Archive for the ‘Storebror’ Category

h1

Fantastiska unge!

maj 7, 2010

Överlämningsdag idag. Från pappan till mig. Via skola och dagis.

Jag hämtar Storebror först. När jag kommer över skolgården ser jag honom på långt håll när han spelar bandy på gården. Han springer med klubban framför sig, försöker få in bollen i mål. Hans bästa kompis spelar också och hans pappa står redan vid planen och jag ser att han pekar på mig och samtidigt säger något till Storebror. Storebror tittar upp, vänder sig mot mig, slänger klubban och sätter fart mot mig.

Mamma! Maaammaaa! Och så kastar han sig upp i min famn. Vi kramas länge och hårt och jag får kämpa för att blinka tillbaka tårarna som kommer direkt.

Denna hämtning var speciell för mig. Mycket speciell. I vanliga fall blir Storebror glad, men mer än så är det inte.

Denna hämtning kommer jag minnas och vårda långt in i mitt hjärta. Länge. Länge.

Annonser
h1

Energismitta.

april 27, 2010

Idag på jobbet, där ett möte precis avklarats och jag skulle ta mig till nästa, gick jag ute i det fina vädret med ansiktet vänt mot solen. Jag njöt av värmen och ljuset. Helt plötsligt, mitt i ett steg, så kände jag det. Lycka. Total lycka. Hela jag uppfylldes av känslan. Det var ett tag sedan det hände sist. Jag kommer inte ens ihåg när det var.

Jag blev så glad och mycket tacksam över allt jag faktiskt har. Mina fina barn. Storebror och Lillasyster. Jobbiga är de, men oj vad jag älskar dem. Gränslöst.

Lyckan över att våren verkar ha vunnit över vintern. Äntligen är den jobbiga tvekan över.

Lyckan över att jag har tagit ställning, för mig själv, i var jag står i förhållande till min karriär och mitt eget välbefinnande. Att jag tagit de viktiga stegen för att bromsa framfarten av alla mina stressymtom.

Lyckan över att jag, just nu, har ett stort lugn i allt vad som gäller kärlek och relationer. Att den biten kommer att lösa sig, av sig själv, så småningom.

Känslan gav mig energi som heter duga. Idag har jag sprudlat på jobbet och smittat andra med energi.

h1

Ge mig råd!

april 3, 2010

Det är pappans påsk med barnen. Trots det fick jag låna Storebror hela långfredagen för att vi två tillsammans kunde åka upp till Romme och ha en trevlig dag i skidbacken bara han och jag. Och det hade vi också. Precis som förra året.

Så överlämningen hemma hos pappan. Jag blir som vanligt inte inbjuden, får stå kvar i hallen. Visar en film tagen på Storebror när han åker i backen för pappan. Jag lämnar kläder. Hälsar och kramar såklart på Lillasyster. Jag är i hallen i 5-10 minuter.

I 5-10 minuter står också pappans nya i köket. Skramlandes med byttor och kastruller. Kommer inte ens ut i hallen och säger ett hej. Jag blir sjukt förbannad. Tycker att det hör till normalt hyfs. Att hon får bita ihop med allt hon känner och upplever för att uppträda som normala människor gör. Det vill säga: hälsa. Jag kräver inte mer. Har slutat kräva för länge sedan, eftersom det inte ger effekt.

Men jag gör såklart ingen grej av det. Kramar och pussar mina barn och säger hej då till dem.

Väl hemma tar ilskan tag i mig. Skriver ett ilsket inlägg på Facebook. En god vän kontaktar mig och säger att jag inte ska ödsla energi. Eftersom jag ändå inte kan påverka. Så jag sansar mig.

Sansningen gör att jag börjar tänka. Det gör också att jag blir ledsen. Så förbannat ledsen. För mitt i min ilska så har jag inte sett det som verkligen INTE hände i hallen. Att hon sa hej till Storebror. Välkomnade honom i hemmet. Ingen kontakt med honom över huvud taget. Och jag blir så förbannat ledsen för att det är så. Han borde få känna sig välkomnad av samtliga som bor med honom. Oavsett om hans mamma står i hallen.

Kanske blev det bra efter att jag gått. Jag har ingen aning. Såklart. Men känslan i mig är att det inte är så.

Och var ligger pappans ansvar? Han står, som alltid, bara tyst bredvid och ser på. Låter kvinnorna runt honom handla utan att han sätter gränser.

Och var ligger mitt ansvar? Ska jag bara notera vad som händer? Ska jag agera? Och i så fall hur?

h1

Det ringer hos oss.

mars 1, 2010

Här hemma har en väckarklocksmarodör flyttat in. Storebror är hans mellannamn, för klockor ställs om och sätts på ringning stup i kvarten.

