h1

Utan barnen är jag ingenting.

januari 8, 2011

Snart tre år sedan skilsmässan var ett faktum. Tre år. Det är lång tid. Och fortfarande är det med stor sorg jag lämnar över mina barn för pappavecka.

Ibland, då och då till och med ofta, kan jag lura mig själv med att det är ok. Att jag reder mig även utan barnen. Speciellt då jag jobbar. Eller då jag träffar mina fina vänner och min familj. Men sanningen är nog ändå att i de stunderna kan jag inte grubbla. I de stunderna finns ett skyddslager på för att inte visa världen hur det egentligen är ställt. Det kanske är tur att jag fungerar på det viset. För att känna mycket hela tiden skulle jag nog inte klara av.

Hur som helst så är mitt liv inte helt utan barnen. Punkt.

Posted from WordPress for Windows Phone

6 kommentarer

  1. Att du inte är ensam i din känsla är knappast till någon tröst.. Men jag satt igår i soffan med killarna och kollade Let’s Dance. Dagen hade börjat riktigt dåligt med bråk dem emellan och dumheter mot mig (och från mig), men nu satt vi där och hade det bra. Då bara välde tårarna fram över den enorma saknad jag känner när jag inte har dem hos mig.

    kram


  2. Aj.. det gör ont.. Samtidigt, som livet är där. Ditt liv. Som inte bara är barn. Även om de är så ofantligt mkt. Men låt det livet komma när du längtar efter det. Inga dåliga samveteten före det. .. Kram på dig


  3. Det är naturligt tror jag.. jag är inne på mitt 13e år.. och saknar honom ändå.. inte lika mycket som förr naturligtvis.. men ändå.


  4. Kan inte fatta att det har gått 3 år. Tänk vad du gått igenom, och va stark du blivit under resans gång. Denna styrka har du haft nytta av både på jobbet och privat. Sen förstår jag att det är tufft. Har ju inte gått igenom samma sak, men jag kan tänka mig att det är tufft. Trots allt är det svårt att vara ifrån de man älskar över allt annat i hela världen. Stor kram från mig


  5. Åh. Gör ont i mig att se din saknad. Jag är ju bara inne på min andra månad som separerad. Tufft att se att det inte lägger sig. Saknaden. Vill skrika och slåss för att driva bort den där saknaden. Men. Inser ju fler jag pratar med som inte lever heltid med sina barn. Att den finns alltid där. Saknaden. Och man får lära sig leva med den. Hitta sätt att gripa tag i och se det fina i livet. Känner med dig!


  6. Du är någonting även när barnen inte är hos dig. Du andas och är, även om du inte är tillfreds.
    Liksom jag är jag, i soffan med tankar och saknaden av mina barn.
    Det har gått fem år för oss. Och jag saknar barnen mer och mer när jag inte har dem för allvaret och insikten går först att ta in nu. Det är så här det är. Kommer vara. Det var det här jag valde. För att jag var tvungen. Försöker se det som en del av livet, att älska och sakna.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: