långa svar och hoppats att han skulle förstå. Han har aldrig förstått. Kommer inte göra det nu heller. Ändå skickade jag ett långt svar tillbaka.

Jag ångrar mig redan. Jag borde inte svarat på mailet. Inte som som jag gjorde, med hopp om förståelse. Varför ger jag inte upp?

Samtidigt så biter sig tvivlet fast i mig. Är jag sådär kontrollerande som han tycker att jag är. Trodde han verkligen att han berättat för mig om datumet då de skulle flytta? Eller ljuger han som vanligt?

Jag känner mig så dum för att tvivlet finns i mig. Jag vet ju att han är en kategorisk lögnare. Har tydliga drag av narcissism, där han njuter av att ha makt över mig. Makt över informationen som han bestämmer ska portioneras ut till mig när han bestämmer sig för att det är lämpligt. Inte när barnen kräver det, utan när han bestämmer.

Så jävla dum känner jag mig.

h1

Jag gör det själv

april 26, 2009

Lillasysters kalas idag. Släkt som kommer. Från bådas sidor. Men hon är inte här idag. Dyker upp först en timme innan kalaset börjar med pappan och Storebror.

Fan det ska inte vara så. Ett kalas ska förberedas när barnen är omkring och förväntansfullt suktar efter kakor och tårta. Jag vill se lyckan i hennes ögon när hon tittar sig i spegeln och strålar för att hon har den fina klänningen på sig.

Men nu är det inte så. Jag städar, bakar tårta, grinar, och tycker att livet är pest.

Jag gör det själv.