h1

Utmaningen.

maj 16, 2011

När jag tittar tillbaka på mina tidigare förhållanden ser jag att jag efterhand har blivit mindre och mindre jag. Där jag blivit en kompromiss, en tråkigare variant av Linda, där livet och skrattet inte längre funnits lika naturligt som från början.

Jag vill inte tappa bort mig i relationen med Honom. Jag vill vara kvar, våga ta plats och finnas som jag hela tiden. Oavsett konsekvenserna det kan föra med sig.

Det är den stora utmaningen.

Annonser

4 kommentarer

  1. Vad jag känner igen mig i det du skriver här. Varför gör man så? Krymper sig? Slutar man lita på att det bär att vara sig själv fullt ut?


    • För min del handlar det nog om att jag är rädd. Rädd för att bli lämnad och sviken. Därför har jag förminskat mig själv, för att bli lätt att ha att göra med. Lätt att leva med. Lätt att älska.
      Helt galet tänkt, såklart. Det är ju Linda, utan förminskning, de har blivit förälskade i.


  2. Jösses vad du skriver bra, uttrycksfullt och nära. Du uttrycker dig i mångt och mycket som om jag själv hade tänkt och skrivit – det känns och är väldigt välbekant. Återkommer nu och då till din blogg, dina ofta korta inlägg och slås varje gång av samma sak.
    Önskar dig allt du förtjänar.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: