En dag i taget.

I morgon är det min första tid hos psykologen. Gudarna ska veta att det behövs nu. Får jag tippa själv kommer jag klassas som deprimerad. Jag har de klassiska symtomen; överjävligt trött, energilös (stundtals apatisk), glädjelös och ser ingen förändring på hur jag mår inom en överskådlig tid. Det ända som motsäger sig att jag skulle vara deprimerad är att jag just inser det själv.

Jag känner mig mycket dubbel i hur jag mår. Utåt sett visar jag upp en glättig fasad, där galna och roliga fasebookupdateringar varvas med ett glättigt yttre på jobb och med vänner. Det gör att jag känner mig falsk, inte sann, men samtidigt förstår jag att detta beteende håller mig över ytan. Nackdelen är att få verkligen vet hur det är, vilket minnimerar hjälpen runt omkring. På det här viset så måste jag styra upp min egen ensamhet, fixa att jag inte blir själv en helg utan barnen, vilket är skitsvårt att göra i dagsläget.

Jag hoppas så att hon jag ska träffa i morgon är bra och att hon har några konkreta råd att ge mig så att jag tar mig igenom veckorna till nästa gång vi ses.