I natt vaknade jag av att spidermanklockan på barnens rum satte igång vid tre snåret. Klockan har totalt fyra knappar varav ingen av dem betyder off. Så för att jag skulle få stopp på ringandet, helst innan barnen vaknade, så använde jag mig av samtliga knappar. Då tystnade klockan och jag kunde pusta ut och gå och lägga mig i min säng igen.

Jag hinner lagom somna om när klockan börjar igen. Snooza tyckte klockan att det var lämpligt att göra mitt i natten. Jag kastade mig ut ur sängen, och eftersom min säng är uppbyggd så betyder ”kasta mig ur” verkligen kasta mig ur. Denna gång tittade jag lite längre på knapparna, men ändå kunde jag inte tolka vilken av knapparna som bäst kunde fungera för total avstängning, så jag fick återigen paniktrycka på alla knappar.

Ja, ni är smarta allihopa, så ni kan lista ut vad som hände efter sisådär 10 minuter.

Denna gång tog jag med mig klockan ut i köket, för nu jävlar, skulle batterierna ur. Spidermanklockan är en barnklocka. Barnklockor har ett liten, pytteliten, skruv för att få upp batteriluckan. Pytteliten skruvmejsel frambringas inte vid, nu, halv fyra på morgonen. Diverse verktyg från kökslådan provades och tillslut funkade den lilla, vassa kniven och batterierna kunde äntligen tas ut.

Tillbaka till sängen. Somna om. För att vakna av den egna klockan vid halv sju. Det mest intressanta var att varken Storebror eller Lillasyster som sover i samma rum som klockan vaknade. Det bådar gott för framtiden.

Så frukost. Vi alla sätter oss. Då drar nästa väckarklocka igång. Storebror ler och njuter.

h1

När allt flyter en onsdagkväll.

februari 17, 2010

Det märks att barnen börjar bli större och mer självständiga. Nu till exempel:

Storebror pysslar med lego vid köksbordet och hittar alla bitar utan hjälp. Lillasyster sitter självvalt på sitt rum och gör armband och hon kommer ut i köket då hon behöver hjälp, jag behöver inte gå dit.

Och jag. Jag får en bloggstund trots att barnen är vakna.

Idag är en bra kväll. För oss alla.

h1

Blixtvisit till mammaliv.

februari 7, 2010

Igår när jag skulle åka till en av mina vänner så skulle jag först stanna till vid affären. Jag parkerar utanför och när jag slår igen bildörren ser jag pappan komma mot mig. Vi hälsar och jag frågar om barnen är med. Han pekar på deras bil och där sitter alla barnen. Mina två och den nyas tre. Jag öppnar bildörren på Lillasysters sida och hon sträcker sig mot mig, blir jätteglad och ropar ”Mamma!”. Storebror sitter bak och jag når bara hans händer som han sticker fram under nackstödet. Vi håller händerna hårt. Pappan och hans nya går in och handlar och jag blir kvar med alla barnen tills de kommer tillbaka. Vi småpratar, jag och de 5 små. Hennes barn tittar nyfiket på mig och jag tittar lika nyfiket på dem.

Så kommer pappan och hans nya tillbaka. Jag säger hej då till barnen.

Efteråt. En stor tomhet. En stor sorg. För att jag snubblat på mina egna barn en lördagskväll. 5 minuter av smeka på kinden, hålla handen, prata lite om dagen. Sen åkte de bort, eller hem, hur man nu ser det.

Känslan sitter kvar. Som en tagg i hjärtat.

h1

Mask i magen. Igen.

januari 29, 2010

Storebror har begåvats med förmågan att lätt få mask i magen. Kan bero på att han antingen biter på naglarna eller har något finger i munnen. Äggen sprids på det viset, åker ner i magen, kläcks, ut i rumpan, kli och så en hand som ska ta bort kliet. Rundgång liksom.

Han får såklart maskmedel, det där röda, starka färgämnet som tar kål på maskarna men inte äggen. Konstant klippta naglar, byte av sängkläder, kalsonger, pyjamas hör också till botemedel, men ingenting hjälper.

Och jag blir tokig snart. Vill bara ha bort skiten. Därför blir jag extra arg när Storebror idag klagar på kli i rumpan och dessutom säger att det kliat flera dagar hos pappan. Pappan däremot har inte gjort något åt saken. Inte tittat, inte sagt något till mig, inte givit maskmedel.

Va fan, när blev jag ansvarig för maskarna?